Konsertbloggen!

Cult of Luna - TSOOLs studio SAMT Storan - 19 oktober

2008-10-19T23:12:00.001+02:00

Idag har jag varit på två vitt skilda spelningar med Cult of Luna. Den ena var mycket intim, lågmäld och annorlunda spelning. Den andra var hård, tung och storslagen.

Det var inspelningen av P3-live som gick av stapeln och jag och ca 20 andra hade vunnit en plats i studion. Vi möttes upp som vore vi ett hemligt sällskap på en hållplats i närheten av Mölndal. Tysta stod vi där och väntade. Efter en stund kom Rickard Nerbe och bad oss följa med honom. Han förde oss till studion, the Soundtrack of Our Lives studio, och väl där fick vi ställa oss där vi fick plats. Lowood kom ut, tog på sig hörlurarna och började spela. Då de spelade utan förstärkare och pluggade in effektboxarna direkt i mixerbordet hörde vi i publiken inte så mycket av instrumenten. Lowood spelade in fyra fina låtar och på de två sista fick de hjälp av Thomas Hedlund (Cult of Luna, The Perishers m.fl.) på trummor. Thomas fick med enkla med svängiga takter låtarna att bli ännu mer intressanta. För övrigt har TSOOL-trumset aldrig låtit så bra som när Thomas spelade på det.

Sen spelade sju man starka Cult of Luna fem låtar varav en cover med Joy Division. Det var trångt för dem och de kändes inte helt bekväma till en början. Som åskådare var det skumt att se dem i en studio situation där de var tvungna att fokusera på att sätta inspelningen så bra som möjligt. Dessutom hör man knappt gitarrerna medan sång och trummor låter som vanligt, för att inte tala om trumpeten i Following Betulas.

Eftermiddagen kan sammanfattas som skum men en riktig upplevelse! Missa inte inspelningen nu på onsdag (081022) på P3 kl 21:30.

På kvällen såg vi sen Cult of Luna som man bör se dem. Med två trumisar, tre gitarrister, en basist, en på synt och tre på sång så var det; stort, tungt, hårt, högt och riktigt bra!

Bonus: Lowood - Sailer

Way Out West dag 2 - Slottskogen - 11 augusti

2007-08-11T23:06:00.000+02:00

Devendra Banhart - 3/5
Värmande sol och småtrevliga låtar gjorde >>Devendra Banhart<< konserten till en riktigt skön stund. Som bäst blev det när han spelade "Feel like a child", bra låt och bra text.

Peter Bjorn and John - 3-/5
Efter en mycket svag start vände konserten när dom spelade "Young folks" med Annika Norlin på sång och sedan följde fantastiska "Objects of my affection".

Regina Spektor - 4/5
>>Regina Spektors<< spelning var vackert och lite magisk. Det öste ner regn men trots detta stannade publiken och lyssnade på hennes enmannashow. Jag tror inte att konserten hade blivit ännu bättre med ett kompband, >>Regina<< står stark på egna ben.

Erykah Badu - 2/5
En kvart efter utsatt tid glider så en stor diva in på scen. Hon häller upp sitt te/vatten, loggar in på MacBook Pro (som hon vad jag kan se sedan inte använder alls) och börjar sjunga. Hela bandet känns lojt och början på konserten är mycket trevande och ointressant. Efter tre fyra låtar har det fortfarande inte tagit fart och jag ångra djupt att jag i stället inte gick och såg "Timo Räisänens" konsert. Mot slutet börjar publiken och bandet vakna och stundtals svänger det riktigt bra.

Säkert! - 4/5
Detta var förmodligen >>Säkert!s<< sista konsert. Tråkigt om det stämmer. Mitt råd är lägg ned Hello Saferide och satsa allt på Säkert! för denna konsert var grymt bra!

Spoon - 4/5
En glad överraskning från Texas. Jag ska genast köpa skivan.

Kanye West (Conny Väst) - 5/5
Kan det bli bättre? Jag är fortfarande i extas...

Way Out West dag 1 - Slottsskogen - 10 augusti

2007-08-10T23:34:00.000+02:00

Salem Al Fakir - 3/5
Vackra melodier och bra musiker. Dock känns >>Salem<< redan lite uttjatad.

Hello Saferide - 2/5
Sävliga låtar som går obemärkt förbi. Jag stod bara och väntade på Säkert! som aldrig kom... (se morgondag)

Koop - 4/5
Svängigt och jazzigt och fantastiskt bra. Hela Linnétältet charmades och dansade mot slutet.

CocoRosie - 2/5
Dagens stora besvikelse. Inga av deras bästa låtar spelades och det var ömsom mest bara barnsligt.

Albert Hammond Jr - 1/5
The Strokes är så så mycket bättre. >>Albert Hammond Jr<< lyckades inte beröra mig alls med sina släpiga rocklåtar.

The Hellacopters - 3+/5
Levererar alltid rock av hög klass.

New Young Pony Club - 3/5
Bra show och ganska bra låtar med högt tempo. En kvinnlig trummis är ju också alltid ett stort plus.

Eagles of death Metal - 2/5
Underhållande show men om det är musiken man är ute efter så rekommenderar jag att lyssna på Hellacopters istället.

The Go! Team - 3/5
Levde inte heller riktigt upp till mina förväntingar. Men trots allt är dom ett riktigt skönt band och vad är tuffare än en kvinnlig trummis; jo TVÅ trummisar (vilket även "...and you will know us by the trail of dead" hade).

Lady Sovereign - 5/5
Om Pelle i the Hives är stöddig så är det inget mot kaxiga Lady Sovereigen. Hon är vass, hård och en riktig hiphop-talang. Jag blev helt såld på hennes klockrena rhymes och självsäkra attityd.

Architecture in Helsinki - 4/5
Kvällen avslutas med fart då Australiensiska >>Architechture in Helsinki<< spelar i Linnétältet. Det hypade indiebandet snickrar ihop mycket udda, men bra låtar som får mig att le stort. Att bandet har referenser till Finland märks även på klaviaturet som har det mycket udda märket Finland.

Way Out West dag 0 - Pustervik - 9 augusti

2007-08-09T23:34:00.000+02:00

Molotov Jive - 1/5
Glad poprock med för många inövade poser utan det lilla extra.

Voxtrot - 3/5
Glad poprock med genuina små amerikaner som konstant studsar av glädje och energi. Vackra melodier och harmonier men låtarna blir tyvärr inte så fantastiska i refrängen som versen ofta vill få oss att tro.

Jonas Game - 1/5
Hitlåten och sommarplågan "New city love" har gått varm på p3 i sommar. Detta är verkligen inte min musik och jag blev inte omvänd efter att ha sett dom live. Alldeles för lättsmält för min del.

...And you will know us by the trail of dead - 4/5
Kvällen huvudnummer börjar i kaos då vi blir uppmanade att lämna våra sittplatser i teatern och komma fram på scenen "like a big house party". Sen kickas konserten igång i rasande tempo och instrument går sönder på löpande band av musikernas hårda behandling. >>Trail of dead<< byter instrument med varandra mellan låtarna och det visar sig att dom behärskar alla instrument lika bra, förutom att sjunga då för det är falskt oavsett vem som sjunger. Mäktigast blir det när dom har två trummisar, piano, två gitarrister och roadien får ställa upp som basist. Ömsom är det helt magiskt, som när dom spelar låtar från "Source Tags and Codes" och däremellan lite för skränigt och i disharmoni. Dock är det alltid fantastiskt med två trummisar.

Rosie Thomas - Södra Teatern - 21 maj

2007-05-21T11:11:00.000+02:00

Finn ett fel: tre foton är tagna av Emma Svensson på Rockfoto.nu och ett är taget av min mobil - vilket?

Denison Witmer har fått i uppdrag att vara publikuppvärmare. Det tackar han för genom att spela vaggsånger från sin senaste skiva "Are You a Dreamer?"
Men, Denison är safe, han har köpt alla sina vårkläder här:
-"jag har aldrig haft så tighta jeans förut".
-"Det är bra för om jag skulle somna så håller de mig uppe. Faktiskt är det så att jag redan sover!"
Jag tycker att det räcker alldeles lagom med trettio minuters sagostund. Denison är en fantastisk låtskrivare, men tyvärr inte lika duktig på vare sig gitarr eller sång.
Är ni nyfikna på Denison och samtidigt vill göra en god gärning bör ni gå till Happy Bithday Denison (Denison fyllde 30år i höstas. Sidan är en födelsedagspresent från Denison till Denison), där finns ett 30-tal låtar för gratis nedladdning. Som motprestation önskar Denison att man skänker valfri summa till någon av de välgörenhetsorganisationer som nämns på sidan. Det är dock högst frivilligt, men den som laddar ned låtar utan att skänka några pengar -"må brinna i helvetet!"

Rosie Thomas mådde dåligt efter ett brustet förhållande, lämnade Seattle och tog sin tillflykt till New York där hennes vän Sufjan Stevens bor. Ovan nämnda Denison tillslöt och som ett resultat av samvaron mellan dessa tre kom skivan "These Friends of Mine" att växa fram.
– "Vi hade ett sovrum, ett vardagsrum en mikrofon och två trasiga hörlurar, det var allt. Mitt liv vid den tiden kändes klumpigt och fattigt så det passade perfekt" (Rosie till Fredrik Söderlund på DygnetRunt.se)

Ikväll är en annan vän med på scenen, nämligen Jeff Shoop från Ester Drang. De är så sköna alla tre och verkar verkligen trivas bra med varandra. Bäst gillar jag Jeffs stil. Han säger knappt ett ord och tittar under lugg under i princip hela koncerten. Det är först i samband med en eurodisco-presentation av bandet som Jeff skiner upp och hänger på sina vänners, sedan långt tidigare uppvisade, barnsligheter.

Jag skulle kunna ösa adjektiv om hur fantastiskt de tre vännerna interagerar med varandra, men det skulle ändå inte säga något om hur det egentligen var. Titta istället på klippen nedan OCH se till att gå och se Rosie nästa gång hon kommer till Sverige. För så mycket som hon säger sig älska Sverige och de vackra svenskarna dröjer det nog inte länge innan hon är här igen.

Jeff Shoop, Denison Witmer och Rosie Thomas på besök i studion hos WXPN 88.5 FM - Public Radio from the University of Pennsylvania.

Denison och Rosie har under turnén arbetat fram en alltmer krävande koreografi till "Say Hello", en låt som Sufjan Stevens, enligt Rosie, skapade på tio minuter.

Sheila Saputo - Rosie Thomas 31-åriga alter ego. Det är den HÄR Rosie som i samma andetag kan prata om The Texas Chainsaw Massacre och betydelsen av djup vänskap.

Det blir inte vackrare än så här.

Bloc Party - Cirkus - 1 maj

2007-05-01T17:18:00.000+02:00

Loney, Dear - Nalen - 26 april

2007-04-26T13:15:00.000+02:00

Emil Svanängen har aldrig gillat att spela i lag läser jag i DN. Så synd, tänker jag. För ju större startuppställning Loney, Dear radat upp, desto bättre har konserterna blivit. Ikväll är de bara fem. Fem betyder tre blåsare kort. Och oj, vad jag saknar detta blås.

Men, melodierna finns kvar och de håller även i avskalad form. De fem får bara jobba lite hårdare för att få fram dynamiken och kanske kanske blir jag lite trött på alla utsvävningar från Emils strupe. Loney, Dear kan behöva ett litet break. Ett break ifrån alla världsliga ting, ett break ifrån alla förväntningar och ett break ifrån alla tyckare.

"- Lycka för mig är att få sitta på kammaren och koncentrera mig på saker. Så har det alltid varit. När jag gick gymnasiet älskade jag att stänga in mig på mitt rum, lyssna på bra musik, dricka kaffe och lösa naturvetenskapliga dilemman ur skolboken. Det är underbart att gräva ner sig i något mikroskopiskt."

Emil beskriver musiken som ett vuxenlego: "- För fyra fem år sedan, när jag skaffade min första dator och började bygga låtar, då satt jag inne med 20 års oförlöst skapandekraft. Jag hade verkligen saknat Lego-byggandet."

Jag längtar efter nästa album (Dear John) och inte minst nästa turné. För när Emil beskriver det som "..om Elvis och Frank Sinatra spelade med ett storband där några musiker är extremt stela och andra lite lättare under fötterna", låter det som att pluralismen kommer tillbaka.

[Ingenting] - Nalen - 26 april

2007-04-26T13:06:00.000+02:00

[ingenting] dansade en sommar. Jag hade hoppats på så mycket mer. De bjuder på en "balladafton" och visst det är hjärta och smärta långt upp i svalget, men det räcker inte som förband. Har man ingen karisma måste man åtminstone bjuda på lite medryckande melodier. Jag saknar allt från sommarpoppiga "släpp in solen" och "här kommer solen" till den snuskigt medryckande "punkdrömmar". Annars blir det lätt att man känner just [ingenting].

Treanti - Henriksberg - 31 mars

2007-03-31T23:12:00.000+02:00

Foto: Jesper Frisk
Kalla mig gärna trög men jag har aldrig fattat grejen med reggaemusik. Baktakt tröttnar man ju på efter 2 minuter. Men nu har jag fattat, tror jag, Reggae är ren och skär glädje i symbios med ett kärleksfullt fight-the-power budskap. I alla fall när >>Treanti<< spelar, eller "Sound Of A Positive Movement" som dom själva säger.

Henriksberg är helt fullt med folk (jag gissar 400 personer) och det ryktas att det stort antal människor inte får komma in. Alla är där för att åtnjuta releasefesten för >>Treantis<< nya skiva "Invisible lines". Det känns riktigt kul att ett så okänt band drar så stor publik men jag antar att dom är ganska kända i reggaekretsar. Bandet består av gitarr, bas, klaviatur, sax, perkussion och trummor. Rytmsektionen med bas, perkussion och trummor, är en sammansvetsad enhet som lägger en stabil och svängig ljudmatta. Trummisen imponerar med stabilt spel och varierade fills. Melodierna skapas främst av klaviaturen med stöd av gitarren som även höjer gung-faktorn markant. >>Treanti<< har två sångare där den ena har en grov och raspig röst och den andra är skörare och ljusare till tonen. Dom kompletterar varandra bra men jag stör mig på att den ljusa och mer melodiösa sången ofta är falsk. Saxen mjukar upp ljudbilden och tillsammans blir det ett riktigt charmigt och välljudande sväng.

Låtarna är överlag starka och de tenderar att successivt öka i intensitet ända tills hela bandet och publiken studsar! Budskapet i texterna är politiska från ett vänster-kärleks-perspektiv. Jag vet inte om detta generellt är fallet för reggae men jag inbillar mig att det åtminstone är ett vanligt inslag i Soca music (vilket jag i och för sig inte skulle klassa Treanti som). Kvällens starkaste låtar är den gamla låten "Roots of Majorna" samt "Never Gonna Get Nowhere" och "Stay Firm" från nya skivan "Invisible lines".

Alla som kom in på releasefesten fick även Treantis nytryckta skiva. Det som slår mig när jag sätter på skivan hemma är att glädjen och variationen i låtarna försvinner något. Det blir återigen reggaemusiken som jag inte riktigt förstår meningen med. >>Treanti<< är således främst ett mycket bra liveband som skulle kunna få fart på vilken publik som helst. Dom borde vara ett givet inslag på alla sommarens festivaler!

Eskju Divine - Pustervik - 30 mars

2007-03-30T22:55:00.000+02:00

Något har hänt med >>Eskju Divine<< den senaste tiden. Jag vet inte om det beror på att bandet just nu har framgångar med kommande turné i Japan eller för att dom har ny trummis i bandet (om det är tillfälligt eller för alltid vet jag inte). >>Eskju Divine<< är i vilket fall mer fyllt med energi och glädje än jag någonsin sett dom. Musiken har alltid varit på topp men något har saknats på scenen tidigare. Sångaren Gustaf har feber i kroppen men det verkar inte bekomma honom alls och han sjunger fortfarande gudomligt och hans små leenden avslöjar att han stormtrivs. Musiken levereras med mer pondus än tidigare och ljudet är starkt, hårt och medryckande. Framförallt trummorna har ett riktigt fett gung. Den ganska stora publiken verkar gilla >>Eskju<< och jag tror att alla gärna hade hört några fler låtar när bandet går av lite för tidigt och sen inte går på igen. Dom hann dock spela en tidigare outgiven låt som bjöd på lite lugnare tempo och än mer vackra melodier.
Jag önskar dom lycka till i Japan där jag tror att dom kommer göra succé!

::mp3bonus:: Eskju Divine - Intro at Café Blå (inledande låten från en av deras första spelningar)

Sofia Karlsson - Brostugan Karlsborg - 2 mars

2007-03-02T20:44:00.000+01:00

Vi glider in på restaurang Brostugan i Karlsborg, vi är sena men får platserna precis framför scenen, ett upplyst hörn, bakom vilken man genom fönstren ser lastbilar och länsbussen köra förbi. På en röd liten matta trängs fyra musiker både fysiskt och musikaliskt; Olle Linder (ståbas och slagverk), Lisa Rydberg (fiol), Esbjörn Hazelius (fiol och cittern) och Sofia Karlsson (sång, flöjt och bisarr!).

Sofia Karlsson har på den grammisbelönade skivan ”Svarta ballader” tolkat diktaren Dan Andersson och det är i huvudsak det hon gör också ikväll. De nationalromantiska men vemodiga texterna förmedlas med stor innerlighet och precision men blir för den skull aldrig tråkig. Spelglädjen smittar och stundtals blir det så intensivt att man inte vet vem man ska titta eller lyssna på. För första gången förstår jag kanske varför det finns spelmansstämmor.

Alla nummer är bra men det som fastnat starkast i minnet är en polska där Olle spelade helt frenetiskt på en tamburin, Peps Persson –låten ”För livet” och Dan Andersson-visan ”Du liv”.
/Anna Sterner

Salem al Fakir - Nefertiti - 22 feb

2007-02-22T20:21:00.000+01:00

Alla verkar gilla Salem a Fakir just nu, han är över allt och det känns som om jag vet allt om hans violinkonserter i Ryssland som barn och hans icke-existerande förebilder. Ibland önskar jag att jag fick ha honom för mig själv men den här kvällen hade inte varit densamma om det bara varit jag och Salem på Nefertiti.

Den lilla lokalen och de många åhörarna gör att vi trycks långt fram emot scenen där Salem frontar som en sån där figur i fören på en båt. Bakom honom står bandet: Jakob, Nils och Gunnar på bas, trummor och gitarr.

Salem trivs helt uppenbart i strålkastarljuset och som mottagare till de applåder och jubel som sköljer över honom. Folk kallar honom för ett under och själv säger han sig vilja bli en legend. Hade jag inte varit en av dem som jublade mest hade jag kanske anklagat honom för hybris men för min skull får han gärna jämföras med gudar så som Stevie Wonder och John Legend. Han får dock mer än gärna behålla sitt namn, Fakir, hur bra är inte det?

Det som utmärker spelningen är att publiken aldrig tycks tappa intresset. Kanske är Salems hemlighet den stora variationen mellan och i låtarna. Ibland dansar hela publikhavet till de poppiga refrängerna, ibland diggar det likt hårdrockare eller gungar rofyllt till Salems vaggvisa.

Förutom Salems sköna stil och geniala låtskriveri är han en fantastisk pianospelare och sångare. Helt obehindrat oktaverar han sången samtidigt som han hamrar intensivt på pianot och joggar på stället.

När vi lämnar Nef fortsätter det att gunga under fötterna och det är en skön känsla!
/Anna Sterner

I väntan på framtida recensioner..

