Vi stödjer Solidaritetsbloggen. Du kan också göra en insats!

2006/03/29

Downtown Cookin' - Alcazar, Nalen - 29 mars


Sist ut på Comeoutandplay, Nalens återkommande live-klubb för oetablerade band, är Downtown Cookin'. De spelar en varm soul/hip-hop som direkt tilltalar mig. Downtown Cookin' har funnits i ett knappt år och utmanar de etablerade skrivbolagen genom att enbart släppa sina låtar som downloads och detta på eget bolag. På så vis har de lyckats få ner priserna till överkomliga 6kr/låt. Lyssna på deras utmärkt slicka låt "Something Cookin'" och vill ni ha mer finns EP:n "The Cookout!" att köpa på hemsidan.

2006/03/26

Lasse Lindh - Lava - 26 mars


"Det kommer inte att gå till världshistorien som en av de mest välspelade konserterna". Det spelar ingen roll, >>Lasse Lindh<<. Det är inte hur det framförs som är avgörande, utan vad. Och vad är i detta fall Vår. Det känns som att >>Lasse<< kör ett genrep inför sommarens turnérande. Ensam på scenen, med bara en gitarr att gömma sig bakom är det inte så konstigt att det "känns som att jag är på musikhögskolan och ska spela, och kan inte spela". Det glöms bort lite text, en del ackord hamnar fel och den lånade gitarren vill inte hänga kvar på axeln. Men vad gör det, det är ju snarare så ett genrep ska vara. Hur ska man annars kunna förbättra något. >>Lasses<< konsert skvallrar lika mycket om sommaren som vårens första vitsippa, eller barn med sandlådespadar i tunnelbanan. Sveriges vackraste falsett sjunger ikapp med fåglarna och jag älskar den här tiden. Våren, ett långt och underbart genrep inför sommaren.

Immánu El - Lava - 26 mars


Alexander firar 1 års jubileum av sin ideella populärmusiktidskrift "Kaffepaus". Det är ingen dålig musikfest han bjuder på i Kulturhuset. Tyvärr har både Nhess, Björn Kleinhenz och Bloody April hunnit spela när jag kommer dit. >>Immánu El<< håller som bäst på att få ordning på sina instrument. De är en ny bekantskap för min del. Jag gillar att gå "nollställd" på konsert, utan förväntningar kan man bli så mycket mer överaskad. >>Immánu El<< börjar så starkt att jag börjar hoppas på något riktigt stort. De spelar en övertonsrik melankolisk rock. Den är vacker, men inte så att det gör ont. Lager efter lager läggs på tills det blir en enda stor fet vägg av ljud. Det gillar jag, mycket. Men tyvärr låter nästa låt likadant och nästa och nästa. Ljudmassorna blir jämntjocka, utan udd. Den första låten blir därför den bästa och den jag kommer att minnas. Men, jag tror på >>Immánu El<<, med fler låtar och större variation kan de bli hur bra som helst. Dessutom använder de EBow och det borde alla gitarrbaserade band göra, för finns det något vackrare?

The Sound of Music - Tellus - 26 mars


Jag vaknar upp, konstaterar nöjt att det äntligen är vår på gång. Äter sen frukost till en Nicolai Dunger dokumentär och bestämmer mig för att viga lunchen åt jazz. När jag ska köpa biljett har jag inga kontanter utan får uppsöka närmsta bankomat, den vänliga basisten Patric säger då att de kan vänta på mig innan de sätter igång. Det behövs inte menar jag och går, ännu nöjdare, och tar ut mina pengar. När jag sedan köper min biljett får jag även en skiva. Vilken service tänker jag, såhär borde det ju alltid vara. >>The Sound of Music<< består av: Patric Thorman, bas, Emil Strandberg, trumpet, samt Ola Hultgren, trummor. Trion har denna vackra vårvintersöndag intagit Tellus-biografen i Midsommarkransen. DN På stan gav mig bara kunskap om trions instrumentering. Såhär efter konserten vet jag inte mycket mer. Improvisationsjazz kan vara väldigt svår att ta till sig. Med rätt inställning kan den å andra sidan ta dig hur långt som helst. Här finns inga ramar, allt är tillåtet, t.ex använder Ola en liten batteridriven fläkt att slå an slagverken med. Jag sluter mina ögon och fantiserar iväg en timma, kompad av ett unikt soundtrack skapat i nuet. Upplevelsen kan inte beskrivas i ord. Det vore ovärdigt. Jag kan bara uppmuntra er till att själva gå på konsert, gärna instrumental musik, och låta musiken bära iväg med er.
Efter konserten pratar jag med Ola om konsertlokalens betydelse. I det här fallet är det oerhört viktigt med en lokal som inbjuder till tystnad och aktivt lyssnande. Den vackra kvartersbiografen kan inte bli mer rätt.

Ola och Emil spelar även med Emil Svanängen i hans Loney, dear.
Ola berättar även att han ska spela med Nicolai Dunger på hans kommande turné. Söndagförmiddagen känns därmed sluten.

