EchoDeck - Café Publik - 13 april

Foto: Emelie Lager

Vi möts av skön elektronika från DJ-båset när vi kliver in på det lilla mysiga Café Publik. Jag beställer en väl tillredd cappuccino och sätter mig en halv trappa upp mitt framför scenen. >>EchoDeck<<, som består av två personer, blir presenterade och snart fylls rummet av svävande ambientknaster. Jag blir glad över att se så många instrument på scenen trots att dom spelar elektronisk musik. Publiken får på nära håll beskåda hur musik skapas av alla möjliga prylar. Det är grytlock som skramlar, stråkar som dras mot cymbaler, mjuka gitarrtoner, väsande munspel, oorganiska synthljud och tassande trummor. Allt spelas in och repeteras och på så vis byggs ljudlandskapet upp lager för lager. Det är stundtals mycket vackert och jag sluter mina ögon och tar in ljuden. Det är svårt att känna när låten är slut och nästa börjar, allt förändras sakta med tiden och ljuden glider in i varandra. Tyvärr återanvänds trumlooparna från trummaskinen lite väl mycket och för att fungera på skiva bör låtarna distingeras bättre. Jag efterlyser mer sköna beats, helst spelade av den duktiga trummisen, vilket kommer att ge låtarna mer stadga och bättre flyt.

Spelningen tar slut tidigare än planerat då en av högtalarna ger upp, men det gör inget för jag var ganska nöjd vid det laget ändå. En halvtimma med >>EchoDeck<< var en lagom dos men jag känner på mig att jag snart kommer att bli sugen på mer. Tills dess ger jag några musiktips i samma genre: Midair Condo (som spelar på Café Publik den 4 maj), Discolor (veckans mp3a) & The Album Leaf.

Strip Squad - Sjöhästen - 1 april

Trångt, svettigt och larmigt. Precis som det brukar vara på krogen. Restaurang Sjöhästen är verkligen ingen bra konsertlokal. Med scenen placerad längst in i det avlånga rummet och en bardisk som tar upp halva dess bredd bjuds man på en något disträ konsertupplevelse. Att musiken ömsom dränks av sorl, ömsom skär igenom likt primalskrik hjälper inte heller till. Men >>Strip Squad<< behöver ingen hjälp med att sprida sin musik. De underbara popmelodierna tränger sig igenom sorlet likt grässtråets envisa kamp mot asfalten. Det är bara att *klapp* *klapp* kapitulera. Det samma kan väl sägas om texterna som är så hormonstinna och ogenerat pilska att man bara vill le. Min favorit är grönsaksståndet i "Unreliable Narrator" . Fler låtar finns att ladda ner på hemsidan. Gör det!