2007-02-05T11:24:00.000+01:00

Sufjan Stevens - Berns - 15 nov

2006-11-15T11:06:00.000+01:00

Den (enda) kvinnliga medlemmen i >>Sufjan Stevens<< band agerar förband och får oss snabbt i rätt stämning. Sedan får vi vänta en stund innan Sufjan och hans 12 musiker entrar scenen. Iförda fjädermasker, beiga uniformsliknande jackor och med vingar på ryggen sätter de igång. Sufjan ringer i klockor. Blåset stämmer in med en lång ton, sedan bryter långsamt kaos ut. Alla spelar och det låter som en blandning mellan en stor orkester som värmer upp, var och en med sitt stycke, och ett himmelskt kaosackord. En snabb övergång till lugn och det är bara Sufjans piano som hörs, musiken känns igen och den sufjanska himmlen öppnar sig.

Han ger oss berättelser och hans berättarkonst blir tydlig, när han ofta mellan låtarna berättar små historier och upplevelser som verkar genomsyra hela hans person. Berättelser som förtydligar och ger låtarna ett sammanhang. Det är också då han söker vår kontakt och han ler när vi skrattar. När musiken går igång vänder han sig mer in i sig själv och allvaret tar plats och vemodet, men också styrkan och frustrationen. Nog har han ett personligt uttryck och en vacker röst, men det är inte det som bär. Det är musiken, melodierna, arrangemangen och texterna. Alla instrumenten på rätt plats och körerna på rätt sätt.

Han anar att vi har superdatorer i Sverige och han uppmanar oss att skriva låtar om dem , precis som han skriver låtar om superman och andra oidentifierade flygande objekt, om att bra män är svåra att hitta och att vattnet behöver orkaner. Tonerna och orden, harmonierna och meningarna, vemodet och styrkan har fyllt oss igen. Så åker vi hem i natten efter att ha hört berättelser som påminner om våra, känt känlsor som påminner om våra. Vi förstår lite mer om livet nu. ("..what is love? incarnation..") Vi tror lite mer på livet nu. ("I fell in love again.")

och vi tackar en ung man från Michigan.

Ed Harcourt - Stenhammarsalen - 9 nov

2006-11-09T20:10:00.000+01:00

>>Ed Harcourt<< gör ensam entré i den fullsatta Stenhammarsalen. Han väljer sin omvänt-strängade spanska gitarr och börjar spela ett riff. Han har ett speciellt spelsätt där han plockar med tummen och spelar basgången med fingrarna. Efter några takter lägger han ifrån sig gitarren men musiken fortsätter ändå och publiken skrattar till av detta faktum. >>Ed<< tar istället sin elgitarr och spelar en slinga under några takter och det framgår för publiken att han samplar sig själv. Efter ytterliggare några pålägg av diverse instrument börjar han sjunga till sitt ackompanjemang. Genom att på en del av kvällens låtar bygga upp ljudmattor på detta sätt tröttnar jag inte på hans låtar, som jag annars brukar göra när en soloartist bara har ett instrument att tillgå. >>Ed<< blandar friskt bland sina verk och vi får som sig bör en ”Best of Ed Harcourt”. Jag var dock orolig att jag inte skulle få höra ”Revolution in the heart”, den enligt mig starkaste låten från nya skivan ”The Beautiful lie”. >>Ed<< väntade nämligen till det allra sista extranumret med att spela den och då utryckte han att han egentligen inte hade lust, men publiken insisterade. >>Ed Harcourt<< visade väldigt tydligt vilka av sina låtar som han hade tröttnat på att spela. I en del av dem började han flippa ur med sitt annars skickliga pianospel eller så spelade han låten i en stil långt ifrån rock n’ roll. Ibland blev det riktigt bra ändå och jag fick känslan av att >>Ed<< gjorde om sina låtar för att han hade en kreativ lust att göra så. Andra gånger blev det inte alls bra och man upplevde honom mest som nonchalant och uttråkad, han hade helt enkelt ingen lust att spela. Ellakari Larsson från ”the Tiny” bjöds in till att köra på två låtar men för min del blev det för mycket med två lite för odynamiska sångare i samma låt. Nä, >>Ed Harcourt<< gör helt klart rätt i att spela solo på små intima scener. Där får han visa upp sin otroliga musikalitet, glänsa med sin speciella röst och det instrument han för tillfället har i händerna.

Magnus Tingsek - Sticky Fingers - 8 nov

2006-11-08T20:36:00.000+01:00

Äntligen har Tingsek råd att åka på turné med ett band. Inte för att det är nödvändigt, han är grym i egen person, men jag har ändå haft svårt att förstå hans hela potential när han stått ensam med sin gitarr. Med bandet svänger det nu rejält och Tingseks sång imponerar låt efter låt. För mig är det ofattbart hur man kan vara så fokuserad samtidigt som man stundtals helt flippar ur. Hur mycket han än tar ut svängarna musikaliskt missar han aldrig en ton eller en insats. Han har många röster i sin strupe och alla är lika trovärdiga: den späda falsetten, den vräkiga soulrösten och den raspiga rockkänslan.

Jag gillar dessutom den sköna stämningen i bandet, de är proffsiga och allt annat än stela. De alternerar mellan olika instrument och gissa om det är bra när tre av sex spelar slagverk på första låten! Jag saknar riktiga trumpeter men blir överlycklig när en av trummisarna visar sig kunna spela tvärflöjt.

Det är lättlyssnat och varierat. Låtarna skiftar i genre och i varje låt växlar tempot och intensiteten. Tillsammans med bandet blir balladerna något extra. Bandkillarna kan verkligen sjunga stämmor. Den här kvällen är det ändå framförallt de dansvänliga låtarna som jag uppskattar. Ett av de bästa numren och också ett bra exempel på Tingseks låtar är ”Someone else”. Introt med blue-grass-stämsång får mig att rysa av välbehag, sen blir det Gnarls Barkley-känsla till reggae-gung för att till sist övergå i radiohiten ”Nothing, nobody, right & wrongs”. En annan höjdpunkt är covern på Depech Modes låt ”Shake the Disease”. Tingsek berättar om en längtan och bävan inför att göra en cover men resultatet gör ingen i publiken besviken. Hans tolkning är fantastiskt vacker.

Mellansnacken tyder på en nöjd men ödmjuk skåning. Han erkänner sina och bandets brister: de vet inte hur man avslutar en låt och ber därför om råd. Effekten av ett inövat slut blir därför skrattretande stor i slutet av konserten. Som ett efterlängtat mål i en fast situation.
/Anna Sterner
ps. Tingsek kan få höra på P3 Live på onsdag (15 nov) om man har lust.

Montag Mania - Kulturhuset Oceanen - 29 sept

2006-09-29T21:41:00.000+02:00

Det är väldigt lite folk på Kulturhuset Oceanen när vi kommer dit, knappt några fler än bandet själva och vi. Så var det dock inte sist jag skulle se >>Montag Mania<<. Då spelade dom på landet i Stockholm (recension) och när jag kom dit på utsatt tid var det så fullt med folk så man kunde knappt komma in (jag kom för övrigt inte in alls då jag hade glömt min plånbok). Ikväll kan vi välja och vraka bland sittplatserna. Oceanen är en ganska trevlig lokal vid Stigbergstorget där man kan få sig en folkis och nötter för en billig peng. Som konsertlokal funkar den dock mycket sämre. Akustiken är riktigt hård och kall och diverse bakgrunds ljud som ett högljutt ventilationssystem förstör musikupplevelsen. Nog om detta, det var ju >>Montag Mania<< jag var där för att se, inte lokalen. >>Montag Mania<< kommer från Stockholm och dom spelar en glad och färgsprakande världspopmusik. Bandet är som en skön mix av alla tänkbara personligheter med musikaliska influenser från världens alla delar. Eller som dom själva uttrycker det: "Vår intention är att förena och krocka alla de olika världar som vi kommer ifrån och att öppna oss för allt det intressanta som strömmar emot oss från platser vi inte ens visste att de existerade...".

>>Montag Mania<< gör musik man blir glad av. Den är full av energi och rytm men också triviala men vackra texter och smittsamma melodier. Ladda ner låten "Piraya" så kommer du garanterat le och nynna med mot slutet av låten. När du ändå är igång kan du passa på att ladda ner dom andra underbara låtarna som bandet bjuder på via sin hemsida. På Oceanen lät det dock inte riktigt lika bra men det berodde mest på att det bara var ca 50 personer i en alldeles för odämpad lokal. Personligen har jag en förkärlek för kvinnliga trummisar som trummar riktigt hårt och bestämt vilket "Camilla Neideman" är det gott exempel på. I övrigt spelar charmiga "Juan Romero" congas och "Isabel De Lescano" och "Fredrik Blank" spelar båda gitarr och sjunger. Bandet gästades också av en duktigt stå-basist som markerar rytmen ytterligare med fascinerande teknik.

Nu ska jag lyssna på "Tyst minut" och dansa lite för mig själv i mitt vardagsrum. Prova du också! Det gör dig gott.

Håkan Hellström - Liseberg - 22 sep

2006-09-22T20:47:00.000+02:00

Jag ska ärligt erkänna att jag var väldigt sen med att förstå vad hypen kring >>Håkan Hellströms<< handlade om. Det var först för ett år sedan som jag började förstå >>Håkans<< storhet. Jag körde bil en kväll på mörka små vägar på väg till en fest och >>Håkan<< spelades på P3-live den kvällen. Efter 20 minuters färd var jag framme och konserten hade närmat sig sitt slut. Jag stängde av bilen men jag förmådde mig inte att gå ur den. >>Håkan<< hade trollbundet mig och jag var tvungen att lyssna på slutet av konserten. Så jag höjde volymen och lutade sätet bakåt. Där, under >>Håkans<< sista 15 minuter på scenen förstod jag att >>Håkan<< inte vilken sprallig pojkspoling som helst. Han är stor artist som gör stor musik med underbara texter. Jag äger än idag inga >>Håkan<< skivor men jag har givetvis lyssnat en hel del på hans låtar (11:e Overall Top Artist).

Igår spelade så "den store" på Liseberg stora scen. Men ack vilken besvikelse det blev. >>Håkan<< hade i och för sig enorma förväntningar att leva upp till så det är kanske inte så konstigt att han inte nådde ända fram. Stundtals var konserten euforiskt underbar men däremellan sliskig och gubbrockig. Jag ställde mig frågan om det var Sven Ingvars jag kommit för att se? För när jag väl lockats med i dom vackra melodierna och dom genomtänkta texterna börjat tränga in i mig, då kommer den äckliga porrsaxen och blåser bort allt fint. Trots denna saxofon är "Gårdakvarnar och skit" helt klart kvällens bästa låt och enda tillfället då jag började få en antydan till gåshud. Det lyfter dock aldrig till dom höjder som jag förväntat mig, en förväntan baserad på otaliga hyllningar av liveguden >>Håkan<< från recensioner och vänner. Under "Kom igen Lena" dansade i alla fall hälften av den 18000 man starka publiken i ett frenetiskt tempo. Som extranummer spelade >>Håkan<< "Hurricane Gilbert" som handlar om hans bandkamrat och barndomsvän Daniel Gilbert (se bild) men som också är namnet på den orkan som drabbade USA 1988. Denna sorgliga och fina sång innehåller kvällens vackraste textrad:
"nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig".
Han är en stor poet den där >>Håkan Hellström<< i alla fall.

The Whitest Boy Alive - Pustervik - 15 sep

2006-09-15T23:24:00.000+02:00

Fatta vad svängigt.
Det är trångt och riktigt svettigt uppe på Pusterviks andra våning i kväll. Erlend
Øye, känd från Kings of Convenience, är här med sitt sidprojekt >>The Whitest Boy Alive<< för att få oss att släppa på tyglarna och svänga på våra lurviga. Med en monoton och stadig rytm från bas, rhodes och trummor skapas dansanta och trivsamma låtar som till soundet påminner om ett avskalat Moloko. Jag blir fast redan efter några låtar och när dom sen spelar två gamla discodängor ("Show me Love" av Robin S och "The Power" av Snap) i ny charmig tappning är jag helt såld. Jag dansar, trängs och gläds. Burning är annars kvällens bästa låt.

>>The Whitest Boy Alive<< har tidigare recenserats här den 27 maj.

Vapnet - Pop Dakar - 2 sep

2006-09-02T19:18:00.000+02:00

Krispigt är det första jag tänker. Vapnet är minst lika bra live som ur stereon hemma i din favoritfåtölj. Martin Hanbergs röst har allt det där som en bra röst ska ha; desperation, skönhet, tryck och skörhet. En annan Martin (Abrahamsson) skriver underliga, finurliga poptexter som går rätt in i hjärtat och klistrar sig fast där. Melodierna smittar likt vinterkräksjukan och jag vill bara ha mer. Den fina blåssektionen känns som grädde på moset. Trombon, saxofon och melodica kan om de används rätt förädla vilken melodi som helst.

Mew - Tivoli - Köpenhamn- 1 sep

2006-09-01T22:22:00.000+02:00

Mina förväntningar är höga, tänk att jag skulle få se >>Mew<< en gång till före sommarens slut. Scenen är liten och känns ihopklämd mellan två stora ölreklamskyltar på Tivoli i Köpenhamn. Bandet kommer ut på scenen, ljuset slås på och musiken hörs. Eller nästan i alla fall, ljudet är mycket dåligt. Jag hör inte vilken låt det är. Med en rädsla för att det ska fortsätta så här, att konserten ska bli en besvikelse och att min bild av >>Mew<< ska förmörkas, har jag en klump i magen. Men sen hör jag svagt Jonas stämma och när han sjunger, sjunger jag med honom, och då försvinner det dåliga och det är som livet självt. Genom det svåra och oförståeliga tränger sig den där klara, vackra stämman igenom och tar över. Det är ju också så låten "Circuitry Of The Wolf" är uppbyggd. Frustration och lätt kaos som bryts till eufori, det är ju så du fångat mig förut.

Jag saknar trycket i ljudet även om kvalitén blir bättre, projektionerna får inte alls komma till sin rätt eller de vita strålkastarna från scenen som brukar träffa mig i hjärtat, allt försvinner lite på nöjesfältet.

Men "Am I wry" och alla är där. Jag älskar pianot, pukorna, hur låtarna byggs upp, hur starka kontraster det är och hur sången och orden blir ett instrument. Ett väldigt uttrycksfullt. Som ibland påminner mig om Yes och det är fint, tex i "The Zookeeper's Boy", särksilt i avslutningen som är symfonisk och sångig och sången kommer nära och mycket.

"Comforting sounds" är det vi tror är sista numret, Jonas sjunger för full hals och de lämnar oss. Men de kommer tillbaka en och en och kör "Special" med ett långt intro, bra, sedan kommer det in 20 tjejer på scenen och jag tror först att det är någon slags kör, det är det inte, kanske fans, det blir en konstig avslutning.

Men, fortfarande
You´re special

Fröken sterner

Håkan Hellström - Gröna Lund - 1 sep

2006-09-01T15:26:00.000+02:00

"Tack så mycket fina fina publik. Tack så mycket underbara människor."

"Det är drömmen som får en att vilja fortsätta, då som nu."

Vad ska man skriva när orden inte räcker till? Missa aldrig en spelning med kung Håkan. Och Stefan Sporsén - jag älskar dig!

Anthony Mills & Water - Kungsträdgården - 31 aug

2006-08-31T13:01:00.000+02:00

34-årige Anthony Mills har hunnit med mycket i sitt liv. Den musikaliska banan startade tidigt med spirituals hemma i Ohio. Genom att ha arbetat inom vitt skilda genrer och med artister som; Leela James, Harry Belafonte, Sizzla, Krs-One, Dead prez, Maxi Priest, samt uppträtt som operasångare på Carnegie Hall, Alice Tully och Avery Fisher Hall, har han influerats av såväl hip-hop, gospel, soul, som konstmusik och gregoriansk sång. Anthony kallar själv sin musik för ghettotrance. Jag vet inte hur jag ska beskriva den. Den är bara bra helt enkelt. Mills har en fantastisk röst. Han leker med den likt Bobby McFerrin och bygger via call-and-respons upp ett furiöst jam tillsammans med de skickliga jazzmusikerna i kompgruppen Water. Plötsligt dyker strofer från Händel's Messias "Every valley shall be exalted" upp och mitt klassiska musikhjärta smälter.

Tiger Lou - Frihamnen - 6 aug

2006-08-06T18:35:00.000+02:00

När >>Tiger Lou<< går upp som första band på söndagskvällen är det gott om plats framför scenen. Men redan i Inledande "Functions" lockas massor av folk från ingenstans fram till scenen. Tonerna sitter där dom ska och Rasmus Kellerman sjunger riktigt bra, nästan för bra. Faktum är att det mesta låter nästan lite för bra. För jag gillar när allt inte är helt perfekt, när det finns element av disharmoni, smuts, falsksång och brus. Då får musiken ett helt annat liv, ett riktigt liv. Därför uppskattar jag mer den musik som Kellerman gjort under namnet "Araki", just på grund av att den inte är alls lika perfekt och slät. Men nu spelar >>Tiger Lou<< med fullt band och dom påminner om ett svartklätt "Kent". Låtarna är överlag bra men jag saknar fler låtar från gamla skivan "Is My Head Still On?". Den trallvänliga "Oh Horatio" spelar dom dock. Annars är kvällens bästa låt "All I have" som i sitt inledande riff väcker mig till liv igen från en stundtals dåsig konsert.

C.Aarmé - Frihamnen - 5 aug

2006-08-05T18:30:00.000+02:00

Ibland blir man helt förvånad när man möter bandet som man tidigare bara haft en inre bild av. Jag har aldrig sett >>C.Aarmé<< förut men genom att lyssna på deras musik hade jag en ganska klar uppfattning om vad det var för några grabbar som spelade. Tonåringar, punkfriss, små tighta kläder, slitna med många badges. Jag blir därför glad och överraskad när det snarare ser ut att vara grabbarna från Lidingö som spelar i >>C.Aarmé<<. Nu vet jag att dom är från Göteborg så det kan inte vara fallet men kläderna och frisyrerna implicerar att det är fyra välbärgade och väluppfostrade män. Musiken dom gör är dock allt ifrån väluppfostrad. Trots att låtarna verkligen är av ojämn kvalitet så gillar jag >>C.Aarmé<<. Den punkiga, svårförstådda och ofta ologiska musiken gör att bandet känns spännande, något jag vill lyssna mer på. Dessutom påminner dom mycket om det fantastiska bandet "Test Icicles".
Så, ladda genast ner "Golden retriever" [mp3] och läs samtidigt texten.

"If it goes on like this, I will stick a fork,
into my right eye
and shut my left and slit my throat
off
life off
suicide

Golden retriever
no Labrador"

The Soundtrack of Our Lives - Frihamnen - 4 aug

2006-08-04T23:04:00.000+02:00

Som en del i EM-festen och Göteborgskalaset bjuds Göteborgarna och inresta turister på riktigt bra musikunderhållning de kommande dagarna. Nu står >>the Soundtrack of Our Lives<< på den stora scenen i frihamnen. Vi är lite sena men vi hör början av konserten på långt avstånd. Musiken färdas över vattnet och studsar sedan lång väg bland byggnaderna. När vi kommer fram är det massor med folk framför scenen, men det verkar ändå som att det är fler människor som går där ifrån än som är på väg dit. >>tsool<< storhetstid kanske är över? För mig är den det i alla fall för låtarna och showen håller inte alls samma driv som den gjorde för fem år sedan. Det märks att bandet försöker leverera men dom när ändå inte hela vägen fram. Ebbot är inte alls lika magisk och oförutsebar längre, men roligt dryg är han fortfarande. Kvällens bästa låtar är den gamla klassikern "Instant repeater '99" och "Big time" från skivan "Origin Vol. 1".