2006/03/25

Freddie Wadling - Göteborgs Stadsteater - 25 mars


>>Freddie Wadling<< har inte huvudroll i kväll utan han spelar en biroll i pjäsen "Rosens namn" som är baserad på en roman av Umberto Eco. Pjäsen handlar om ett kloster på 1300-talet och tar upp element som yttrandefrihet och religiöst översitteri. Trots kända namn som Stefan Sauk, Daniel Larsson och >>Freddie Wadling<< är pjäsen knappt sevärd. Den är onyanserad, skådespelarna skriker alldeles för mycket och inget känns trovärdigt eller förtrollande. Inget förutom >>Freddie Wadlings<< återkommande sånginsatser. Alla sånger sjungs av >>Freddie Wadling<< som spelar en gammal munk som sitter i rullstol. Han har något mystiskt över sig och låtarna är vackra och mörka men tyvärr dämpas dom av det alltför bullriga ackompanjemanget. Musiken, sången och dekoren är tyvärr den enda behållning jag får i kväll. Pjäsen avslutas med att >>Freddie Wadling<< sjunger alla verserna på "Blott en dag" med sin bräckliga och spröda stämma. Sångens förtröstande text framförs med ett ödmjukt hjärta av den gamle mannen och den känns mer äkta än något annat i denna i övrigt mediokra pjäs.

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?"

2006/03/20

Mew - Arenan - 20 mars



ensam på perrongen, allt är över och här står jag, ni vet, jag fick allt

Mew, du är ultimat, du ger mig vad jag vill ha
dina melodier är svåra, jag kan inte sjunga med, jag vet att du spelar svår

att rösten är trött, spelar ingen roll, jag är så glad att du ändå kom och om din röst är trött är dina strängar starka och pukorna slår hårt och tungt kärlek i mitt hjärta
dina toner från pianot klingar ömsomt vackert ömsomt kantigt, just som det ska vara och dina stämmor är ljuva
din gitarr är så självklar och oväntad, melodiös och experimentell, den tar mig vidare och vidare

sången som jag redan känner påminner mig om orden som träffat mig förut
smärta och sedan, renaste lycka, när det svåra, svarta bryter ut i bländande ljus och riff som tar mig till skyarna
ljuset kastas mot mig och mitt i explosionen finns vi

jag är totalt utmattad i kropp och själ, totalt tömd och fylld, sedan lämnad drastiskt
först ger du mig allt, sedan vänder du och går
och då, just som det tar slut är sveket större

jag vet jag kommer tina upp och inse att lyckan du gav satte djupare spår än sveket
i miss you for ever and ever

your lady

fröken sterner

2006/03/16

Jenny Wilson - Storan - 16 mars

>>Jenny Wilson<< på Storan igår gjorde i det stora hela en bra konsert men jag ska börja med att gnälla lite. Jag och mitt sällskap hade sett fram emot att sittandes få njuta av vackra tongångar från begåvade >>Jenny Wilson<< i den anrika stora teaterlokalen. Tyvärr hölls konserten på "clubscenen" som känns som en sliten fabrikslokal som man fläckvis försökt piffa upp och slutligen adderat en stor kristallkrona, som krona på verket. Den lugna musiken gör den något svårflörtade och stående publiken rastlös. Jag anser att >>Jenny Wilson<< bäst bör avnjutas sittandes! I övrigt känns scenen och dess ljussättning helt befriad från kreativ glädje. Denna glädje kan man dock finna i bandets scenkläder som dock inte faller mig i smaken, kanske på grund av högt ställda förväntningar då >>Jenny Wilson<< vanligtvis bär de mest fascinerande och vackra kläder (se hennes videos t.ex.).

Publiken är seg och det är svårt för >>Jenny Wilson<< att få med dem på noterna. Även Jenny känns trött och det är först i Hey, What's the Matter?, sista låten innan extranumren, som hon skiner upp och börjar sprudla. Energin hon förmedlar med dans, minspel och små inslag av rekvisita tänder publiken. Under de sista tre låtarna är stämningen god och >>Jenny Wilson<< med band lyckas värma mitt hjärta och få mig att glömma smärtan i min rygg. I allmänhet är de starkaste låtarna på skivan, Summer Time - The Roughes Time och Let my Shoes Lead Me Forward, svagare live medan de övriga låtarna lyfter sig live. Under konserten gillade jag alla hennes låtar vilket jag tidigare inte gjort på skivan. Ett av extranumren är A brief story som är B-spår till Summer Time - The Roughest Time och aldrig tidigare spelad live. Det verkar som att testpubliken gillade låten och att den fortsättningsvis kommer att få vara med i >>Jenny Wilsons<< repertoar.

Jag missade förbandet "Taxi, taxi!" men jag pratade med dem efteråt. De var nöjda med spelningen men tyckte att det var svårt att nå ut till publiken ifrån den stora scenen. 16 åriga Johanna och Miriam kommer att vara förband åt >>Jenny Wilson<< på de efterföljande spelningarna i Sverige. Taxi, taxi! finns recenserade här.

