Frida Hyvönen - Nalen - 28 sep
En klassisk kväll. Likt en blåblodig filmstjärna från 50-talet entrar
>>F Hyvönen<<, som hon själv namnar sig, scenen i den vackra och klassiska konsertlokalen på Nalen. Konstnärlig och vacker är hon och det återspeglas i hennes musik. >>Frida<< sjunger fantastiskt bra och tonsäkert när hon verkligen sjunger ut, något jag önskar att hon gjorde i slutet av varje sång. Hennes korta och stompiga 2 minuterslåtar i tvåtakt, ibland tretakt, avlöser varandra med en obligatorisk ölsmuttar-paus däremellan. Med på scenen har hon Åsa Jacobsson som växlar mellan att spela vibrafon och keyboard och däremellan även fyller ut med stämsång. De funkar fint ihop och tillsammans skapar de en finstämd ljudbild. Tyvärr har >>Frida<< bara ett album bakom sig och därför är det ett begränsat, om än dock genomgående starkt, material hon presenterar. Det är synd för de korta låtarna passerar snabbt revy och den sköna, vackra värld hon leder oss in i försvinner lika snabbt som den öl hon smuttat på. Som avslutning bjuder hon in grabbarna och tjejen, i David Sandström Overdrive, på stämsång i en textlös exoticaliknande låt utan namn. Det blir en stämningsfull avslutning, och jag hade gärna sett mer av det samarbetet. Kanske blir det också mer av den varan allteftersom turnén fortgår. Ikväll är det ju bara premiär.
Favoriter: ”You never got me right”, “Today, Tuesday”, “Straight Thin Line” samt den magiska “N.Y.”
3 Comments:
ja, visst är hon vacker och konstnärlig, men av hennes personliga egenskaper uppskattar jag mest hennes coolhet och konstighet. Hon reser på sig ibland mellan låtarna för att skaka sig och jag gillar henne verkligen i sin svarta, långarmade, höghalsade klänning, låga röda tant skor och ett prickigt band runt halsen. Hon känns självklar. Knallröda läppar och blonda håret som hon ruffsar till mellan låterna.
Hon hittar mitt under konserten en lapp som sitter på flygeln, påstår att det är pianostämmarhumor och citerar -ostämd och klar. Hon verkar inte tveka, hon verkar bara låta det komma, det hon tänker, kankse är det så med musiken oxå.
När hon presenterar sin kollega på scenen (nej jag vet inte heller vad hon heter) kommer en kärlekssång över hennes läppar..
Hon tycker att lokalen är andäktig, att den påminner om en kyrka - om ni varit i en sån nångång och erbjuder oss på sin norrländska om att följa med på söndag.
Och ja, man vill veta vad hon ska göra på söndag, vad hon ser när hon vaknar och vad hon tänker när hon knyter det prickiga bandet om halsen.
fs
ja, visst är hon vacker och konstnärlig, men av hennes personliga egenskaper uppskattar jag mest hennes coolhet och konstighet. Hon reser på sig ibland mellan låtarna för att skaka sig och jag gillar henne verkligen i sin svarta, långarmade, höghalsade klänning, låga röda tant skor och ett prickigt band runt halsen. Hon känns självklar. Knallröda läppar och blonda håret som hon ruffsar till mellan låterna.
Hon hittar mitt under konserten en lapp som sitter på flygeln, påstår att det är pianostämmarhumor och citerar -ostämd och klar. Hon verkar inte tveka, hon verkar bara låta det komma, det hon tänker, kankse är det så med musiken oxå.
När hon presenterar sin kollega på scenen (nej jag vet inte heller vad hon heter) kommer en kärlekssång över hennes läppar..
Hon tycker att lokalen är andäktig, att den påminner om en kyrka - om ni varit i en sån nångång och erbjuder oss på sin norrländska om att följa med på söndag.
Och ja, man vill veta vad hon ska göra på söndag, vad hon ser när hon vaknar och vad hon tänker när hon knyter det prickiga bandet om halsen.
fs
amen!
Skicka en kommentar
<< Home