Nä, största underhållningen ger medelålderskvinnan bredvid oss som dansar frenetisk rökdans i takt med "Big Time". Hon ser stel ut i kroppen men det hindrar henne inte från att i manisk maner tillbe >>tsool<<. När låten är slut vänder hos sig mot oss och säger "It's even better than Woodstock".

Depeche Mode - Stockholm stadion - 7 juli

2006-07-07T20:53:00.000+02:00

Det är "Music for the Masses", precis som deras fantastiska album från 1987 heter. >>Depeche Mode<< är i Stockholm för att göra sin första utomhusspelning i Sverige. Stadion måste vara den perfekta arenan att bli av med oskulden på. Och det är inte bara Dave Gahan & co som det är första gången för, jag står med spänd förväntan och längtar efter att bli erövrad.

Redan vid andra låten "a question of time" är allsången igång. Runt omkring mig står människor som kan varenda textrad och knappt missar en frasering. Jag har aldrig tidigare varit med om att det varit sådant tryck direkt från start. Endorfinerna rusar ut i kroppen och gör mig lyckligt belåten. Vetskapen om att konserten just börjat och att allt bara kommer att bli bättre, det är obetalbart. Vi alla, 30.000, verkar ha samma målsättning - att förvandla den varma julikvällen till en magisk musikmässa. Även den vanligtvis så scenskygge Martin L Gore verkar trivas. Han ler stort i sin vackra make-up och den fallna ängeln verkar snarare på väg att resa sig från de döda.

Kvällen går fort, trots att den ljusa sommarnatten vägrar att bli mörk. Det är med hatkärlek jag möter de inledande synthslingorna till "Never let me down again". För när den fyller luftrummet vet alla att det är kvällens sista låt. Lika gärna som man vill vara med och bilda ett taktfast svängande hav av armar, lika lite vill man acceptera att konserten snart är slut och det är dags att gå hem.

Efter spelningen stöter jag ihop med en man som påstår sig ha varit på samtliga av dM:s Sverige-spelningar. Ett minst sagt hängivet fan och jag blir nyfiken på vad han har för andra musikaliska referenser.
- "ABBA och The Beatles, men de är ju snart döda allihop"
>>Depeche Mode<< känns tack och lov långt ifrån klara med sitt musikaliska uppdrag här på jorden. Alla tre åldras de med skönhet och de två senaste albumen känns minst lika starka som många av de tidigare verken.

Enjoy the silence.mov
Personal Jesus.mov
Never let me down.mov

Magnus Tingsek - Storan - 30 juni

2006-06-30T18:10:00.000+02:00

- Han är grymt snygg och han sjunger som en Gud.
= Och han kan spela gitarr!
- Ja, vad mer kan man önska sig...
= ... att han inte skulle röka.

>>Magnus Tingsek<< är och spelar på Storans uteservering. Solen gassar och drinken är svalkande god. Det är fullt med folk men tyvärr är de flesta mest intresserade av att socialisera med sina "after work" kompisar. >>Magnus<< är ensam på scenen då "budjeten inte tillät att ta med hela bandet". För min del gör det inte så mycket då han lyckas svänga till låtarna rejält med bara gitarr och sång. Sällskapet längst fram får dock för sig att skåningen på scenen är vilken trubadur som helst och börjar i mitten av konserten önska en låt som dom känner igen! >>Magnus<< får förklara för dom att han inte är någon "trubadur", något som han lär slippa att få förklara när han har bandet med sig. Repertoaren är blandad, med låtar från den gamla självbetitlade skivan och nya låtar från den kommande skivan, som han märkbart inte kan lika bra då han spelar lite fel och glömmer bort texten ibland. Även några låtar på skånska framför han till vissa i publikens glädje och andras förtret, engelska är tydligen mer lättförståeligt i Göteborg än skånska. >>Magnus Tingsek<< är energisk när han spelar och sjunger och när han verkligen ska ta i tar han hjälp av ett charmigt huvudskakande. Sången är oförskämt ren, vacker och stark. Kvällens bästa låt är den fantastiska "Easier" som han också spelat in som duett med Ane Brun. Trots att jag saknar Ane Bruns stämma lite är den nästan lika fulländad med >>Magnus<< allena. Sommarsol och goda drinkar gör ju sitt till.

[Ingenting] - Oneness festivalen - 6 juni

2006-06-06T19:03:00.000+02:00

[Ingenting] är enkel, rak, snygg-pop. Det är lite text och mycket musik. De spänner från det rent progressiva till sockersöt pop. Underbara ljudmattor byggs upp till väldiga crescendon. Jag känner lite tidig Kent och även lite Coldplay, men mest av allt är det något eget, det där som så ofta är svårt att sätta etikett på.
I den bästa av världar blir "här kommer solen" årets sommarplåga.

Thomas Di Leva - Oneness festivalen - 6 juni

2006-06-06T17:08:00.000+02:00

Det är Sveriges nationaldag och folk är i allmänhet lediga. Jag har tagit mig till Tantolunden och vi är en skön publik som har lockats till gratisfestivalen Oneness, med sin fina slogan "för ett lyckligare Stockholm".

Innan >>Thomas Di Leva<< kliver på har vi fått vara med om orientalisk dans till sköna rytmer. Publiken är därför rejält uppvärmd när en ensam Thomas dyker upp med sin gitarr. Det dröjer inte länge innan vi får vara med och öppna regnbågsbron med hjälp av kärleksvrål. Hit läggs till hit och Di Leva varvar med mellansnack som mer påminner om en predikan;

"Känns det bra här på söder?
I söder har vi känslan.
I norr har vi tanken.
I öster har visionen.
I väster har vi handlingen.
Men i söder, där har vi känslan".

"Vad behöver vi i den här delen av världen som har allt?
Svaret är: att vara i sin andning, istället för i sina tankar"

Vi får också veta att vi är väldigt vackra i det här skenet. Att den sköna kvällssolen gör att våra inre kosmiska ljus kommer fram. Jag har inga problem med det spirituella, men det är Thomas känsla för melodier och kompositioner som lockar mig. Med sin vackra, ljusa, klara röst och refränger som borde få en annan
Tomas (Ledin) grön av avvund, får han både mig och alla runt omkring att glatt sjunga med och känna oss delaktiga i konserten. Det är en stor artist, men tyvärr känns det lite platt utan ett uppbackande band. Låtarna gör sig bra även opluggat men dynamiken saknas. Tyvärr framförs inte min favorit: "Frukt, grönt & vatten", som annars mycket väl kan vara den bästa rocklåt som gjorts på svenska.

Pacific - Cafe Publik - 1 jun

2006-06-01T20:47:00.000+02:00

Foto: Emelie Lager

= ...Jag blev också helt betagen av bandet som spelade igår. Det gav mina vänner och mig en sådan energi i den milda vårkvällen att man kunde ha tro att vi hade varit ute och festat en hel natt!...

- Ja, musiken funkade helt klart bättre live än det jag hade hört innan på deras myspace sida. Jag fick en demo av bandet efter spelningen. Snyggt omslag som bådade gott så jag såg fram emot att få sätta skivan i spelaren. Men när jag kommer hem och ska lyssna så märker jag att skivan är tom! Dom hade glömt bränna någon musik på den!...

= Oj, vilket litet drama!...

Thomas Denver Jonsson - Storan - 28 maj

2006-05-28T20:38:00.000+02:00

Support i kväll till Loney, dear är den lille ensamma mannen med gitarr som tagit sig det charmiga artistnamnet >>Thomas Denver Jonsson<<. Thomas Jonsson, ett helt vanlig svenskt namn, men så klämmer han in ett "Denver" där i mellan och helt plötsligt får artistnamnet helt andra associationer. Mina är en ensam man, oborstad med skäggstubb och en skjorta som luktar ingrodd svett. Mannen sitter i en liten by i Denver, Colorado och plinkar på sin gitarr efter en hård dag av boskapsvallning. Ja, jag ser en Kris Kristoffersson framför mig.

Men i kväll står det istället en liten ödmjuk kille, något rufsig i håret förvisso, men någon svettig cowboy är han inte. Gitarr och munspel är >>Thomas Denver Jonssons<< enda rekvisita och det är en lugn och avskalad show han bjuder på. Eller show är nog fel ord, det är väldigt stillsamt och sövande. Lite väl sövande. Jag har nämligen svårt för trubadurer, även när det i det här fallet är en countrydoftande indie-trubadur. Om jag jämför med Christian Kjellvander så står sig >>Thomas Denver Jonsson<< sig slätt. Christians musik är mycket mer trevande, levande och välkomponerad. Jag är inte helt utan behållning dock, "She runs in slowmotion" bjuder på spännande gitarrslingor och "First in Line" blir riktigt levande när gästande Björn Kleinhenz hjälper >>Thomas<< med sången och lägger en fin stämma.

Josh Ritter - Popaganda - 27 maj

2006-05-27T23:26:00.000+02:00

>>Josh Ritter<< går in som ersättare för The Concretes. Jag, som lyssnat in mig på The Concretes, förväntar mig ett nedköp till någon halvtråkig singer-songwriter. Tillsammans med en trummis, en keyboardist, en basist och sin stålsträngade gitarr kliver Josh in på scenen. Mina fördomar står fortfarande starka. Efter ett par låtar har jag bestämt mig, det här är inte tråkigt, det är riktigt bra. Det är inte främst själva låtarna utan hur de läggs fram. Josh lyser upp hela scenen med ett älskvärt leende, han älskar publiken och vi älskar honom. Musiken är klassisk rock med inslag av country, tankarna går till Springsteen och andra i samma skola. Låtmaterialet är bra och känns relevant men det jag minns är inte främst musiken utan den stora feel good-känsla Josh och bandet sprider. Det märks att de har roligt ihop och trivs.
/Tobbs

The Whitest Boy Alive - Popaganda - 27 maj

2006-05-27T22:35:00.000+02:00

Det är så här Dire Straits borde ha låtit. Så enkelt, så svängigt. En pumpande baskagge får gå igenom den halvtimme korta konserten. Den låter nästan elektroniskt elegant. Lägg till en plockande disco-bas och synkoperade stråfer från ett Fender Rhodes. Ovanpå detta gittariff från en strålande lycklig Erlend Oye och publiken går bananas. Det låter västkust, lite Steely Dan, och är omöjligt att stå still till. Även för Erlend som lämnar över till "några som verkligen kan sjunga" och går vid sidan av för att dansa till Cat5 och "Sexy".

Mapei & Up Hygh - Popaganda - 27 maj

2006-05-27T20:14:00.000+02:00

>>Mapei<< är yrvädret från Alby. Uppbackad av >>Up Hygh<< funkar hon sönder den redan upptrampade gräsmattan framför Jamobilen. >>Mapei<< är unik. Hon freestylar i en klass för sig och vailar sig likt en tromb ut ur soundsytemet. Jag tänker på storheter som Neneh Cherry och Kelis. >>Up Hygh<< har hypats som Sveriges framtid inom Funk/Hip-Hop. Jag hoppas och tror att så blir fallet. Med hjälp av MPC´s och turntables skapar de en funkmatta som stundtals låter som ett Destiny's Child på lustgas.

Andreas Mattsson - Popaganda - 27 maj

2006-05-27T19:50:00.000+02:00

Inleder akustiskt, vackert med slide. Stilla som en söndagmorgon. Golfapplåder utan jubel. Man borde vara bakfull, trött och sliten. Ligga i gräset och lapa lite sol. Det är svårt med tidiga spelningar. Vilken funktion fyller de? Kanske roligt för många att få se sin favorit, men hur bra blir det? Man kan inte klandra arrangören heller, det är ju bra att så många band som möjligt får spela och då måste även tidiga timmar nyttjas. Stilig i kyrkebästa kostym: "Jag står och tittar på klockan. Jag är inte uttråkad, men jag har glömt att ta tid tror jag. Det ser bra ut". Enda låten som lyfter är sista låten "Metal sky". Tack vare det furiösa slutet, med utflippad lap-top och stormande trummor, förmedlas en känsla av här och nu. Den live-känsla som saknats under i stort sett hela setet.

Lika tråkigt fåordig var konserten. Det finns ingen anledning att se >>Andreas Mattsson<< live när låtarna är exakt lika bra hemma i favoritfåtöljen.

Unarmed Enemies - Popaganda - 27 maj

2006-05-27T17:59:00.000+02:00

>>Unarmed Enemies<< följer i samma fotspår som The Tough Alliance, The Embassy, Le Sport och Cat5. Det handlar om två snygga MacBook Pro som fullkomligt pumpar ut tunga beats och smittande melodier. Lägg där till två dansanta unga män på sång och en dagen till gästande dansare, iförd svarta trikåer och dödskalle-huva, och du har en svängig kombo redo att ta över vilket dansgolv som helst. Tyvärr spelar de inte för något dansgolv och den fåtaliga publiken framför popagandas lilla scen är ganska svårflirtad. Det är inte >>Unarmed Enemies<< fel, de gör så gott de kan, utan snarare en arrangörsmiss. Jag hade hellre sett att de fått en sen spelning inne i Allhuset. Där hade lätt kunnat välta ett dansgolv fullt av välförfriskad festivalpublik. För avslutande "Missing Out" "skulle ju va dans, dans, dans"

Tim Neu – Pustervik – 26 maj

2006-05-26T22:23:00.000+02:00

Det är modigt att skriva ny musik i den genre som >>Tim Neu<< rör sig i. När Kent och Sigur Rós finns. Han förvånar mig av samma anledning, och berör mina lyckopunkter i magen. Han gör det, och låtarna är starka som hans och bandets självsäkra uttryck där uppe på scenen. Ett lite mer anonymt framträdande på p3 guldgala var det enda jag tidigare sett av honom. På Pustervik fick vi starkare låtar, som dekorerades av hans fantastiskt sprödsäkra röst i de vackraste mönster. Jag blir otroligt svag av hans sätt att använda sin ljusa huvudklang, och den håller hela spelningen igenom. Och svag av hela >>Tim Neus<< uppenbarelse tror jag bestämt. ”Loopholes” är så snygg att den bara går rakt genom kroppen. Tyvärr även ljudvolymen. Trots att både barmiljön och musikstilen kräver lite styrka, var det synd att behöva sordinera upplevelsen med öronproppar. Kanske för första gången på en spelning tyckte jag inte att det var snålt att de inte lät sig bli inklappade av oss som ville ha mer. Det fanns av någon underlig anledning en stolthet i det: ”nu har vi spelat för er och nu är det klart”. Jag gick hem lyckligare. Falska stråkar, pianotoner och banjo förstärker lyckan när jag hemma spelar skivan igen, igen.

/eva

Loney, dear - Popaganda - 26 maj

2006-05-26T15:28:00.000+02:00

Det regnar lite och det är egentligen för tidigt på kvällen för att man ska kunna komma i rätt stämning, men är det någon konsert ni ska gå på så är det en med >>Loney, dear<<. Med Emil Svanängen i spetsen verkar inget kunna gå fel. >>Loney, dear<< har så många bra låtar, att de skulle kunna byta ut hela set-listan från en spelning till nästa utan att kvaliteten skulle påverkas det minsta. Jag vet inte vad det är som gör dem så bra. Alla ingredienser finns där för att det ska kunna bli en smarrig anrättning, men det är de ju inte ensamma om och alla som har bakat vet att även den bästa kan misslyckas. >>Loney, dear<< är undantaget. Det är valuta för hela slanten. Att det på bästa popaganda är helt gratis känns nästan som att ta godis från ett barn. Det känns som att jag aldrig kommer att tröttna på Loney, dear och det gör mig så lycklig. Allt annat här i världen går så snabbt och blir så lätt passé och tråkigt. Då är det skönt att något så vackert varar. Tack, för det >>Loney, dear!<< Vi ses snart igen.

Tidigare recension:
Loney, dear - Södra Teatern - 26 feb

Jenny Wilson - Popaganda - 25 maj

2006-05-25T19:02:00.000+02:00

Jenny får inte en ärlig chans. Spöregnet börjar ungefär samtidigt som hennes konsert. Tack vare Miriams paraply kan jag stanna men blir distraherad av vädret och alla människor som flyr fältet. Under nämnda paraply, långt ifrån står vi och ser Jenny med band försöka så gott de kan. Första låten är hiten "Summertime the Roughest Time" som helt försvinner i regnet. Vartefter att regnet avtar får musikerna tillbaka delar av den uppmärksamhet de förtjänar men hela vägen kommer vi inte. Scenkläderna är skönt skumma, Jenny själv bär rosa puffärmar och hennes keybordist bär mantel. Musiken är intressant men når inte riktigt igenom det dåliga vädret. Johanna kommenterar ett par gånger ”hon låter ju som en kille som sjunger i falsett”. Mycket mer intryck än så gav inte >>Jenny Wilson<< idag. Det hela blev småmysigt och jag är beredd att ge henne ett andra försök under bättre omständigheter och förmodligen även att lyssna mer på skivan.
/Tobbs

Tidigare recension:
Jenny Wilson - Storan - 16 mars

MEW - Popaganda - 25 maj

2006-05-25T16:44:00.000+02:00

Så var det då äntligen dags att få se >>MEW<< igen. Har jag längtat? Ja, men kanske inte så mycket som jag hade trott. Efter den utsålda och smått magiska konserten på MONDO i höstas gick jag med en svår abstinens i en dryg månad. Det gick inte en dag utan att jag var tvungen att lyssna på något MEW-spår. Nu, ett drygt halvår senare, har jag fått lite mer distans och är kanske något mätt, där jag står framför popagandas stora scen. Vi är många nu. Det känns som att majoriteten av festivalbesökarna trängt sig fram för att bevittna denna första festivaldags huvudattraktion.

Silas, vilket underbart passande namn, stampar igång den karakteristiskt raka tunga baskaggen som ges så stor plats i >>MEWs<< musik. De mest hängivna fansen, nära scen, har redan efter en takt förstått att det är senaste skivans mest direkta hit "Special" som kommer att inleda. Första halvan av konserten står jag mest och njuter av musiken och deras underbart tunga sound. Men det är något som fattas. Jag har konserten på MONDO att jämföra med och de är inte i närheten av fånga mig så som de gjorde då. De har visserligen iskalla vindar, den ljusa försommarkvällen och en inledningsvis sviktande sånginsats från Jonas Bjerre att kämpa emot. Och trägen vinner. I takt med att solen går ner någonstans bakom molntäcket och mörkret lägger sig, förflyttas mitt fokus från musiken till att uppslukas av de perfekt synkade animationerna, och jag har åter trätt in i >>MEWs<< värld.

Tidigare recensioner:
MEW - Arenan - 20 mars
MEW - MONDO - 8 okt

Final Fantasy - Popaganda - 25 maj

2006-05-25T15:32:00.000+02:00

På hemsidan kan man läsa historien om hur Owen Pallett tröttnade på att sitta framför sin dator, började spela gitarr och skapa musik åt gruppen "Les Mouches". Owen tröttnade igen, plockade upp sitt fiolspelande och började med hjälp av en loop-pedal skapa den musik som han under namnet >>Final Fantasy<< ikväll framför på popaganda. >>Final Fantasy<< är för övrigt en hyllning till de melodramatiska TV-spelen med samma namn.

Owen har även turnerat med Arcade Fire och The Hidden Cameras. Debutskivan "Final Fantasy Has a Good Home" skrev han på en vecka och spelade in veckan därpå. Det speglar den kreativitet Owen begåvats med och som bland annat resulterat i ett TV-spel, tre filmer och två operor.

Men Owen var inte nöjd med debutalbumet. Inför sin nya skiva flyttade han till Barcelona och började med att sätta upp en lista med preferenser för vad "He Poos Clouds" skulle innehålla:
"1. A set of songs that attempt to modernize each of the eight Dungeons & Dragons schools of magic"
"2. Every song will be written for string quartet and voice"
"3. Nobody who listens to it will ever again entertain thoughts of suicide."