2006/03/07

Lampshade - Landet - 7 mars


Här följer en intervju med Tobias, som jag stötte ihop med på Landet efter att han tipsat mig om kvällens spelning med det dansk/svenska bandet Lampshade.

När och hur hörde du talas om Lampshade?
I somras inför en festival lyssnade jag på någon låt via Internet. Jag blev inte alls imponerad men gick ändå på spelningen som visade sig vara grymt bra. Massa känsla och stämning.

Vad var det i deras musik som du föll för?

De melankoliska men ändå hoppfulla melodierna och sångstämmorna. Arrangemangen är vackra, stora delar går i moll och musiken är stegrande. Precis som det bör vara.

Har du hört dem live någon gång förut?

Ja. Två gånger faktiskt, dagarna efter varandra. Först en tyngre, mer högljud spelning och sedan en mer nedtonad. Jag har för mig att de kallade den andra spelningen för akustisk i informationsbladen även om de använde elgitarrer. Hur som helst var det en väldigt bra spelning för jag satt med sinnena på helspänn trotts att det var mycket sent och min sömnbrist mycket stor.

Hur tycker du att de låter live jämfört med på
skiva?

Live blir trycket större men istället försvinner många nyanser och texten blir omöjlig att höra. På skivan förlorar man dock nöjet att se vad de egentligen håller på med på scen, vilket är mycket småskumma saker och intressanta spelstilar.

Vad tyckte du om landet-spelningen? Fick du höra
dina favoritlåtar, om inte - vilka saknades? Vilka
låtar tyckte du var bäst?

Tyvärr fattades alla mina favoritlåtar eftersom de endast spelade en låt från första skivan, "Beacuse Trees Can Fly". Den andra skivan, "Let's Away", har jag inte lyssnat in mig på alls. Delar av den verkar lovande men ganska svårtillgänglig, förra skivan krävde många lyssningar innan jag började älska den.

Bästa låten har jag för mig hette nått i stil med Dise Fuge ("Disse Fugle" red.anm) utöver titelspåret från förra plattan som de avslutade med, tyvärr helt utan stämsången från skivarrangemanget. Stämmorna var visserligen ersatta av tvåstämmig harmonika men jag föredrar ändå skivversionen.

Jag saknade mina favoriter från förra skivan: "The Hug", "Treasure Is" och "Plakka Plakka".

Sammantaget var låtvalet inte alls som jag ville ha det och det verkade tyvärr inte som om bandets karisma nådde längre än till oss längst fram som såg dem. Den halva av mitt sällskap som stod längre bak tyckte inte alls det var något att ha medan vi längst fram uppskattade dem mycket. Sammantaget en trevlig spelning men inget man kommer att minnas i längden.

Har du varit på landet någon gång tidigare?

Nej, det är inte min sida av stan men jag lär återkomma någon gång trots att ljudet var medelmåttigt och att scenen var för liten (se foto) för att rymma sexmannabandet Lampshade och alla deras instrument. Ett skönt ställe med billigt konsertinträde är aldrig fel. Dessutom flyttar jag lite närmare alldeles strax.

Halva Lampshade är ju från Danmark, lyssnar du på annan
dansk musik?

Mew är från Danmark har jag för mig, ytterligare ett av mina favoritband. I övrigt kan jag inte komma på något.

Slutligen får jag tacka för att du tipsade om
konserten. Du frågade mig om jag tyckte att det var
värt 40kr. Jag svarar: lätt, och undrar samtidigt om
du tyckte det var värt en timma med SL?

Visst var det värt SLresan. Visserligen hade jag gott sällskap åtminstone en bit mer än halva resan så det var inget lidande.


Namur - Landet - 7 mars


>>Namur<< spelar progressiv rock som påminner om musiken och känslan i den fantastiska filmen "28 days later". Stadigt rör sig musiken framåt i ett monotont malande tempo. De två gitarrerna bygger upp melodin med väl sammanvävda slingor. Bas och trummor ger tillsammans ett driv som skjuter musiken framåt. Progressiv musik kan ibland bli väldigt tröttsam men >>Namur<< lyckas oftast att genom små små variationer i musiken få mig att lyssna vidare. Det får mig att tänka på det som någon i Silverbullit lär ha sagt; "drömmen är att få göra en 6 minuters låt som bara har ett ackord genom hela låten".

David sjunger sammanbitet och lite väsande likt en ord. Han glider ständigt in och ur falsett och det är svårt att höra vad han sjunger. Det är en röst som man lär sig att älska eller att hata, men tyvärr tror jag att det finns risk att fler människor sluter upp i det sistnämnda. Jag såg >>Namur<< som förband åt Blindside på Debaser och då gillade jag inte alls hans röst men i kväll tycker jag mer om den. Det verkar i och för sig inte vara Davids mål att få världens gillande, han vill hellre göra den musik han helst vill höra. Davids sång fungerar dock mycket bättre i låten "In the well" som är en fin duett med RebekkaMaria, sångaren i Lampshade. Bäst i kväll är annars starka Marching som smyger sig fram likt en rotlös själ i en mörk drömvärld.





































Powered by Blogger


Bloggtoppen.se