Jag är ingen TV-spelsfantast, så vad det anbelangar den första punkten kan jag inte uttala mig. Punkt två och tre infrias däremot med råge. Jag är helt tagen, stum och mäkta imponerad av hur Owen briljant kombinerar professionalism med känsla. Owen har workshop för oss, där vi får vara med i hela skapandeprocessen. Från första fiol-loop, via lager av kontrasterande violinsstråk och skönt bräcklig sång, till sista primalskrik.
Med på scenen har han vännen Steph, som visar vackra och dramatiska skuggbilder med hjälp av en OH-projektor. De harmonierar fint med musiken och känns som en helt naturlig koppling till Owens influenser från japansk kultur, speciellt då TV-spel.

Henrik Berggren - Popaganda - 25 maj

2006-05-25T14:42:00.000+02:00

Han har varit sångare i Broder Daniel och är kultfigur för många pandor landet runt. Mer än så vet jag inte om >>Henrik Berggren<<. Huruvida Broder Daniel är upplöst eller inte vet jag inte heller men konserten såg jag i alla fall.

Henrik kommer in ensam på scenen med en stålsträngad gitarr. Fler officiella showmedlemmar än så blir det inte idag. Han börjar spela och sätter med sin karakteristiska sång igång en Broder Daniel-klassiker. Så fortsätter det, jag känner igen samtliga låtar från Broder Daniels två skivor ”Cruel town” och ”forever”. Det visar sig snabbt att detta låtmaterial passar betydligt sämre för en man med gitarr än för ett halt band. Trycket i låtar som ”happy people never fantasize” uteblir helt. Att höra ”what clowns are we” utan den mysiga aaa-kören är inget att hänga i julgranen utan känns väldigt blekt. När sedan ”only life I know” låter likadant som tidigare spelade ”love dosn’t last” ger jag upp att försöka fängslas av musiken. Herr Berggren sjunger lika brustet som jag väntade mig och hans insats på gitarren är mycket varierande. I vissa låtar verkar det som om han bara kan spela fem ackord medan andra låtar får betydligt skönare plockslingor. Mellansnacken är intetsägande och vi tvivlar på att det är vatten i flaskan med tanke på den osmidighet han visar i varje gitarrbyte.

Efter spelningen resonerar jag tillsammans med Simon, Anna och Maria fram att detta var en misslyckad lösning. Antingen tar man hela Broder Daniel eller inget Broder Daniel alls. Kompromisser såsom Henrik Berggren ensam med gitarr funkar tyvärr inte. Hur gärna jag än vill att de bra låtarna ska lyfta så faller de platt. Istället studerade jag andra små detaljer. Längst bak till höger finns fyra pandor som fått komma in backstage. De verkar berusade, hysteriska och, undantaget en av de två killarna, väldigt på. Vad de säger är omöjligt att veta, utom när de sjunger med i låtarna, men som underhållning funkar de bättre än att titta på >>Henrik Berggren<<.
/Tobbs

Tunng - Popaganda - 25 maj

2006-05-25T13:44:00.000+02:00

Engelska >>Tunng<< spelar på popagandas lilla scen. Två män med skägg och akustisk gitarr, en kille på percussion och klarinett, en fjärde vid synthar och sladdar. Det är tidig kväll och ljust ute. Jag önskar mig till ett mörkare rum som kan få mig mer koncentrerad. Men publiken verkar ändå fokusera på den stundom finstämda, stundom drivna futuriska folktronica (som popaganda själva kallar det.)

Med all rätt, för >>Tunng<< levererar plockande gitarrer, elektroniska rytmer och experimentella ljudmattor i kombination med männens ljuva stämmor, gärna unisont, i oktaver. Den lätt melankoliska stämmnigen med fokus på sången i kombination med något udda harmonier, påminner mig om Robert Wyatt, men nu mer rytm och driv och stegrande uppbyggnad på låtarna.

De saknar den kvinnliga delen av sitt band, med det gör inte jag, även om jag hört hennes sång och den är vacker. De klarar sig väldigt bra utan. Kanske känneteckar det ett bra band, att de är delar av en helhet som inte faller helt för att en är borta. De tillägnar en låt till Becki Jacobs, sen är det bra med det.

Jag gillar att de vågar blanda trallvänliga dodoor med pulserande dansmusik, de får mig lugn och de träffar mig när jag slutar önska mig till ett mörkare rum, istället sluter ögonen och känner den kalla vinden kyla, i samma takt som rytmen värmer.

I'm from Barcelona - Popaganda - 25 maj

2006-05-25T12:25:00.000+02:00

>>I´m from Barcelona<< känns som den perfekta uppvärmingen inför en lång och lovande festvial. De första låtarna får jag höra från den ringlande kön in till festivalområdet. Väl inne blir jag extra glad av "Treehouse", "The Painter" och genombrottshiten "We´re from Barcelona". Övriga låtar som spelas håller tyvärr inte samma klass, men det vägs lätt upp upp av ett ohämmat engagemang och ett aldrig sinande ös. Emanuel är på date med oss i publiken och även om vi lätt charmas och känner oss delaktiga i en större gemenskap, kan jag inte undgå att känna att det är där, på scen, det är roligast att vara. Jag vill också vara en del av kollektivet. Inte bara stå huttra bland, glada visserligen, festivalbesökare. När sensationen från Jönköping lämnat scenen känns det som att de tagit med sig en del av värmen de utstrålat.

Fröken Sterner har tidigare skrivit om Barca här.

eMiL Jensen - Campusfestivalen - 18 maj

2006-05-18T21:58:00.000+02:00

"Förra året kom jag ut...som pretentiös, i år är det dags att komma ut som sentimental också"
Lika briljant verbal som >>eMiL Jensen<< är på scen, lika klumpigt fåordig känner jag mig nu då jag ska försöka beskriva hans storhet. eMiL bör upplevas live, på plats, där och då. Visst, jag köpte nya skivan, sitter och lyssnar igenom den nu och den är bra, stundtals fantastisk men det går ändå inte att jämföra. Och det är väl orättvist att ens försöka för halva grejen med eMiLs uppträdande är ju för-, mellan och eftersnacken. Med sig på scen har han Edda Magnason och det är inte bara hennes namn som är vackert, rösten brister ut i den vackraste skånska jag hört, perfekt harmonierad med eMiLs dito. En huttrande stelfrusen publik får höra flera lovande smakprov från den nya skivan, och som final bjuds vi på favoriten, tillika veckans låt "Igen".

Andra låten på nya skivan "orka då" är "spelar stor roll" och det kommer den säkert göra för mig och kanske för er med, för det är en riktig hit. Kanske inte här i Sverige, ännu, men väl i Frankrike!
Denna låts första vers och refräng får illustrera eMiLs bitterljuva charm:
"Jag snodde passionsfrukt i en affär.
Du såg när dom tog mej och förde mej bort.
Jag skrek att jag vägrar betala för kärlek.
Jag vet det var dumt sagt, ännu dummare gjort.
Så många länder, hav och vulkaner.
Om jag gör bort mej inför dej - spelar roll."

Imorgon spelar eMiL på Teater Tribunalen. Missa inte det!

Cult of Luna - Pustervik - 14 maj

2006-05-14T22:00:00.000+02:00

"Som en gammal dammsugare, som skrapar till med jämna mellanrum, och så pitchar du ner det två oktaver". Så beskrev jag >>Cult of Luna<< för min bror när jag var på väg till deras konsert på Pustervik. Jag vet att det inte är någon rättvis beskrivning men det var min första association efter att ha lyssnat tio sekunder på låten Arrival. Nu har jag förvisso lyssnat mycket mer på det blytunga och långsamt progressiva bandet och det är med stor förväntan jag går till kvällens konsert.

Efter ett intetsägande förband går tre av medlemmarna i >>Cult of Luna<< upp på scenen. De börjar spela och långsamt stegras ljudtrycket. De övriga bandmedlemmarna ansluter och tillslut fylls lokalen av det massiva ljudtåg som de sex musikanterna frammanar. Jag sluter ögonen. Jag låter tyngden släpa mig nedåt. Mina öron lyssnar selektivt och lyfter ett instrument ur den brusiga mattan. Jag hör harmonierna och de gömda melodierna hos den distorerade gitarren. Jag lägger tillbaka gitarren i mattan och lyfter upp den stadiga och svagt påmanande basen. Den maler långsamt framåt och för musiken vidare. De knastriga ljudeffekterna bryter helt med symfonin och tvingar sig på min uppmärksamhet. Trummorna hamrar stadigt och okonstlat. Vissa trumslag hamnar dock, väl avvägt, en kort tiondels sekund sent vilket forcerar tempot och hindrar kolapps. Totalt är det tre gitarrer, bas, trummor, elektroniska ljud och bröl som tillsammans skapar en homogen eufoni. >>Cult of Luna<< låter fantastiskt bra och låtarna som de spelade från nya skivan, "Somewhere Along The Highway", är det bästa jag hört från dem. Trots sina tiominuterslåtar känns det aldrig segt eller utdraget. De låter musiken få ta sin tid och jag blir lycklig av att bli lockad vidare in i det välkomponerade ljudlandskapet.

Andra musikaliska referenser: Du hittar tyngden hos Göteborgsbandet the Awesome Machine (smakprov), det progressiva hos Mogwai och harmonierna hos Sigur Ros.

Montt Mardiè - Landet - 11 maj

2006-05-11T17:12:00.000+02:00

När >>Montt Mardié<< kliver upp på den lilla scenen är han arg. Arg för att Juni Järvi försökt ha ihjäl hans trummis.

Monty låter därför trummisen vila första halvan av "Little Red Corvette". >>Montt Mardié<< kan sin Prince och gör verkligen låten rättvisa. När trummisen trasslat sig in bakom trummorna blir det ett underbart tryck i denna klassiker.
>>Montt Mardié<< kanske vissa känner igen från Studio Virtanen, där Monty, likt ett husband, varit en stadig gäst och bjudit på fina akustiska versioner av både Prince och The Smiths. Men ikväll är det fullt ös som gäller. Uppbackad av sitt kompband "The Intelligence" river han av den ena låten svängigare än den andra. Jag blir extra glad av den katchiga "New York", p3-hiten "Highschool Drama", kommande singeln "1969" och framförallt "Huckleberry Friend", som glider över i "I Will Always Miss You" en pastisch på Dolly Partons "I Will Always Love You". Tyvärr spelar han inte min favorit, den briljanta Hellström-covern "Come on Eileen" som ovan nämnda Virtanen hyllat så här: "Montt Mardié-mannen är ett litet snille. För det är ju väldigt fiffigt att han gör en engelsk tolkning/översättning av Håkan Hellströms 'Kom igen Lena' som heter 'Come on Eileen' eftersom det ju var Dexys 'Come on Eileen' som blev 'Kom igen Lena'. Nästan too fucked up to think about, som Tony Soprano sa när han hittade frugan i bingen med prästen."

>>Montt Mardié<< finns även recenserad från hans spelning på Herrgårn, i Linköping, i november förra året.

Juni Järvi - Landet - 11 maj

2006-05-11T15:54:00.000+02:00

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket artistnamn jag gillar mest; >>Juni Järvi << eller Montt Mardié. De är fantastiskt fina allitterationer båda två och som tur är behöver jag inte välja för båda spelar denna kväll på Landet. >>Juni Järvi<< har tagit med sig hela sin iPod-orkester och den bjuder upp till både ledsamma sånger och dansant pop. Junis vackra mörka röst smyger sig in i låtarna och är snart ett med melodierna. Det charmigt säregna vibratot används med omsorg och det doftar 60-tal och The Magnetic Fields. Tack vare värme och inlevelse känns det snart helt naturligt med en iPod istället för medmusikanter. Kanske är det ändå ensamt på scenen, för Juni lånar Monnt Mardiés trummis och sin egen bror till att knäklappa igenom Beach Boys' "Then I kissed her", ikväll travesterad till "Then she kissed her" som en hyllning till alla flator i publiken. Elektro-remixen av "The Stars Above Indian Lake" bryter av skönt mot stråkar och ukulele och här påminner den glatt dansande Juni mer om Erlend Öye. Får Juni som han vill blir detta sommarens plåga och inte mig emot.

Blindside - Sticky fingers - 3 maj

2006-05-03T23:00:00.000+02:00

Det sprudlar i mig. Ja, det spritter och sprakar i mig när >>Blindside<< kreverar på scenen i inledande "Caught a glimpse" från den fantastiska Silence skivan. Få band får mig att få utlopp för min frustration på sådant sätt som >>Blindside<<. Jag kan inte stå still. Jag vill hoppa, skrika och sparka. Inte av aggression utan i kärleksfull frustration. Det är framförallt Christian Lindskogs oerhörda energi på scenen som får mig och större delen av publiken att släppa på spärrarna. Han har en otrolig kontakt med publiken och det är omöjligt att inte bli charmad av hans kroppsspråk. Christians sång har också alltid fascinerat mig. Han har förmågan att steglöst, utan skarv, glida mellan ren ton och brustet skrik (lyssna t.ex. 3 minuter in i "Sleepwalking").

Efter första låten fortsätter >>Blindside<< med att spela en blandning av låtar från de tre senaste skivorna samt den gamla rökaren "King of the Closet" från "A Thought Crushed My Mind", deras andra av de fem skivor de i dagsläget släppt. Jag har dock inte riktigt fastnat för senaste skivan "The Great Depression" på samma sätt som de andra skivorna. Live får dock låtarna ett helt annat liv och "Heart attack", "Yemkela" och "Fell In Love With The Game" känns precis lika starka som tidiga "Pitiful". Till och med obemärkta "My alibi" lyckas bli riktigt bra live och Marcus Dahlström imponerar verkligen bakom trummorna. >>Blindside<< är kort och gott ett fantastiskt bra band, dels på skiva men framför allt live. Sist ut är "About a Burning Fire" som enligt Christian är en deklaration för bandets kärlek till sin publik. Och vilken kärlek sen. Absolut ingen Cute boring love...

Förband under kvällen var: Stonewall Noise Orchestra, WhiteSilver och Café Society Ltd.

Café Society Ltd - Sticky Fingers - 3 maj

2006-05-03T22:10:00.000+02:00

Jag står längst bak i lokalen, borta vid baren, då jag hör en riktigt tung och kraftfull låt från scenen. Ljudet är precis lagom skitigt, det påminner om tidiga Hellacopters, och jag blir nyfiken på vad är för band som äntrat scenen. Bandet heter, det inte så fantastiska namnet, >>Café Society Ltd<< och låten dom inleder med tror jag är Clear my way. Så jag närmar mig scenen och det första som slår mig är hur unga dom ser ut, för unga för sin musik. Precis som WhiteSilver har >>Café Society Ltd<< sättningen bas, gitarr och trummor, fast här är det gitarristen som är frontman och som sjunger lead. Dom följande låtarna är av skiftande kvalitet och till slut är jag ganska trött på >>Café Society Ltd<<. Det perfekta skitiga soundet imponerar inte längre på mig och jag kan inte låta bli att istället haka upp mig på deras dåliga textrader. Som i Spaceman: "Spaceman, strange man. Get away from my love"? I Phoney Generation försöker sångaren få hela den svårflirtade publiken att sjunga "La lala la" och jag undrar för mig själv om det var Per Gessle som egentligen var förband ikväll? Så mitt tips lyder, behåll soundet men jobba på låt- och textmaterialet så kanske det kan bli riktigt bra det här.

WhiteSilver - Sticky Fingers - 3 maj

2006-05-03T21:30:00.000+02:00

>>WhiteSilver<< är ett tremanna power-rockband med stor potential som ikväll är ett av tre förband till Blindside. Sångaren och basisten är på pricken lik Damian Lewis och han har en bra röst som påminner om Jeff Buckley. Gitarristen bygger låtarna med sköna och fantasifulla riff men tyvärr håller hans körande inte samma klass. Live låter >>WhiteSilver<< lite hårdare än inspelat material och det passar den förväntansfulla Blindside publiken bättre. Med mina musikaliska preferenser skulle jag placera >>WhiteSilvers<< musik som en mix av Rage Against the Machine, Hard-Fi och Muse. Dom starkaste låtarna under spelningen är In Brief och Night Walk men alla låtarna är konsekvent proffsigt gjorda. Tyvärr är bastrumman och basen för framträngande i ljudbilden vilket gör att det är svårt att ta in sången och gitarren. Detta är extra synd då det är just sången och gitarren som är mest intressant i >>WhiteSilvers<< musik.

Nicolai Dunger - Stenhammarsalen - 3 maj

2006-05-03T20:04:00.000+02:00

Samlingen av människor får mig att le och känna mig hemma. De som sökt sig in från en solig aveny är popfolk och lyriktanter och själv är jag någon sorts blandning. Vi sitter och väntar en lång stund, studerar instrumenten, piano, två gitarrer, ett trumset och ett dragspel, innan >>Nicolai Dunger<< dyker upp på scen.

Till en början upplever jag >>Dunger<< som disträ och distanserad men efterhand märker jag att han fångar mig totalt. Visorna rör sig likt en spiral, trevande söker de sig mot en kärna där det slår gnistor om >>Dungers<< sång. Med hjälp av ett ruffigt komp intensifieras stämningen och >>Dunger<< blandar sången med skrik och viskningar. I nästa sekund slutar låten abrupt och jag suckar. Varför måste det alltid sluta när det är som bäst?

>>Dunger<< tolkar Edith Södergran, inte som popeliten tolkar visklassiker, med sentimentalitet och silkesvantar utan med en trovärdighet och styrka. Det går en tydlig röd tråd från Södergrans moderna lyrik till >>Dungers<< experimentalitet. Enligt >>Dunger<< själv är spelningen den mest personliga och jobbigaste han gjort men trots sin distans skapas ett band till publiken. Hans prestationsångest slutar i en separationsångest där han har svårt att slita sig från sin publik. Kanske är det så när man lämnat ut sig själv.

Vi tackar >>Nicolai Dunger<< och gör som han uppmanar, återvänder ut i solen.
/ Anna Sterner

Det finns även en recension från spelningen på kulturhuset i januari.

EchoDeck - Café Publik - 13 april

2006-04-13T21:08:00.000+02:00

Foto: Emelie Lager

Vi möts av skön elektronika från DJ-båset när vi kliver in på det lilla mysiga Café Publik. Jag beställer en väl tillredd cappuccino och sätter mig en halv trappa upp mitt framför scenen. >>EchoDeck<<, som består av två personer, blir presenterade och snart fylls rummet av svävande ambientknaster. Jag blir glad över att se så många instrument på scenen trots att dom spelar elektronisk musik. Publiken får på nära håll beskåda hur musik skapas av alla möjliga prylar. Det är grytlock som skramlar, stråkar som dras mot cymbaler, mjuka gitarrtoner, väsande munspel, oorganiska synthljud och tassande trummor. Allt spelas in och repeteras och på så vis byggs ljudlandskapet upp lager för lager. Det är stundtals mycket vackert och jag sluter mina ögon och tar in ljuden. Det är svårt att känna när låten är slut och nästa börjar, allt förändras sakta med tiden och ljuden glider in i varandra. Tyvärr återanvänds trumlooparna från trummaskinen lite väl mycket och för att fungera på skiva bör låtarna distingeras bättre. Jag efterlyser mer sköna beats, helst spelade av den duktiga trummisen, vilket kommer att ge låtarna mer stadga och bättre flyt.

Spelningen tar slut tidigare än planerat då en av högtalarna ger upp, men det gör inget för jag var ganska nöjd vid det laget ändå. En halvtimma med >>EchoDeck<< var en lagom dos men jag känner på mig att jag snart kommer att bli sugen på mer. Tills dess ger jag några musiktips i samma genre: Midair Condo (som spelar på Café Publik den 4 maj), Discolor (veckans mp3a) & The Album Leaf.

Strip Squad - Sjöhästen - 1 april

2006-04-01T00:59:00.000+02:00

Trångt, svettigt och larmigt. Precis som det brukar vara på krogen. Restaurang Sjöhästen är verkligen ingen bra konsertlokal. Med scenen placerad längst in i det avlånga rummet och en bardisk som tar upp halva dess bredd bjuds man på en något disträ konsertupplevelse. Att musiken ömsom dränks av sorl, ömsom skär igenom likt primalskrik hjälper inte heller till. Men >>Strip Squad<< behöver ingen hjälp med att sprida sin musik. De underbara popmelodierna tränger sig igenom sorlet likt grässtråets envisa kamp mot asfalten. Det är bara att *klapp* *klapp* kapitulera. Det samma kan väl sägas om texterna som är så hormonstinna och ogenerat pilska att man bara vill le. Min favorit är grönsaksståndet i "Unreliable Narrator" . Fler låtar finns att ladda ner på hemsidan. Gör det!

Downtown Cookin' - Alcazar, Nalen - 29 mars

2006-03-29T22:46:00.000+02:00

Sist ut på Comeoutandplay, Nalens återkommande live-klubb för oetablerade band, är Downtown Cookin'. De spelar en varm soul/hip-hop som direkt tilltalar mig. Downtown Cookin' har funnits i ett knappt år och utmanar de etablerade skrivbolagen genom att enbart släppa sina låtar som downloads och detta på eget bolag. På så vis har de lyckats få ner priserna till överkomliga 6kr/låt. Lyssna på deras utmärkt slicka låt "Something Cookin'" och vill ni ha mer finns EP:n "The Cookout!" att köpa på hemsidan.

Lasse Lindh - Lava - 26 mars

2006-03-26T22:09:00.000+02:00

"Det kommer inte att gå till världshistorien som en av de mest välspelade konserterna". Det spelar ingen roll, >>Lasse Lindh<<. Det är inte hur det framförs som är avgörande, utan vad. Och vad är i detta fall Vår. Det känns som att >>Lasse<< kör ett genrep inför sommarens turnérande. Ensam på scenen, med bara en gitarr att gömma sig bakom är det inte så konstigt att det "känns som att jag är på musikhögskolan och ska spela, och kan inte spela". Det glöms bort lite text, en del ackord hamnar fel och den lånade gitarren vill inte hänga kvar på axeln. Men vad gör det, det är ju snarare så ett genrep ska vara. Hur ska man annars kunna förbättra något. >>Lasses<< konsert skvallrar lika mycket om sommaren som vårens första vitsippa, eller barn med sandlådespadar i tunnelbanan. Sveriges vackraste falsett sjunger ikapp med fåglarna och jag älskar den här tiden. Våren, ett långt och underbart genrep inför sommaren.

Immánu El - Lava - 26 mars

2006-03-26T19:34:00.000+02:00

Alexander firar 1 års jubileum av sin ideella populärmusiktidskrift "Kaffepaus". Det är ingen dålig musikfest han bjuder på i Kulturhuset. Tyvärr har både Nhess, Björn Kleinhenz och Bloody April hunnit spela när jag kommer dit. >>Immánu El<< håller som bäst på att få ordning på sina instrument. De är en ny bekantskap för min del. Jag gillar att gå "nollställd" på konsert, utan förväntningar kan man bli så mycket mer överaskad. >>Immánu El<< börjar så starkt att jag börjar hoppas på något riktigt stort. De spelar en övertonsrik melankolisk rock. Den är vacker, men inte så att det gör ont. Lager efter lager läggs på tills det blir en enda stor fet vägg av ljud. Det gillar jag, mycket. Men tyvärr låter nästa låt likadant och nästa och nästa. Ljudmassorna blir jämntjocka, utan udd. Den första låten blir därför den bästa och den jag kommer att minnas. Men, jag tror på >>Immánu El<<, med fler låtar och större variation kan de bli hur bra som helst. Dessutom använder de EBow och det borde alla gitarrbaserade band göra, för finns det något vackrare?

The Sound of Music - Tellus - 26 mars

2006-03-26T19:00:00.000+02:00

Jag vaknar upp, konstaterar nöjt att det äntligen är vår på gång. Äter sen frukost till en Nicolai Dunger dokumentär och bestämmer mig för att viga lunchen åt jazz. När jag ska köpa biljett har jag inga kontanter utan får uppsöka närmsta bankomat, den vänliga basisten Patric säger då att de kan vänta på mig innan de sätter igång. Det behövs inte menar jag och går, ännu nöjdare, och tar ut mina pengar. När jag sedan köper min biljett får jag även en skiva. Vilken service tänker jag, såhär borde det ju alltid vara. >>The Sound of Music<< består av: Patric Thorman, bas, Emil Strandberg, trumpet, samt Ola Hultgren, trummor. Trion har denna vackra vårvintersöndag intagit Tellus-biografen i Midsommarkransen. DN På stan gav mig bara kunskap om trions instrumentering. Såhär efter konserten vet jag inte mycket mer. Improvisationsjazz kan vara väldigt svår att ta till sig. Med rätt inställning kan den å andra sidan ta dig hur långt som helst. Här finns inga ramar, allt är tillåtet, t.ex använder Ola en liten batteridriven fläkt att slå an slagverken med. Jag sluter mina ögon och fantiserar iväg en timma, kompad av ett unikt soundtrack skapat i nuet. Upplevelsen kan inte beskrivas i ord. Det vore ovärdigt. Jag kan bara uppmuntra er till att själva gå på konsert, gärna instrumental musik, och låta musiken bära iväg med er.
Efter konserten pratar jag med Ola om konsertlokalens betydelse. I det här fallet är det oerhört viktigt med en lokal som inbjuder till tystnad och aktivt lyssnande. Den vackra kvartersbiografen kan inte bli mer rätt.

Ola och Emil spelar även med Emil Svanängen i hans Loney, dear.
Ola berättar även att han ska spela med Nicolai Dunger på hans kommande turné. Söndagförmiddagen känns därmed sluten.

Freddie Wadling - Göteborgs Stadsteater - 25 mars

2006-03-25T21:33:00.000+01:00

>>Freddie Wadling<< har inte huvudroll i kväll utan han spelar en biroll i pjäsen "Rosens namn" som är baserad på en roman av Umberto Eco. Pjäsen handlar om ett kloster på 1300-talet och tar upp element som yttrandefrihet och religiöst översitteri. Trots kända namn som Stefan Sauk, Daniel Larsson och >>Freddie Wadling<< är pjäsen knappt sevärd. Den är onyanserad, skådespelarna skriker alldeles för mycket och inget känns trovärdigt eller förtrollande. Inget förutom >>Freddie Wadlings<< återkommande sånginsatser. Alla sånger sjungs av >>Freddie Wadling<< som spelar en gammal munk som sitter i rullstol. Han har något mystiskt över sig och låtarna är vackra och mörka men tyvärr dämpas dom av det alltför bullriga ackompanjemanget. Musiken, sången och dekoren är tyvärr den enda behållning jag får i kväll. Pjäsen avslutas med att >>Freddie Wadling<< sjunger alla verserna på "Blott en dag" med sin bräckliga och spröda stämma. Sångens förtröstande text framförs med ett ödmjukt hjärta av den gamle mannen och den känns mer äkta än något annat i denna i övrigt mediokra pjäs.

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?"

Mew - Arenan - 20 mars

2006-03-20T00:35:00.000+01:00

ensam på perrongen, allt är över och här står jag, ni vet, jag fick allt

Mew, du är ultimat, du ger mig vad jag vill ha
dina melodier är svåra, jag kan inte sjunga med, jag vet att du spelar svår

att rösten är trött, spelar ingen roll, jag är så glad att du ändå kom och om din röst är trött är dina strängar starka och pukorna slår hårt och tungt kärlek i mitt hjärta
dina toner från pianot klingar ömsomt vackert ömsomt kantigt, just som det ska vara och dina stämmor är ljuva
din gitarr är så självklar och oväntad, melodiös och experimentell, den tar mig vidare och vidare

sången som jag redan känner påminner mig om orden som träffat mig förut
smärta och sedan, renaste lycka, när det svåra, svarta bryter ut i bländande ljus och riff som tar mig till skyarna
ljuset kastas mot mig och mitt i explosionen finns vi

jag är totalt utmattad i kropp och själ, totalt tömd och fylld, sedan lämnad drastiskt
först ger du mig allt, sedan vänder du och går
och då, just som det tar slut är sveket större

jag vet jag kommer tina upp och inse att lyckan du gav satte djupare spår än sveket
i miss you for ever and ever

your lady

fröken sterner

Jenny Wilson - Storan - 16 mars

2006-03-16T22:37:00.000+01:00

>>Jenny Wilson<< på Storan igår gjorde i det stora hela en bra konsert men jag ska börja med att gnälla lite. Jag och mitt sällskap hade sett fram emot att sittandes få njuta av vackra tongångar från begåvade >>Jenny Wilson<< i den anrika stora teaterlokalen. Tyvärr hölls konserten på "clubscenen" som känns som en sliten fabrikslokal som man fläckvis försökt piffa upp och slutligen adderat en stor kristallkrona, som krona på verket. Den lugna musiken gör den något svårflörtade och stående publiken rastlös. Jag anser att >>Jenny Wilson<< bäst bör avnjutas sittandes! I övrigt känns scenen och dess ljussättning helt befriad från kreativ glädje. Denna glädje kan man dock finna i bandets scenkläder som dock inte faller mig i smaken, kanske på grund av högt ställda förväntningar då >>Jenny Wilson<< vanligtvis bär de mest fascinerande och vackra kläder (se hennes videos t.ex.).

Publiken är seg och det är svårt för >>Jenny Wilson<< att få med dem på noterna. Även Jenny känns trött och det är först i Hey, What's the Matter?, sista låten innan extranumren, som hon skiner upp och börjar sprudla. Energin hon förmedlar med dans, minspel och små inslag av rekvisita tänder publiken. Under de sista tre låtarna är stämningen god och >>Jenny Wilson<< med band lyckas värma mitt hjärta och få mig att glömma smärtan i min rygg. I allmänhet är de starkaste låtarna på skivan, Summer Time - The Roughes Time och Let my Shoes Lead Me Forward, svagare live medan de övriga låtarna lyfter sig live. Under konserten gillade jag alla hennes låtar vilket jag tidigare inte gjort på skivan. Ett av extranumren är A brief story som är B-spår till Summer Time - The Roughest Time och aldrig tidigare spelad live. Det verkar som att testpubliken gillade låten och att den fortsättningsvis kommer att få vara med i >>Jenny Wilsons<< repertoar.

Jag missade förbandet "Taxi, taxi!" men jag pratade med dem efteråt. De var nöjda med spelningen men tyckte att det var svårt att nå ut till publiken ifrån den stora scenen. 16 åriga Johanna och Miriam kommer att vara förband åt >>Jenny Wilson<< på de efterföljande spelningarna i Sverige. Taxi, taxi! finns recenserade här.

Lampshade - Landet - 7 mars

2006-03-07T20:51:00.000+01:00

Här följer en intervju med Tobias, som jag stötte ihop med på Landet efter att han tipsat mig om kvällens spelning med det dansk/svenska bandet Lampshade.

När och hur hörde du talas om Lampshade?
I somras inför en festival lyssnade jag på någon låt via Internet. Jag blev inte alls imponerad men gick ändå på spelningen som visade sig vara grymt bra. Massa känsla och stämning.

Vad var det i deras musik som du föll för?
De melankoliska men ändå hoppfulla melodierna och sångstämmorna. Arrangemangen är vackra, stora delar går i moll och musiken är stegrande. Precis som det bör vara.

Har du hört dem live någon gång förut?
Ja. Två gånger faktiskt, dagarna efter varandra. Först en tyngre, mer högljud spelning och sedan en mer nedtonad. Jag har för mig att de kallade den andra spelningen för akustisk i informationsbladen även om de använde elgitarrer. Hur som helst var det en väldigt bra spelning för jag satt med sinnena på helspänn trotts att det var mycket sent och min sömnbrist mycket stor.

Hur tycker du att de låter live jämfört med på
skiva?
Live blir trycket större men istället försvinner många nyanser och texten blir omöjlig att höra. På skivan förlorar man dock nöjet att se vad de egentligen håller på med på scen, vilket är mycket småskumma saker och intressanta spelstilar.

Vad tyckte du om landet-spelningen? Fick du höra
dina favoritlåtar, om inte - vilka saknades? Vilka
låtar tyckte du var bäst?
Tyvärr fattades alla mina favoritlåtar eftersom de endast spelade en låt från första skivan, "Beacuse Trees Can Fly". Den andra skivan, "Let's Away", har jag inte lyssnat in mig på alls. Delar av den verkar lovande men ganska svårtillgänglig, förra skivan krävde många lyssningar innan jag började älska den.

Bästa låten har jag för mig hette nått i stil med Dise Fuge ("Disse Fugle" red.anm) utöver titelspåret från förra plattan som de avslutade med, tyvärr helt utan stämsången från skivarrangemanget. Stämmorna var visserligen ersatta av tvåstämmig harmonika men jag föredrar ändå skivversionen.

Jag saknade mina favoriter från förra skivan: "The Hug", "Treasure Is" och "Plakka Plakka".

Sammantaget var låtvalet inte alls som jag ville ha det och det verkade tyvärr inte som om bandets karisma nådde längre än till oss längst fram som såg dem. Den halva av mitt sällskap som stod längre bak tyckte inte alls det var något att ha medan vi längst fram uppskattade dem mycket. Sammantaget en trevlig spelning men inget man kommer att minnas i längden.

Har du varit på landet någon gång tidigare?
Nej, det är inte min sida av stan men jag lär återkomma någon gång trots att ljudet var medelmåttigt och att scenen var för liten (se foto) för att rymma sexmannabandet Lampshade och alla deras instrument. Ett skönt ställe med billigt konsertinträde är aldrig fel. Dessutom flyttar jag lite närmare alldeles strax.

Halva Lampshade är ju från Danmark, lyssnar du på annan
dansk musik?
Mew är från Danmark har jag för mig, ytterligare ett av mina favoritband. I övrigt kan jag inte komma på något.

Slutligen får jag tacka för att du tipsade om
konserten. Du frågade mig om jag tyckte att det var
värt 40kr. Jag svarar: lätt, och undrar samtidigt om
du tyckte det var värt en timma med SL?
Visst var det värt SLresan. Visserligen hade jag gott sällskap åtminstone en bit mer än halva resan så det var inget lidande.

Namur - Landet - 7 mars

2006-03-07T20:28:00.000+01:00

>>Namur<< spelar progressiv rock som påminner om musiken och känslan i den fantastiska filmen "28 days later". Stadigt rör sig musiken framåt i ett monotont malande tempo. De två gitarrerna bygger upp melodin med väl sammanvävda slingor. Bas och trummor ger tillsammans ett driv som skjuter musiken framåt. Progressiv musik kan ibland bli väldigt tröttsam men >>Namur<< lyckas oftast att genom små små variationer i musiken få mig att lyssna vidare. Det får mig att tänka på det som någon i Silverbullit lär ha sagt; "drömmen är att få göra en 6 minuters låt som bara har ett ackord genom hela låten".

David sjunger sammanbitet och lite väsande likt en ord. Han glider ständigt in och ur falsett och det är svårt att höra vad han sjunger. Det är en röst som man lär sig att älska eller att hata, men tyvärr tror jag att det finns risk att fler människor sluter upp i det sistnämnda. Jag såg >>Namur<< som förband åt Blindside på Debaser och då gillade jag inte alls hans röst men i kväll tycker jag mer om den. Det verkar i och för sig inte vara Davids mål att få världens gillande, han vill hellre göra den musik han helst vill höra. Davids sång fungerar dock mycket bättre i låten "In the well" som är en fin duett med RebekkaMaria, sångaren i Lampshade. Bäst i kväll är annars starka Marching som smyger sig fram likt en rotlös själ i en mörk drömvärld.

Loney, dear - Södra teatern - 26 feb

2006-02-26T20:56:00.000+01:00

I kväll är det utsålt på Södra teatern och jag har inga problem att bli av med min extrabiljett. Det är fascinerande hur Emil Svanängen, >>Loney, dears<< musikskapare, lyckats skapa sig en hängiven publik utan något stort skivbolag i ryggen. Innan konserten börjar råkar jag höra från ljudtekniker att bandmedlemmarna är lite nervösa ikväll. Det ryktas att någon i bandet kvällen till ära lyckats spräcka byxorna.

När Emil och hans åtta inhyrda musiker äntrar scenen verkar nervositeten övergått till sprittande och sprudlande glädje. Vi bjuds på lugna låtar som "Won't you do?", där Emil med akustisk gitarr får stå i fokus samt låtar som "Carrying" med mer driv och där hela bandet nästan brister i volym och tempo. Jag gillar >>Loney, dear<< bäst när hela bandet briserar, då blåset tar i nerifrån tårna, trummisen skramlar som mest med cymbalerna och Emil skriker ut sin glädje. Speciellt när energin långsamt stegras som i "The city, the airport" som är en av kvällens bästa låtar och som får mig att tänka på underbara "The Plan". Dock avslutas lite väl många av låtarna med ett tröttsamt tvåminuters crescendo av AAAHHAAAH-skrik och fullt ös. Ibland blir det lite odynamiskt, det är allt eller inget som gäller och jag tror att ljudteknikern förvärrade denna upplevelse.

Trots några irritationsmoment är det härligt att se >>Loney, dear<< på scenen ikväll. Det märks att bandmedlemmarna satsar allt i ett försök att ge oss något speciellt. Dom har t.o.m. planerat in ett ombyte till finkläder mitt i konserten men några spruckna byxor får jag inte syn på. I "I do what I can" får alla på scenen spela på toppen av sin förmåga och blåsektionen väcker, likt Radioheads "Life in a glasshouse", min klaustrofobi. Trots två inklappningar spelar inte >>Loney, dear<< min absoluta favorit "Citadel", men jag är nöjd ändå.

Stockholm New Music: Monteverdi och Nono med Vokalharmonin - Tyska Kyrkan - 19 feb

2006-02-19T18:29:00.000+01:00

Denna vecka äger Stockholm New Music rum. Det är en, sedan starten 1990, återkommande festival med fokus på nutida konstmusik. Jag har varit och lyssnat på Vokalharmonin, från vilken fem röster framförde Claudio Monteverdi: Sestina - "Lagrime al sepolcro d’amante dell’amata"
Därefter framförde hela vokalharmonin tillsammans med den italienske flöjtisten Manuel Zurria och Alvise Vidolin på elektronik Luigi Nono: "Das atmende Klarsein"

Det börjar så lugnt och vackert med musik av Claudio Monterverdi. En sorgemadrigal med över 400 år på nacken. Inte speciellt nutida med andra ord, men som presentatören säger känns musiken väldigt tidlös. Den är fullständigt harmonisk och låter så enkel. Fem kristallklara röster tumlar om varandra i harmonier utan ände. Valsång och annan dylik avslappningsmusik fungerar säkert för många, men jag föredrar något av Monterverdi eller kanske Arvo Pärt. Det är terapi för trötta själar. Skönt att fly undan söndagsångesten, att sluta ögonen och låta alla tankar bäras iväg av musiken. Vi verkar vara flera som upplever musiken på detta rogivande sätt, framförallt farbrodern bakom som somnar efter fyra takter.

Nästa körverk är av en helt annan art. Den lugna, trygga stämning vi invaggats i kommer snart att brytas av en påsmygande,isande skräck. Det pratas och skrivs om hur läskig The Knifes nya är. Men det är inget mot Luigi Nonos "Das atmende Klarsein". Som att jämföra "The Silence of the Lambs" med "The Shining". Den rena klara harmoniken som genomsyrar Monterverdis musik byts här stegvis ut mot dissonanser i vokalstämmorna. Lika vackert som det blir med rena röster i perfekt samklang, lika otäckt skärande blir samma rena röster i dissharmoni. Men än så länge känner jag bara ett lätt obehag och ryser lite i den välnötta kyrkbänken. Farbrodern bakom skruvar på sig men somnar snart om och sover vidare. Nonos körverk är från 1980-81 och får trots sina 25 år anses som ett modernt verk, åtminstone i jämförelse med Monterverdi. Nono har här tagit hjälp av Manuel Zurria på basflöjt och Alvise Vidolins live-elektronik för att experimentera fram nya tankevärldar. Det är när vassa, genomträngande blåsljud från Zurrira flyger runt omkring våra huvuden som den stora skräcken sätter in. Ljuden transporteras runt i kyrksalen via sex omgivande högtalare, precis som i en biolokal. De oberäkneliga och skarpa elektroniska förskjutningarna från flöjten bildar skarp kontrast till den skira körsången och får det hela att låta som dödsångest i mina öron. Bakom mig hör jag farbrodern rycka till, hans sömn är nu lika nyckfull som musiken.

Intresserade kan lyssna på konserten då den sänds i SR P2, 23 feb 19:30.

Montag Mania - Landet - 8 feb

2006-02-08T23:03:00.000+01:00

Men åh vad härligt!
Så här glad har jag inte blivit sen jag första gången hörde Incka. >>Montag Mania<< spelar på Landet och jag har tur som lyckas ta mig in, för stället är knökafullt. Här blandas det friskt mellan musikstilarna, på samma sätt som tropicalia-rörelsen en gång gjorde, vilken de säger har haft så stor betydelse för deras musik.
Det är ömsom glatt, ömsom svart. Bas, trummor och percussion bjuder på ett underbart stenhårt groove, ofta i förförisk halvtakt. Primalskrik blandas med euforiska utflykter på cajones. Lägg till vackert ren stämsång och fin fina melodislingor på gitarr och jag är såld såld såld. Från att första ackordet läggs an till det sista utdragna crescendot står jag alldeles lycklig och hänförd. Man hör ofta att det är svårt att skriva rock/pop på svenska. Och kanske är det så, men när man vågar och släpper på alla hämningar kan det bli så bra, t.o.m. så här bra. >>Montag Mania<< skulle kanske vara lika bra med engelska texter, men inte lika exotiska. För mig utgör svenskan en lika varm och viktig krydda som congas, koskällor och cajones. Minns ni Thomas Gyllings "Tropicopop"? Visst var det ofta hysteriskt men samtidigt omöjligt att slita sig ifrån. >>Montag Manias<< karismatiska musik har samma effekt, speciellt från en liten livescen.

Dagens hälsotips: Manu Chao-osande låten "Piraya" är en riktig liten guldklimp som innehåller alla vitaminer du behöver för att mota vinterdepressionen.

Death Cab For Cutie - Berns - 6 feb

2006-02-06T10:34:00.000+01:00

Det första jag slås av när jag kommer in i Berns magnifika konsertlokal är hur gamla alla verkar vara som tittar på OC. Det andra jag slås av är hur många det är som ser ut som Benjamin Gibbard, Death Cab For Cutie's sångare och frontman.
Jag var sen med att upptäcka >>Death Cab For Cutie<<, ska jag villigt erkänna, senare än de flesta. Kanske hade >>DCFC<< fångat min uppmärksamhet lite tidigare om jag tittat på OC, men jag är ingen TV-serie människa, åtminstone intalar jag mig det. Däremot blev jag tidigt förtrollad av den fantastiska musik Gibbard skapar tillsammans med Jimmy Tamborello i The Postal Service. Att jag skulle vara så sen med att fatta att det är samma röst är en gåta för mig, men det ger mig samtidigt en insikt om hur härligt mycket jag har kvar att upptäcka här i världen.
De har spelat några låtar när Gibbard ser ut över lokalen och lyriskt beskriver hur vacker den är, kanske den vackraste konsertlokal han varit i. Han fascineras över de vackra bysterna som hänger högt däruppe på väggarna. Och även om han själv inte skulle vilja bli en, tycker han att det är mäktigt att bli skulpterad och för allmän beskådan i säg tusen år. En av bysterna föreställer Jenny Lind, Sveriges genom tiderna största, och utomlands mest kända sopran. Idag kanske mest bekant som ansiktet på 50-kronors sedeln. Gitarristen vill i vilket fall tillägna henne nästa låt. Gibbard ursäktar att han inte har lärt sig prata svenska och meddelar att allt mellansnack kommer att bli på engelska. Tyvärr visar det sig bli det längsta prat han ger den här kvällen. Jag hade hoppats på mer av den varan. Istället ångar de på och radar upp hit efter hit, utan några som helst pauser med möjlighet till eftertanke. Gibbards rusningar mellan gitarr och keyboard får min kropp att börja utsöndra stresshormon, men kanske borde jag istället vara tacksam att de vill spela så många låtar som möjligt.
Det är lätt att tycka om >>DCFC<< på skiva. Ben Gibbards fantastiska känsla för melodier och hans ljust spröda och vackra röst har fått mig och många med mig att falla. Melodierna finns även där live, men det är publikens entusiasm och de små utflykterna hos kompet som gör det levande. Jag älskar när bas och trummors flirt med varandra tar musiken vidare. När de riktigt jammar loss i discotakter så det blir sådär sagolikt svängigt. Det är där och då de är som bäst. Svårt att i efterhand beskriva i ord, men lätt att på plats känna i hela kroppen.

Till slut en liten reflektion: idag räcker det med att använda sina ögon för att avgöra vilken låt som är mest populär, det är då hela lokalen lyser upp av mobiltelefondisplayer.
På samma sätt har nämnda displayer tagit den givna plats cigarettändaren länge hade under de lugnare låtarna.

Yttling Jazz - Landet - 27 jan

2006-01-27T21:23:00.000+01:00

Jag hade inga jättestora förväntningar Björn Yttling och hans jazzkompisar. Innan konserten hade jag bara hört två låtar. Den fenomenalt sprudlande "Tokyo Hyatt" och den smygande melodiska "Konstant Krease". Konserten börjar bra och publiken verkar helt klart sugna på jazz. Tyvärr så krånglar en mikrofonkabel vilket leder till öronbedövande knaster i högtalarna. Knastret leder till irritation hos publiken men ännu mer hos bandet. Låtarna är melodiska och svängiga som bra jazz ska vara. Killen på xylofon svänger på höfterna mer än dom andra och man lockas lätt med i hans karismatiska diggande. Efter allt för mycket knaster tröttnar bandet och det blir en kort konsert utan extranummer.

För er som hade förväntat er en recension från Dungen på Nalen får jag be om ursäkt. Som tröst kommer här en länk till Dungens besök hos Conan O'Brien, publicerat på Popkarusellen.

Sci Fi Skåne - Gudskelov Norrköping - 26 jan

2006-01-26T12:00:00.000+01:00

Jag har alltid gillat Thomas Öberg. Mycket. En av de bästa konserter jag sett i mitt liv var Bob Hund i en svettig källarlokal i Alvesta 1998. Thomas kan lyfta vilken musik som helst när den spelas live, bara genom sin vansinniga karisma. Åtminstone var det så på Bob Hund-tiden. Nu är jag inte lika säker längre. Kvällens band, Sci Fi Skåne, spelar en musik ganska långt från Bob Hund eller Bergman Rock. Det är svårt att karakterisera den, synth på skånska med någon sorts rockpopsväng. Thomas kör med sina vanliga krumbukter på scen, han är mer i luften och på högtalarna än på scenen. Han trixar med micken och ser ut att försöka slå knut på sig själv. Musiken passar inte riktigt till hans scenstil, eller så är det för jag sett hans gamla band så mycket som jag tycker det. Musiken skulle passa bra som bakgrundsljud på klubben en torsdag men som huvudattraktion tycker jag inte att den håller. Fast han är jäkligt charmig, den där Thomas.

Out of clouds - Sticky Fingers - 20 jan

2006-01-20T23:07:00.000+01:00

Beatles eller Oasis? Bröderna Gallagher står i vilket fall som helst på scenen. Joel och Markus är bröder, inte helt olika bröderna Gallaghers, och dom spelar i bandet >>Out of clouds<< som i kväll är huvudakten på Sticky Fingers. Jag blir mycket positiv överraskad av detta band. Dom är vansinnigt samspelta och dom framstår som en enda enhet och inte fem individuella musiker. Det är underbart att höra tre stämmor sång som både är melodiska och klockrena. Kort sagt, fem mycket duktiga musiker som kan sina instrument och som brukar dom för bandets bästa.

Innan konserten hade jag lyssnat på några få låtar från hemsidan och jag blev inte det minsta övertygad. Det lät platt och tråkig snällpop i mina öron. Helt ointressant. Därför blir jag riktigt överraskad när jag hör dom live. Det är ren glädje och riktigt skönt sväng som dom levererar. Fantastiskt! Låtmaterialet håller dock fortfarande inte riktigt men det gör nästan bedriften ännu bättre. I slutet av näst sista låten, som börjar väldigt trevande och nästan insomnande, så lägger dom av en riktig rökare som får hela rockklubbspubliken att gunga med huvudena. Kort och gott, >>Out of clouds<< är ett bra liveband som kan om dom vill.

Kusowsky - Sticky Fingers - 20 jan

2006-01-20T22:05:00.000+01:00

>>Kusowsky<< aka Daniel Karlsson är en göteborgare som sjunger tralala-pop på skånska. I kväll är han förstärkt med en trummis, gitarrist och basist. Annars skriver han och spelar in musiken själv. Han beskriver själv sin musik som "spretig, ösig pop på svenska". Det inspelade material som finns på hans hemsida låter helt okej, låter lite som en svensk Franz Ferdinan. Live däremot var han en besvikelse. Bandet var ganska spretigt och inte alls samspelt. Trummisen spelade monotont och fantasilöst. Stundtals funkade allt riktigt bra och man ryktes med i lalala-sången och dom sköna melodierna. Konserten får sen ett abrupt slut när >>Kusowsky<< bestämmer sig för att han spelat nog för i kväll, trots att basisten redan påat sista låten och trummisen börjat spela introt. Så kan det vara när man vill vara rockstar.

the Paper Faces - Landet - 18 jan

2006-01-18T22:20:00.000+01:00

>>the Paper Faces<< är ett fyrmanna band som spelar synth som låter pop. Dom ser ut som ett riktigt retro-synthband med tillhörande attiraljer, men fokus ligger på bas och elgitarr istället för synth. Keyboardisten Torben lägger stråkar och körer för att göra ljudet fylligare och fetare, inte för att skapa melodier. Rickenbackerbasen däremot svänger riktigt skönt och hjälper upp melodierna, inte helt olikt the Magic Numbers. Gitarristen Martin drömmer sig bort till Mallis och kör tårna ihop och plockar slingor på sin gitarr. Det är ganska fullt på Landet och >>the Paper Faces<< ger en bra show. Live låter det lite hårdare och ruffigare än på inspelat material, som är lite väl sockersött. Låtarna har annars ganska trevliga melodier och dom är lagom catchy. Jag tror dock det skulle gynna >>the Paper Faces<< om dom blev lite hårdare, mer synthrock än snällpop. Men det kan bero på att jag är Nine inch nails frälst. I avslutande Burning sun får trummisen Andy hamra rejält och Julian skrika ut sin ångest. Kraftfullt och explosivt, precis som det alltid borde vara.

Irene - Debaser - 13 jan

2006-01-13T02:24:00.000+01:00

I år kom >>Irene<< tidigt med våren till Stockholm. Göteborgsgruppen bjuder på trallvänlig doo-wop som med sina effektiva melodier sätter sig efter första refrängen. Håkan Hellström kommer kunna ta ut sin pappaledighet med gott samvete, för i sommar vikarierar >>Irene<< med handklapp, blås och barapapa-sång. Och de fyller sjömanskostymen väl, med glädje, eufori och bekymmersfrihet. Jag spår och hoppas att vi kommer att få höra mycket av >>Irene<< i vår för det är omöjligt att inte ryckas med av deras energi. Tyvärr är showen alldeles för kort för att lyckas smälta bort all vinter, kvar blir lite slirigt slask att halka hem i.

Nicolai Dunger - Kulturhuset - 13 jan

2006-01-13T01:27:00.000+01:00

"Fåglarna säger, du Dunger lys upp dig" sjunger >>Nicolai<< och lyser upp oss med sina innerliga och varma tolkningar av Edith Södergrans texter. >>Dunger<< låter som en tramporgel. Han liksom trampar igång sig själv och låtarna. Det känns som en modern variant av den klassiska sångcykeln. En fin tradition av berättande visor som blir till en större helhet eller cykel.>>Dunger<< blandar här alla möjliga stilar; visa, jazz, stomp, blues och soul. Det är många artister som vittnar om att det är svårt att sjunga på svenska,>>Dunger<< lika så. Han känner sig lite ringrostig, säger "det är svårt att sjunga andras texter, men ni får ha överseende. Det här är andra gången jag uppträder". Publiken behöver inte ha något överseende, den sitter sedan första ackordet andäktigt lyssnande. Två spontana referenser dyker upp: "Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran", påminner om David Sandströms "Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag" och kanske lite Jojje wadenius "Goda' Goda".

Taxi, taxi! - Lava - 13 jan

2006-01-13T00:28:00.000+01:00

När musiktidningen Sonic i #26 presenterar åtta hopp inför 2006 är >>Taxi, taxi!<< ett av dem. Ikväll spelar de på Lava i Kulturhuset. Ett kulturhus som firar nyöppnande med kvällsöppet och gratis inträde till alla utställningar. Miriam och Johanna Eriksson Berhan är enäggstvillingar och tillsammans bildar de >>Taxi, taxi!<<. De är valpigt söta, på det oskuldsfulla vis 16 åringar i regel är. Speciellt när de, helt utan anledning, blygsamt tar emot puplikens applåder och jubel. I Sonic berättar de att de influeras av bl a Caetano Veloso, Feist, Björk, Devendra Banhart, Sigur Ròs, Martha och Rufus Wainwright. Jag skulle vilja lägga till en artist till, en svensk sådan, som hade sitt stora genombrottsår i fjol - Laleh. Tvillingarna sjunger på samma konventionsfria sätt och melodierna har samma lekfullhet. Johanna ser också till att ukelelen får sin återupprättelse.

George Gershwins Porgy & Bess - Konserthuset - 5 jan

2006-01-05T20:27:00.000+01:00

Det är Trettondagsafton och Stockholms Konserthus bjuder in till folkopera med jazzig prägel. Det är dirigenten Wayne Marshalls förkortade konsertversion av George Gershwins Porgy & Bess som står på programmet. Konserthuset är fullsatt och det borde det alltid vara. Alltför många gånger har jag suttit här, på konsert, med halvtomma rader framför mig.
Konserten inleds med att Marshall kommer in och improviserar ett slags ragtime-tema över Summertime på det piano som placerats mitt framför orkestern. Innan sista tonen klingat ut har han tagit sig upp på dirigentpodiet varifrån han med säker och svängig hand leder orkester, kör och solister under resten av konserten, utan att titta i partituret en enda gång. Kanske är det därför som det svänger som det gör. Kungliga Filharmonikerna har ikväll förvandlats till ett storband. Det är verkligen upplivande och förfriskande att se de annars så, med all rätt, stela och korrekta orkestermedlemmarna spela exotiska instrument så som banjo och trummor. Detta iklädda frack.
Gershwin har bestämt att det ska vara svarta solister och de vi får se och höra ikväll är verkligen underbara. Vilken karisma och scennärvaro. Och rösterna. Den nyinkallade basbarytonen Keel Watson är så stor att jag börjar fundera på hur mycket tyg som gick åt när hans frack syddes upp. Men hans röst är ännu större och han fullkomligt omfamnar publiken med varma toner och inlevelse. Solister och dirigent bjuder på en värme och glädje som smittar av sig till både kör, orkester och publik. Underbart en ruggig januarikväll som denna. Konserten väcker dock en liten fundering hos mig - hur skulle det låta om även orkester och kör hade varit svarta?

Missa inte -
PLAY! A Video Game Symphony Stockholms konserthus
Onsdagen den 14 juni kl 20.00
"Kungliga Filharmonikerna spelar musik från tv-spel. Play! är en hyllning till tv-spelsmusiken, en konsertturné där förstklassiga symfoniorkestrar världen över framför musik från kända spel. Under konsertens visas minnesvärda sekvenser ur spelen på storbildsskärmar, liksom närbilder på musikerna.
Kungliga Filharmonikerna är först i Skandinavien med en symfonisk konsert för spelmusik. Det blir musik från ett 20-tal välkända spel. Final Fantasy, Metal Gear Solid, Shenmue, World of Warcraft, Silent Hill, Battlefield 1942, Sonic of Hedgehog, The Elder Scrolls III: Morrowind med flera."
(saxat från Konserthuset.se)

Visst, det är ganska långt till den 14:e juni, men biljetterna släpps nu den 12:e januari.

Konsertåret 2005

2006-01-01T22:44:00.000+01:00

Årets:
Skämt - Hemstad
Gospel - Lauryn Hill
Revival - The Cardigans
Kallaste - Kashmir
Missade - Håkan Hellström
Förband - Ester Drang
Sköraste - Dear Euphoria
Klassiska - Franz Schmidt
Förnyare - The Tough Alliance
Varmaste - Laakso
Abstinens - MEW
Vackraste - Rosie Thomas
Feel Good - The Ark
Mysigaste - eMIL Jensen
Bitterljuva - Frida Hyvönen
Tveeggade - Architecture In Helsinki
Underskattade - Carpark North

Laakso - Kafe44 - 15 dec

2005-12-15T20:34:00.000+01:00

"Dra av en riktig hitlåt nu" skriker ljudteknikern till >>Laakso<< som precis äntrar scenen. Det melodiska indie-pop bandet har ikväll kommit till Kafé44, där "Tompa bakar bullar" och "Stockholms enda frihetsliga socialistiska bokhandel" finns. Det är litet och fullt av unga människor med alternativ attityd. När >>Laakso<< går på får dom lätt igång den övertända publiken trots att öppningsnumret är en ännu ej utgiven låt. Den förväntas komma på skiva om två tre år meddelar Markus. Det är tydligt att just han är frontmannen och jag drar genast paralleller med Moneybrother. En huvudperson på gitarr och sång som backas upp av bra rytm och blås sektion. Tyvärr är inte >>Laakso<< lika välbemannade som Moneybrother, så David Nygård får välja mellan att spela trombon, trumpet, klockspel, tamburin och klaviatur i de olika låtarna. Det blir som allra bäst i de låtar då trombonen eller trumpeten åker fram som i "Russkaja Ballad o Detsva" och avslutande "Demon". Andra höjdpunkter är svängiga "True Love" och Sigur-Rós-stegrande "Someone Somewhere", som är >>Laaksos<< bästa låt enligt Markus.

"It's the feeling you get while looking at backs
turned on you never coming back.
The feeling that says that fuck them, go walk alone."

Jag tycker om >>Laakso<<, dom har trevliga melodier och dom är kul att se på. Ibland blir jag dock lite frustrerad av Markus begränsade sångresurser. Han sjunger bra i normalregistret men det blir bara jobbigt att se honom ta i mer än vad rösten pallar med. Det blir bara luft. Knepet kanske kan vara en bra ljudtekniker för på skiva kan han verkligen skrika ut. >>Laakso<< är trots detta mycket sevärda.

>>Laakso<< har tidigare recenserats av Daniel och han tyckte så här.

Efterklang - Herrgårn - 1 dec

2005-12-01T21:54:00.000+01:00

Jag har varit i en ateljé ikväll. Den tillhörde konstnärerna i det danska elektronika bandet +Efterklang+. Åtta man starka på den lilla scenen i Herrgårn', Linköping. Dom bjuder oss på en uppsjö av olika ljud som vävts samman i symbios och med fingertoppskänsla. +Efterklang+ är väldigt bra, en underbar upplevelse.

Kombinationen av traditionella instrument som blandas med vassa, spretiga elektroniska ljud skapar en fascinerande ljudbild. Jag förundras över hur fiol, trombon, trumpet, trummor, trummaskiner, synthbas, klaviatur, kör och oorganiska ljud skapade med datorer kan vävas samman så fläckfritt och ändå låta så levande och kreativt. Jag blir kär i underbara trombon toner som ömt smeker mina trumhinnor. Senaste albumet Tripper är starkt, jämnt och fritt från besvikelser. Därför skulle vilka låtar som helst göra mig nöjd ikväll. Hela spelningen är fantastisk men måste jag välja en favorit så blir det Swarming. Kanske är det på grund av den vackra filmen på backdroppen som gör mig extra trollbunden. Filmerna är välgjorda och iögonfallande, ett konstverk i sig, gjorda av en av bandmedlemmarna som bara gör film till bandet.

+Efterklang+ är nu färdiga med kvällens konstverk. Jag önskar att jag kunde ta med ett hem men jag får gå hem och lyssna på skivan i stället. Den är nästan lika fantastisk, men bara nästan.

Grizzly Bear - Herrgårn - 1 Dec

2005-12-01T12:05:00.000+01:00

Kvällens förband, +Grizzly Bear+, spelar en sorts musik som verkligen inte är min kopp av té. Musiken är psykadelisk och svävande, en massiv ljudvägg som är svår att tränga igenom för lyssnaren. Sångaren sjunger inte, han ljudar. Det spelas en mängd annorlunda instrument på scenen, ett av dem är någon sorts elektrisk citra eller liknade som plingar och plångar ibland. Jag kände instinktivt en ovilja att försöka förstår musiken men eftersom jag skulle skriva en recension om bandet så skärpte jag mig och försökte. Då upptäckte jag att ibland, när melodin framhävs av ljudväggen istället för undanträngs, så är det faktiskt ganska bra. Dessutom gillar jag deras sätt att låta trummorna bli en väldigt högljudd del av musiken. Dock överväger de sämre delarna av konserten, de delarna då +Grizzly Bear+ bara spelar ljud i mina öron, och inte musik.

Blindside - Debaser - 29 nov

2005-11-29T20:44:00.000+01:00

Äntligen var +Blindside+ tillbaka på en svensk scen efter idogt turnerande i USA de senaste åren. Konserten på rockklubben Debaser i Stockholm var starten på bandets Europa-turné. Redan i första låten, "Caught a glimpse", bestämmer bandet var skåpet skall stå. Sångaren Christian och resten av bandet går ut i 120% och tar ett rejält tag om publiken och det håller nästan hela konsterten igenom. Mellansnacket är dock inte av någon högre klass. Det är mest; "nästa låt vi ska spela heter..." men vid ett tillfälle berättar Christian om sin resa till Sydafrika där han träffat en AIDS-sjuk pojke och hela lokalen blir knäpptyst. Men tystnaden försvinner lika fort som den kom då låten om pojken som heter Yamkela startar och publiken går igång igen. Svettigast blir det under "King of the closet" då hela publikhavet blixtrar till!

Extranummer är riviga "Pitiful" och den brutaltunga "About A Burning Fire". På sista låten är stämningen i lokalen nästan elektrisk och det är inte många som står still. Direkt efter konserten visar +Blindside+ dessutom vilka jordnära killar dom är då hela bandet ställer sig vid utgången så dom i publiken som vill, kan få sig en pratstund.

Förband till +Blindside+ var Namur, ett band med trummor, bas och två gitarrer som borde innebära ett bra röj. Tyvärr spelar dom musik som nog gör sig bättre på skiva än live. Publikkontakten är nära noll och låtarna väldigt enformiga.

Sammanfattningsvis, +Blindside+ gör en otroligt bra och tight konsert som fler borde fått uppleva. Alla som var där gick säkerligen därifrån med samma förhoppning. Att det inte ska dröja lika länge till nästa gång dom spelar i Sverige...
/Gästrecensent Ulle

Rosie Thomas - Södra teatern - 27 nov

2005-11-27T15:16:00.000+01:00

En flicka jag tyckte väldigt mycket om satte sig en gång vid ett piano och sjöng för mig. Hon sjöng så fint att jag började gråta. Men det var ingen vanlig gråt för den ville aldrig ta slut. Jag grät och grät tills det var en stor salt pöl under mig. För varje ny sång flickan påbörjade sköljde en ny känslovåg över mig och gjorde det omöjligt för gråten att ta slut. Jag tror att jag hade kunnat bli lika ledsen ikväll om jag hade varit ensam med >>Rosie<< i lokalen, och hon sjungit utan uppehåll. För >>Rosie Thomas<< berör lika mycket mellan låtarna, fast på ett helt annat sätt. Trots att jag är förberedd på att hon ska ha en speciell talröst blir jag chockad av att höra hennes första ord. Det låter som att hon har inhalerat helium och i kombination med hennes underbart fumliga och komiska kroppsspråk, samt snabba och avväpnande kommentarer vänder hon ut och in på mina känslor. Jag blir snabbt lika glad som jag nyss var ledsen och det är ofta svårt att få hejd på skrattet innan nästa sång slås an.

>>Rosie<< påpekar gång på gång hur tacksam hon är för att kunna ha musiken som sitt levebröd och hon önskar oss samma lycka, att vi också ska hitta vår speciella sak. Vad det nu än kan vara så vill hon att vi hör av oss och talar om vad det är.

"When I was young
I did it my way
I did it my way and I still do
held my head up high
asking God for answers and begging him to tell me what to do

So I play music, that's what I do
and when I sing I lose myself
there's nothing more I would rather do
Lord knows I've tried everything else"

"I Play Music" från albumet "Only with Laughter Can You Win"

>>Rosie<< skojar om att vi i Sverige har fått allt; vacker natur, vackra människor och ett vackert språk, varpå vi får sjunga "bjällerklang" för henne. Det lyser av lycka hos henne då hon får höra oss sjunga dingelidong - "that's the most beautiful thing I've ever heard"
>>Rosie Thomas<< har den vackraste röst jag någonsin hört. Den är allt och inget, änglaspröd och varm, intensiv och med eftertryck. Den är precis så som jag vill ha den. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Sångerna handlar om gamla förälskelser, olycklig kärlek och svunnen barndom. De är inlindade i melodier så enkla och vackra att vemodet känns långt in i hjärtat. Trots detta verkar hon vara allt annat än ledsen. Efter låtarna strålar hon av lycka och talar om hur mycket hon älskar applåder. Hon vill applådera oss för att vi också ska få känna hur underbart det känns. Men hennes händer är så små att de inte räcker till. Men det spelar ingen roll för hon berör så mycket mer genom att bara vara den hon är.

>>Rosie<< återkommer till hur vackra vi i Sverige är, men vackrast ikväll är en 27-årig flicka från Seattle.

Ester Drang - Södra teatern - 27 nov

2005-11-27T11:51:00.000+01:00

Jag är en sucker för stämsång. Därför blir jag löjligt lycklig när Rosie Thomas bjuds in till att köra på låten "I Don't Want To Live (in a world of infinite keys)" av >>Ester Drang<<. Hennes stämma blir sista kryddan i maten, pricken över i:et. Rosie förgyller det vackra ljudlandskap som bandet stillsamt byggt upp. Åhh vad vackert det är.

>>Ester Drang<< är tre killar från Seattle som är förband åt Rosie Thomas på hennes Sverigeturné. Nu, ikväll är dom på Södra Teatern och det är riktigt härligt att sitta där och bli bortskämd med vacker musik. För det är just vackert. Musiken och dom fina projicerade bilderna får mig att sväva, flyta omkring utan fotfäste. Stillsamheten infinner sig och det varma lugnet lägger sig över mitt hjärta. >>Ester Drang<< får mig att finna ro. Sångaren låter som 4 delar Jonathan Donahue från Mercury Rev och 1 del Thom Yorke från Radiohead. Trummorna är tunga och trummisen utnyttjar trumsetets hela dynamik. >>Ester Drang<< baserar musiken på harmoniska gitarrslingor som backas upp av piano, synth och förprogrammerade ljudslingor. Musiken påminner om Starflyer 59 (som du nog inte har hört), Spiritualized och Mogwai.
Lyssna själv på EsterDrang.com. (fast utan Rosies körande då tyvärr)

I'm from Barcelona - Riddarkällaren - 25 nov

2005-11-25T17:54:00.000+01:00

När jag kommer in i den välfyllda lilla lokalen på Riddarkällaren, där disco bravo håller hus numera, hör jag sista strofen på Treehouse och inser att jag missat första låten. >>I´m from Barcelona<< har kommit från Jönköping till stora staden (och dom älskar oss). Det är trångt på scenen (även om kanske inte alla 25 medlemmar är med ikväll) och otroligt lite plats framför scenen för oss publiken, men alla är glada.
Scenen är dubbelt så djup som bred och i första ledet ryms alla killarna (varav 85% verkar trivas med mustash) och tjejerna (varav bara en har sådana där snygga fula glasögon) som körar och Emanuel som är huvudpersonen. Bakom anar man bandet, särskilt härlig är tvärflöjtskillen som tillskillnad från sina medbröder verkar gilla sjömansskägg och keps bättre.
Det är plastblommor på instrumenten och stämningen bland oss hundra som lyckas se något överhuvudtaget av bandet, är hög. Det är inte ljudkvalitén. Jag är inte den som brukar anmärka på sådana petitesser, jag fokuserar på andra delar av upplevelsen, men när ljudet förstör, tar mer än ger, då är det trist. Man missar delar av musiken och måste anstränga sig för att uppfatta mer.
Men eftersom man kan låtarna, med några undantag, och vet hur de kan låta, infinner sig ändå glädjen. Man får lite tonårsvibbar, och det är kanske meningen, det är energi och glädje och dans. Gillar man att sjunga med, gillar man Emanuel, för han ger oss tillfällen ofta. Låtarna är bra.
Lokalen är inte till deras fördel, kärleken som de inte förstår men vill ge oss, hade nått många fler i en bättre och något större lokal. Så behållningen består av stämningen och sången i publiken, det fina framförandet, äkta och med viss självdistans och musiken som man svagt uppfattar. Dessutom är de fina, i alla fall om man gillar killar med mustash.

The Embassy - Blekingska nationen, Lund - 25 nov

2005-11-25T12:00:00.000+01:00

Det går knappt att läsa en enda intervju med >>The Embassy<< där det inte står något om bandets dåliga live-rykte. Bandet spelar med det mesta förinspelat och ofta händer det inte så mycket på scenen. Dessutom så säger flera som har sett dem att de rent ut sagt suger, så när jag går till spelningen är jag mycket nyfiken på hur det kommer bli. Jag kommer dit 10 minuter efter Blekingska nationen har öppnat och det är den längsta kö jag har upplevt på mycket länge. När jag en timme efter kommer in på stället är det inte många till som släpps in. Hajpen för Embassy och den sorts musik de spelar verkar göra att de dåliga live-ryktena inte har någon betydelse.

Embassys spelningar är onekligen annorlunda. Fredrik (brunhårig) sjunger och spelar bas medans Torbjörns (blond) enda tillskott till musiken är en och annan ton på synten och lite marakas-spelande. När han inte gör detta så sprejar han texter på backdroppen och dansar lite grann. Inget rock-poserande här inte. Fredriks sång är bra, lite lagom falsk och körd genom många digitala filter, jag vet inte om hans basspelande är på riktigt eller om han bara låtsas. Det kvittar egentligen. The Embassy musik ska ses som en reaktion mot all rock som finns säger de och det lyckas de med. De lirar inga gamla hits, bara låtar från den nya skivan. De kommer ut för att köra extranummer men det är bara för att retas, de låtsas att deras dator med inspelad musik crashar och går ut igen.

Jag gillar konserten, det är roligt när band kör annorlunda spelningar. Dock önskar jag att de var lite mer "rock" och spelade några gamla låtar iaf.

Hello Saferide - Herrgårn - 17 nov

2005-11-17T12:00:00.000+01:00

Kvällen till ära är Herrgårn helt smockfullt, >>Hello Saferides<< rykte verkar ha spridigt sig till fler än min Ipod. >>Hello Saferide<< är tjejen som slog igenom i somras med låten "My best friend" där hon sjunger om att hon önskar att hon var lesbisk så hon kunde bli kär i sin bästa vän. Alla hennes texter känns väldigt privata och avslöjande, som små berättelser tagna hur hennes dagbok, och sådana texter är ibland svåra att sjunga live. Det behövs en viss stämning bland publiken och en bra kontakt mellan artist och publik för att det ska lyckas. Idag lyckas det helt otroligt bra!

>>Hello Saferide<< har ett liveband som hon verkar trivas med, de är samspelta och kompartisterna har även de karisma som gör konserten mer intressant att titta på. Särskilt körtjejen och >>Hello Saferide<< kompleterar varandra perfekt. Musiken är väldigt lätt att ta till sig, melodierna sätter sig direkt och texterna, eftersom de är så speciella, är lätta att lära sig. Det märks under konserten, överallt hör man folk som sjunger med. Det bästa med >>Hello Saferides<< musik är innerligheten, den känns ärlig. Allt detta sammantaget gör konserten till en väldigt trivsam upplevelse. Trivsam på ett bra sätt, inte "Allsång på skansen"-trivsam!

Bäst under kvällen: "My best friend", "If I Don't Write This Song, Someone I love Will Die" och "Hightschool Stalker"

Sämst: Det enda jag kan komma på är att basisten ibland ser ut som en neorockare som försöker vara pop, med det kommer han undan med en kväll som denna.

Carpark North - Mondo - 16 nov

2005-11-16T16:31:00.000+01:00

>>Carpark North<< är som en chokladkaka på vägen hem efter en lång skoldag. Lika svåra att motstå, och lika snabbt som jag brukar sätta i mig den där chokladen, lika snabbt har jag fastnat för >>Carpark Norths<< electrorock. Men chokladen brukar snabbt ta slut och blodsockerkicken den ger dalar snart ner till samma låga nivå. Jag hoppas verkligen att känslorna för >>Carpark North<< håller i sig längre än så. Men idag spelar det ingen roll, för just nu älskar jag dem.

Det är pinsamt lite folk (igen) i den ynkepyttiga foajen på Mondo. Att det är Danmarks senaste pophopp, aktuella med deras andra album ”All Things To All People”, som ska spela är svårt att förstå då det mera påminner om en spelning på vilken ungdomsgård som helst. Ljudet är under all kritik och vi bjuds inte på någon ljusshow, annat än några fasta spotlights. Men tack och lov levererar bandet som om det vore deras första viktiga spelning på samma ungdomsgård. Det är blodigt allvar och fullt ös rakt igenom. Generöst av ett band som blivit nominerade till priser i både European & Nordic Music Awards, samt blivit hyllade av press i hela norden, och därför borde kunna förvänta sig mer av både lokal och publik. Jag kan därför inte undgå att tänka hur ännu mycket bättre det hade kunnat bli på en stor scen, med fett ljud och en riktig ljusrigg. Speciellt som jag har >>Carpark Norths<< spelning på nämnda Nordic Music Awards i färskt minne.

Drömmen hade varit att få se >>Carpark North<< som förband till MEW, på Mondos stora scen och med det fantastiska ljud och ljus de hade den kvällen. Det hade kunnat bli hur bra som helst och framförallt gjort bandet mer och välförtjänt rättvisa.

Låtlista:
Berlin
Run
Song About Us
New Born
Heart Of Me
Best Day
Homeland
Transparent & Glasslike
Fireworks
Human
The Beasts
.........................
There’s a Place
Wild Wonders

Eskju divine - Mondo - 9 nov

2005-11-09T21:40:00.000+01:00

>>Eskju divine<< är ett av mina favoritband. Dom spelar begåvad pianobaserad pop med vackra harmonier och explosiva eruptioner. Dom är nu på miniturné i Sverige och Norge med Wonderland Festivals. Turnéstart för vintersäsongen är klubb Mondo i Stockholm. Tyvärr sammanfaller detta med Access All Areas vilket gör att den stora lokalen är väldigt tom. Uppskattningsvis 60 personer i en lokal som lätt rymmer 1000. >>Eskju divine<< verkar dock vara på gott humör trots den fåtaliga publiken, till skillnad från vissa andra festivalartister (se nedan). Gustaf, piano och sång, verkar ha benen så fulla med spring att han nästan ramlar av pianopallen. Kanske är det TV-kameran han har upp i ansiktet som ger honom en extra kick. Kvällen till ära är nämligen Travel Channel på besök och dom har valt ut >>Eskju divine<< som sitt offer. Två kameramän springer omkring, på och framför scenen, och filmar. Efter konserten blir det också intervju av en gubbsjuk skummis till programledare. Nåväl, bandet verkar inte vara jätteförtjusta i detta upptåg.

Konserten bjuder på några av de starkaste låtarna från senaste skivan "Come And Join Close Your Eyes Be Blind We're On Our Way To Eskju Divine". Även en ny låt, glad och sprudlande sådan, har fått plats i setlisten som fått kortas ned pga tidsbrist. Gustaf, Kristian och Daniel är duktiga musiker och låtarna leveras med briljans. Jag sjunger med i låtarna med ett leende på läpparna och njuter av Gustafs harmonier som sätts på plats av Kristians och Daniels tajta rytmer. Det enda jag saknar är lite mer kontakt med publiken, samtidigt som jag charmas av det ödmjuka och frånvaron av stjärnstatus som bandet utstrålar. Dom spelar inte för att uppnå berömmelse och kändisskap. Dom vill inte sälja sig själva och formatera bandet till en reklamprodukt. Dom vill göra musik. Musik som är så underbar som avslutande "Be them". Jag längtar efter att en dag få se >>Eskju divine<< inför storpublik framförandes storverk.

Övriga artister:
Marc Carroll: Irländsk trubadur som i kväll är arg som ett bi!
Waver: Charmig gitarrbaserad pop med Emmylou Harris som frontkvinna
Division of Laura Lee: bandet som gjorde 280 spelningar förra året ger fortfarande inte upp. Mig har dom inte övertygat än i alla fall.

Architecture In Helsinki - Debaser - 7 nov

2005-11-07T14:24:00.000+01:00

Det är en gråtrist novembermåndag och klockan närmar sig elva på kvällen. Helgen har varit hård och söndagsångesten så svår att den med nöd och näppe lagt sig ännu. Konserten är utsatt att starta 21.00 med insläpp 20.00. Vi har förvisso fått höra förbandet Hemstad men det är ändå en dryg väntan att utstå. Där har ni förutsättningarna.
Australiensarna i >>Architecture In Helsinki<< är i Sverige för första gången och säger sig vara mycket glada för denna spelning. Jag gillar Architecture In Helsinki. De skriver sköna krispiga poppärlor till låtar. Åtminstone är det den bild jag har fått av dem via min stereo. Live, ska det visa sig, ger de en helt annan upplevelse. Det relativt lilla Debaser är fullt av förväntansfulla musikvänner i förvånansvärt hög medelålder. Stämningen är på topp och jag borde ryckas med. Men det är för grötigt. Inte en sambaorkester till tänker jag. De fina popmelodierna försvinner i karnevalstämingen. Flickkör möter cheerleaders. Det är kommunala musikskolans blåsorkester på gott och ont, ikväll mest ont. Det kunde vara kul men det är måndag och jag är tjurig och då krävs det mer charm än så. Jag vill tycka om dem live, vill ryckas med i euforin men mitt hjärta blöder och de ordinerar fel medicin. Jag saknar den finess som finns på albumen, variationen och dynamiken. Lite andrum mellan fotbollskörerna så själen (och huvudvärken) får vila.
Det är fel band på fel dag eller fel kille på fel humör.

Hemstad - Debaser - 7 nov

2005-11-07T13:21:00.000+01:00

>>Hemstad<< - Göteborg kan vi glatt konstatera. Kurt Olsson och damorkestern kommer på besök till huvudstaden. En avlägsen släkting till Bob Hund hör av sig tio år för sent. Det är infantil rock så provocerande att man vill gå hem. En låt heter Patrik Sjöberg - bara en sån sak. Barapapapaa på repeat, smakar dålig bakfylla. Konstigt nog lyckas de åtta ynglingarna förföra åtminstone delar av publiken med sina tv-spelsmelodier. Vore det inte för att det redan finns en massa band som redan använt samma koncept och dessutom gjort det mycket bättre kunde det kanske ha varit lite intressant. Men nu längtar man bara till att spelningen ska ta slut.

Gå hellre och se; Bergman Rock, Håkan Hellström, Silverbullit, CDOASS, The Hidden Cameras, The Saints, The Tough Alliance

Gästrecension från Ladyfest - Dieselverkstaden - 5 nov

2005-11-05T12:24:00.000+01:00

>>Midaircondo<< har redan börjat sin spelning på ladyfest stockholm när jag kommer till stora scenen. Stimmet från Dieselverkstans stora lokaler är som bortblåst och här, här vill jag vara. Tre vitklädda tjejer står på scenen bakom var sitt bord med datorer, syntar och mycket sladdar.
Musiken är hänförande och drömsk på samma sätt som filmprojektionerna bakom bandet. Det är dovt som under vatten, stolt som vita svanar och dubbelexponerat. Samplingarna är som ekon, som bleka sommarminnen. Det är mullrande helikoptervibrationer som vill spräcka ljudvallen och lätta, plingande ljud. Spröda och självklara röster. Akustiskt och elektroniskt. Det är renar, tyllkjolar och solreflexer.
Improvisationerna och känslan av att de ibland finns i var sin bubbla och bara spelar och spelar och samplar och samplar och sjunger och sjunger imponerar. De är säkra och oövervinneliga.

Redan när det unga Eskilstunabandet >>fairy floss<< soundcheckar inser man att detta ska man inte missa.
Harmonierna är cirkus, folkton eller österländskt, jag vet inte. Det är en modig och mycket bra blandning av drivig rock, synth, avig pop och punk.
Frida - gitarrist och sångerska, skriver musiken, hennes röst är ljus och stark. Jag gillar att de vågar blanda och vågar spela få toner. Jag gillar trummorna, mycket pukor och udda rytmer.. En enkel syntslinga inleder och sätter sig direkt. Det är smart och intressant utan att någonsin bli tråkigt.

>>The peppermints<< slungar ut sin experimentella trashrock. Gitarristens avgrundssång, trummisen som trummar trummorna av från scenen flera gånger nästan och basistens attiyd får oss att häpna. Korta, snabba låtar, väldigt hårt och väldigt roligt.
Man stelnar av deras otroliga energi och de är det coolaste band jag sett. Dom säger att de sparade sin ursinnesenergi från barndomen, använder sig av den nu och de verkar också sparat sina gamla outfits. I alla fall basisten, hon är som en elak och arg sjuåring som helt plötsligt fått långa ben och en bas och en fantastisk förmåga att tillsammans med de övriga i bandet uttrycka frustration och glädje på samma gång.

En musikalisk superkväll och detta var bara topparna.
All yours, Fröken sterner

Montt Mardié - Herrgårn, Linköping - 3 nov

2005-11-03T12:00:00.003+01:00

Killen som är >>Montt Mardié<< kommer ut ensam på scenen och öppnar sitt set med en cover på sina kompisar Le Sports låt, Eurosport Music Baby. Det låter jättebra! Att vara ensam på scenen fungera utmärkt för akustiska låtar. Sedan berättar >>Montt Mardié<< att han precis har sparkat sitt liveband och att hans nya band ännu inte hunnit repa in låtarna. Därför kommer han köra kvällens konsert själv med inspelad bakgrundsmusik. Detta faktum märks tyvärr väldigt tydligt när konserten fortsätter. Det ser ensamt ut på scenen för >>Montt Mardié<< och det låter tunt, man saknar live-känslan i musiken. Han gör dock det bästa av det och får igång publiken lite under låtar som P3-hiten Highschool drama och mp3-hiten Huckleberry friend. I dessa märks det vilken melodikänsla han har och låtarna har ett driv som gör dem lätt att ta till sig. Tyvärr är >>Montt Mardiés<< setlist i kortaste laget, redan efter fem låtar går han av scenen men blir inropad igen. Då kör han kvällens absoluta höjdpunkt, en av de bästa covers jag har hört. Han gör en akustisk, lugn version at Håkan Hellströms låt Kom igen Lena, han kör den på engelska och kallar den för Come On Eileen. I denna fantastiska låt kommer >>Montt Mardiés<< röst verkligen till sin rätt, sviktar precis lagom och har lagom mycket falsett inblandad. Så trots en lite mager konsert, både låtmässigt och ljudmässigt, går jag därifrån med ett leende.

Jag tror att med några fler låtar, lite träning och ett liveband kommer >>Montt Mardié<< vara en bra live-akt i framtiden men idag räcker han inte riktigt till trots den makalösa Håkan-covern.

Kashmir - Debaser - 24 okt

2005-10-24T21:42:00.000+02:00

Det är lite för få människor i den replokalsdoftande-lokalen och det känns nästan kallt och dragit. >>Kashmir<< verkar dock glada över publiken som kommit och dom spelar en lagom mix av låtar från främst Zitilites och No Balance Palace. Men dom ser något trötta ut. Sångaren och gitarristen Kasper Eistrup verkar lite rastlös och rockar loss lite på scenen, mest för att bli av med tröttheten verkar det som, ungefär som att skölja ansiktet i kallt vatten. Han är säker på sin gitarr och bandet levererar låtarna likt dom låter på skiva. Stundtals stegras stämningen och publiken tänder till men jag har svårt att sätta fingret på vad det beror på. Jag tror det beror på att vissa av låtarna går ifrån det monotont psykadeliska och därför lyfter sig live mer än de andra. De låtarna är She's made of chalk, Big fresh och Petite machine. >>Kashmir<< är ikväll överlag väldigt bra men jag tycker ändå att många av låtarna fungerar bäst i mina egna hörlurar. Det tillförs inte så mycket extra live. En låt som >>Kashmir<< missade var Ophelia som är en av dom bästa från den starka skivan No Balance Palace.
film från konserten

Låtlista:
Kalifornia
Surfing the warm industry
Melpomene
Rocket brothers
Jewel drop
She's made of chalk
Ruby over diamond
Petite machine
Big fresh
The curse of being a girl
the Aftermath, i fel tonart först
Small poem of old friend
---------------------
Miss you
Black Building
No Balance Palace

Neverstore - Park, Hjo - 20 okt

2005-10-20T21:00:00.000+02:00

>>Neverstore<< är namnet på ett tremanna college-rockband som precis fått skivkontrakt med Sony BMG. Grabbarna i bandet är unga, naiva och fulla med spring i benen. Dom är duktiga på sina instrument och det mesta sitter tajt och samspelet fungerar bra, trots att det är första spelningen med ny trummis. Låtarna är lika varandra med högt fyrtakts tempo och fyrackords refränger. Efter andra refrängen kommer ett stick, som oftast är det mest innovativa i låten och som bygger energi till sista refrängen. >>Neverstore<< påminner lite om Millencollin, som dock har mycket bättre driv i sina låtar. Sångaren och gitarristen Jacob låter precis som sångaren i det storsäljande bandet Green day och det finns all chans att >>Neverstore<< lyckas dom med. De har bland annat beskrivits som "Sveriges svar på Blink 182 och Green day". (se länk)

Lokalen dom spelar i är ingen bra konsertlokal utan en gammal biosalong, som förvisso har huserat stora artister i sina dar. Ljudet är spretigt och >>Neverstore<< har ingen enkel match att nå ut till den unga publiken som rastlöst sitter på sina hårda stolar. Men dom känns säkra på scenen och förmedlar sitt goda självförtroende till publiken som även består av vänner och familj. Dom känns så rätt, för rätt, med sina tatueringar på rätt ställe, några röda stjärnor på instrumenten, den rätta kaxiga attityden och dom rätta poserna. Dom känns helt enkelt som ett band som redan gått igenom det stora skivbolagets "gör om mig"-process till något som är helt rätt i tiden och utan överraskning. Dom har studerat sina föregångare väl och vet vad som ingår i framgångskonceptet. Om jag var tvungen att välja ett college-rockband, lite av ett pest eller fågelinfluensan val, så väljer jag ändå >>Neverstore<<. Skälet till det är att >>Neverstore<< fortfarande är unga och oförstörda och dom har all rätt till att skriva banala pojkrumstexter om att se på fotboll och att dejta puckade brudar. Hade jag varit 14 år hade jag förmodligen avgudat dom!

Dear Euphoria – Landet - 18 okt

2005-10-18T00:39:00.000+02:00

>>Dear Euphoria<< är en trio, åtminstone ikväll. Elina som spelar piano och sjunger och Stefan på kontrabas är den stadiga grunden. Ikväll gästar Sven med ett kaxigt kontrande, lite överstyrt gitarrspel. Allt sitter inte som det ska och det är Elina först med att erkänna, men det lägger bara ytterligare en dimension till de utlämnande texterna. Det går i moll och blir ofta en blues. Med en vackert skör röst, som ofta känns på gränsen till att spricka, låter Elina oss få ta del av sin egen dagbok. Den berättar att hon känner sig ensam, ledsen, och övergiven, med litet tro på kärleken. Men så vänder hon blad, och där finns allt ett litet hopp om något bättre, något vackrare. Det är modigt att våga klä av sig så, både i text och ackompanjemang. >>Dear Euphoria<< passar bra på Landets övervåning. Där är litet, mysigt och intimt. Då behöver man inte ta i, utan berör ändå ända ut i höstrusket. För jag har med mig Elinas känslor hela vägen hem, genom den kalla oktobernatten.

>>Dear Euphoria<< lät ikväll som ett avklätt Portishead eller som en annan svensk trio, The Tiny.
Elina lät som Kate Bush, Jenny Wilson eller Joanna Newsom.

>>Dear Euphoria<< spelar gratis på Nalen, Onsdag 2:a november, kl 20:15

MEW (Blue Foundation) - Mondo - 8 okt

2005-10-08T22:08:00.000+02:00

Utan någon större förkunskap, läst att de är ifrån Danmark och lyssnat på deras fyra album, gick jag och min bror till Mondo för att se den svårkategoriserade-gruppen >>MEW<<. Konserten hade varit utsåld sedan några veckor och utanför ringlade kön sig lång över Medborgarplatsen. Väl inne hann vi höra några låtar av förbandet Blue Foundation. De spelade en ganska hård electonicabaserad pop med mycket, enligt mig allt för mycket moment av scratching. Sedan Linkin Park slog igenom har jag varit smått allergisk mot scratching, iaf när den inte tillför musiken något annat än utfyllnad. Då känns den bara som ett attribut liknande hårdrockens gitarrsolon. Emellanåt svänger Blue Foundation riktigt bra och det i de mer melodiska partierna, då taktbytena och scratchandet avtar och samtidigt sångerskan, Kirstine Stubbe Teglbjærg , får större utrymme med sin personliga och lite drömska klang, som förövrigt påminner en hel del om Stina Nordenstam. Och det kanske inte är en slump att de är här i egenskap av förband till >>MEW<<. Stina var ju med på ett spår på deras genomslagsalbum ”Frengers”.

Roddarna tar god tid på sig att bereda scenen för de fyra, ikväll utökat med en keyboardist till fem, medlemmarna i >>MEW<<. Det stäms gitarrer och basar i parti och minut och jag reflekterar över om denna nitiska noggrannhet verkligen ska vara nödvändig. >>MEW<< låter extremt bra på skiva, men jag förväntar mig inte att de ska låta lika bra eller iaf inte likadant live. Belysningen i lokalen dämpas och de fem medlemmarna går på, kvällen till ära stilsäkert klädda i vita skjortor och svarta kavajer. Belysta av vanliga vita lampor, ter de sig lite bleka och uttryckslösa genom första låten - ”Circuitry of the Wolf”, från nya skivan, ”And The Glass Handed Kites”. Det är en instrumentell låt som med ett stenhårt gitarrmanglande bygger upp dynamiken till det avlutande crescendot av en drömsk pianoslinga och en insmygande kör av mansröster. På skiva går denna låt direkt över i spår nr. 2 ”Chinaberry Three” och lika snyggt sker övergången live. Då nya skivan är något av en konceptskiva, där alla låtar går in i varandra, börjar jag misstänka att de ska spela den rakt av. Och publiken verkar hänga med även om den nya skivan kanske ännu inte satt sig riktigt. Men så händer något. ”Am I Wry? No”, hiten från ”Frengers” slås an och flera stroboskop tänds och blinkar i takt med musiken. En backdrop börjar visa animerad film, även den synkad, på väggen bakom scenen. Publiken goes bananas och det är omöjligt att stå still. Alla hoppar i takt och det fåtal som inte hoppar gungar ändå med av golvets rörelser.
Mina tankar om att >>MEW<< skulle vara en skivprodukt har redan fått ge vika. Ljudet är sanslöst rent och snyggt men också osunt högt. Jonas Bjerre sjunger otroligt klart och vackert. Hans ljusa tenor håller bra genom hela registret och det verkar inte finnas någon gräns uppåt. Det gäller resten av bandet med, det verkar inte finnas några begränsningar, de sätter allt lika tight som det låter på skiva, och i de fall de inte gör det beror det på att de vill ha det annorlunda. Kvällen går vidare med täta låtbyten och de hinner med flertalet av låtarna från de båda senaste plattorna. Den bombastiska ”Snow Brigade” går över i en lugnare och mer finstämd ”The Zookeepers Boy”. Sedan kommer den mest popiga och lättillgängliga låten från nya skivan ”Special” och därefter den tyngre, mer depprockiga ”Why are you looking grave”. Från nya skivan spelar man den episkt vackra ”White Lips Kissed” och den lilla korta instrumentala ”Small Ambulance” och sen kommer en riktig popdänga, ”I Should Have Been a Tsin-Tsi”, en låt från albumet ”Half the World is Watching Me”som på ett skönt sätt bryter av mot det relativt tunga materialet på de senaste två albumen. Från ”Frengers” spelas Schizofrena ”156”, bitteljuva ”She Came Home For Christmas” och slutligen den våldsamma urladdningen ”Shespider” som får fullända huvudsetet.
Som extranummer bjuds vi på ”Apocalypso” som med sina tunga synthar doftar härligt 80-tal och slutligen vaggas vi till ro av ”Comforting Sounds”.
>>MEW<< har spelat klart men jag vill inte lämna denna underbara värld de under 1,5 timma trollbundit mig i. I skrivande stund är det en vecka sedan konserten var och jag har fortfarande abstinens.

Intervju

Pascal - Nalen Alcazar - 1 okt

2005-10-01T22:00:00.000+02:00

På en liten sen, på den lilla klubben Alcazar står ett alldagligt tremannaband. Vid första anblicken står det klart för mig att det här är inget tillfixat famefactory-band, där utseende och image kommer i första rummet, istället känns det som man är inbjuden till en helt vanlig rep-session i Isaks, Manuelas eller Mimmis garage. Ljudet på den plottriga basen och den skitiga gitarren förstärker intrycket av det "okända demobandet". Efter ett par låtar av skrikig och spretig karaktär blir jag påmind om att god ljudkvalitet och spelskicklighet inte är det enda sättet att göra sin publik nöjd. >>Pascal<< vet verkligen hur man roar sin publik med naiva och banala men träffande texter och enkla men charmiga melodier. Jag blir glad och sprudlande av energin som strålar ut från scenen. På skivhyllan skulle jag placera dom på hyllan punk-pop.
Sångaren låter bra likt Olle Ljungström påpekar jag till min kompis som svarar: "Ja men är det inte han som står där vid ingången?" Jo då, så är det och Olle verkar vara den som gläds allra mest av >>Pascals<< musik med ett leende upp till öronen. Efter spelningen går Olle fram och pratar med gitarristen och sångaren Isak och jag är säker på att han säger: "nu är det dags för er att ta över stafettpinnen"
Gå och se Pascal om du gillar: Vapnet, Ebba Grön, ...And you will know us by the trail of dead, eller såklart Olle Ljungström

Laakso - Herrgårn - 30 sep

2005-09-30T23:00:00.000+02:00

Jag har alltid haft svårt att förstå bandet >>Laakso<<, i ena stunden gör de makalösa euforiska hits medan de i andra gör konstiga låtar på finska, som det känns, utan mening eller mål. Deras bra låtar gillar jag iallafall mycket så det var med spänning jag gick för att se deras konsert i Linköping den 20 september. Herrgårn som de spelade på är en utmärkt konsertlokal för lite mindre kända band. Det är alltid mycket folk och golvytan är så liten att om publiken inte röjer järnet så känns det intimt och om de gör det så känns det...röjigt. I Laaksos fall pendlar publiken mellan dessa båda stadier, det mest överraskande är att de lugna låtarna lyckas få publiken på fall. Sångaren Marcus berättar i ett av sina mellansnack (som var en stor behållning) om en tidigare flickvän som hade kommenterat >>Laaksos<< problem med att slå igenom stort så här: "Först kommer en konstig vers, sen kommer en hittig refräng men sen skriker du bara sönder alltihop"

Fullt så illa tycker inte jag att det var, det var jättebra ibland men lite för ojämnt för att vara en konsert man minns länge.

David Sandström Overdrive - Nalen - 28 sep

2005-09-28T23:00:00.000+02:00

>>David Sandström<< tillhör den skara människor som jag har stor musikalisk respekt för. Han förtjänades den respekten efter att ha trummat som en Gud på den underbara skivan "the Shape of the punk to come", som fick avsluta "Refused" eran. När han så, för några år sen kom tillbaka på musikscenen med mörka och vackra "Om Det Inte Händer Nåt Innan Imorgon Så Kommer Jag" hade han bytt instrument till gitarr och lämnat trummorna bakom sig. Formen av punken som skulle komma fick dock följa med och hörs bl.a. på låten "Kurragömma". Skivan "The Dominant need of the needy soul is to be needed" följde och sen "Go Down!", då hade även bandet fått följa med i bandnamnet.

Nu står dom på scenen och kör sina ganska traditionellt uppbyggda rocklåtar och försöker få med sig publiken som för övrigt har det lite väl rymligt på Nalens golv. Publiken verkar vara med men jag är inte helt såld, mest på grund av det ganska ojämna låtmaterialet som till största del är hämtat från senaste skivan. Mot slutet av konserten kommer dock låtarna jag väntat på; smygande "Counting The Ties" och explosiva "Cocain In Your Cola". Nu är jag helt med på tåget och >>David<< kan få föra mig vart han vill. Men efter "Cocain in your cola" går bandet av. När dom klappas in igen har dom fått sällskap av F. Hyvönen på sång samt hennes medmusikant på piano. Avslutningen blir ganska pampig med snygga sångstämmor och starka melodislingor. Ett bra avslut på kvällen och en bra start på Sverigeturnén även om jag saknade ett imponerande trumsolo av >>David<<