Vi stödjer Solidaritetsbloggen. Du kan också göra en insats!

2006/05/28

Thomas Denver Jonsson - Storan - 28 maj

Support i kväll till Loney, dear är den lille ensamma mannen med gitarr som tagit sig det charmiga artistnamnet >>Thomas Denver Jonsson<<. Thomas Jonsson, ett helt vanlig svenskt namn, men så klämmer han in ett "Denver" där i mellan och helt plötsligt får artistnamnet helt andra associationer. Mina är en ensam man, oborstad med skäggstubb och en skjorta som luktar ingrodd svett. Mannen sitter i en liten by i Denver, Colorado och plinkar på sin gitarr efter en hård dag av boskapsvallning. Ja, jag ser en Kris Kristoffersson framför mig.

Men i kväll står det istället en liten ödmjuk kille, något rufsig i håret förvisso, men någon svettig cowboy är han inte. Gitarr och munspel är >>Thomas Denver Jonssons<< enda rekvisita och det är en lugn och avskalad show han bjuder på. Eller show är nog fel ord, det är väldigt stillsamt och sövande. Lite väl sövande. Jag har nämligen svårt för trubadurer, även när det i det här fallet är en countrydoftande indie-trubadur. Om jag jämför med Christian Kjellvander så står sig >>Thomas Denver Jonsson<< sig slätt. Christians musik är mycket mer trevande, levande och välkomponerad. Jag är inte helt utan behållning dock, "She runs in slowmotion" bjuder på spännande gitarrslingor och "First in Line" blir riktigt levande när gästande Björn Kleinhenz hjälper >>Thomas<< med sången och lägger en fin stämma.

2006/05/27

Josh Ritter - Popaganda - 27 maj

>>Josh Ritter<< går in som ersättare för The Concretes. Jag, som lyssnat in mig på The Concretes, förväntar mig ett nedköp till någon halvtråkig singer-songwriter. Tillsammans med en trummis, en keyboardist, en basist och sin stålsträngade gitarr kliver Josh in på scenen. Mina fördomar står fortfarande starka. Efter ett par låtar har jag bestämt mig, det här är inte tråkigt, det är riktigt bra. Det är inte främst själva låtarna utan hur de läggs fram. Josh lyser upp hela scenen med ett älskvärt leende, han älskar publiken och vi älskar honom. Musiken är klassisk rock med inslag av country, tankarna går till Springsteen och andra i samma skola. Låtmaterialet är bra och känns relevant men det jag minns är inte främst musiken utan den stora feel good-känsla Josh och bandet sprider. Det märks att de har roligt ihop och trivs.
/Tobbs

The Whitest Boy Alive - Popaganda - 27 maj


Det är så här Dire Straits borde ha låtit. Så enkelt, så svängigt. En pumpande baskagge får gå igenom den halvtimme korta konserten. Den låter nästan elektroniskt elegant. Lägg till en plockande disco-bas och synkoperade stråfer från ett Fender Rhodes. Ovanpå detta gittariff från en strålande lycklig Erlend Oye och publiken går bananas. Det låter västkust, lite Steely Dan, och är omöjligt att stå still till. Även för Erlend som lämnar över till "några som verkligen kan sjunga" och går vid sidan av för att dansa till Cat5 och "Sexy".

Mapei & Up Hygh - Popaganda - 27 maj


>>Mapei<< är yrvädret från Alby. Uppbackad av >>Up Hygh<< funkar hon sönder den redan upptrampade gräsmattan framför Jamobilen. >>Mapei<< är unik. Hon freestylar i en klass för sig och vailar sig likt en tromb ut ur soundsytemet. Jag tänker på storheter som Neneh Cherry och Kelis. >>Up Hygh<< har hypats som Sveriges framtid inom Funk/Hip-Hop. Jag hoppas och tror att så blir fallet. Med hjälp av MPC´s och turntables skapar de en funkmatta som stundtals låter som ett Destiny's Child på lustgas.

Andreas Mattsson - Popaganda - 27 maj


Inleder akustiskt, vackert med slide. Stilla som en söndagmorgon. Golfapplåder utan jubel. Man borde vara bakfull, trött och sliten. Ligga i gräset och lapa lite sol. Det är svårt med tidiga spelningar. Vilken funktion fyller de? Kanske roligt för många att få se sin favorit, men hur bra blir det? Man kan inte klandra arrangören heller, det är ju bra att så många band som möjligt får spela och då måste även tidiga timmar nyttjas. Stilig i kyrkebästa kostym: "Jag står och tittar på klockan. Jag är inte uttråkad, men jag har glömt att ta tid tror jag. Det ser bra ut". Enda låten som lyfter är sista låten "Metal sky". Tack vare det furiösa slutet, med utflippad lap-top och stormande trummor, förmedlas en känsla av här och nu. Den live-känsla som saknats under i stort sett hela setet.

Lika tråkigt fåordig var konserten. Det finns ingen anledning att se >>Andreas Mattsson<< live när låtarna är exakt lika bra hemma i favoritfåtöljen.

Unarmed Enemies - Popaganda - 27 maj


>>Unarmed Enemies<< följer i samma fotspår som The Tough Alliance, The Embassy, Le Sport och Cat5. Det handlar om två snygga MacBook Pro som fullkomligt pumpar ut tunga beats och smittande melodier. Lägg där till två dansanta unga män på sång och en dagen till gästande dansare, iförd svarta trikåer och dödskalle-huva, och du har en svängig kombo redo att ta över vilket dansgolv som helst. Tyvärr spelar de inte för något dansgolv och den fåtaliga publiken framför popagandas lilla scen är ganska svårflirtad. Det är inte >>Unarmed Enemies<< fel, de gör så gott de kan, utan snarare en arrangörsmiss. Jag hade hellre sett att de fått en sen spelning inne i Allhuset. Där hade lätt kunnat välta ett dansgolv fullt av välförfriskad festivalpublik. För avslutande "Missing Out" "skulle ju va dans, dans, dans"

2006/05/26

Tim Neu – Pustervik – 26 maj

Det är modigt att skriva ny musik i den genre som >>Tim Neu<< rör sig i. När Kent och Sigur Rós finns. Han förvånar mig av samma anledning, och berör mina lyckopunkter i magen. Han gör det, och låtarna är starka som hans och bandets självsäkra uttryck där uppe på scenen. Ett lite mer anonymt framträdande på p3 guldgala var det enda jag tidigare sett av honom. På Pustervik fick vi starkare låtar, som dekorerades av hans fantastiskt sprödsäkra röst i de vackraste mönster. Jag blir otroligt svag av hans sätt att använda sin ljusa huvudklang, och den håller hela spelningen igenom. Och svag av hela >>Tim Neus<< uppenbarelse tror jag bestämt. ”Loopholes” är så snygg att den bara går rakt genom kroppen. Tyvärr även ljudvolymen. Trots att både barmiljön och musikstilen kräver lite styrka, var det synd att behöva sordinera upplevelsen med öronproppar. Kanske för första gången på en spelning tyckte jag inte att det var snålt att de inte lät sig bli inklappade av oss som ville ha mer. Det fanns av någon underlig anledning en stolthet i det: ”nu har vi spelat för er och nu är det klart”. Jag gick hem lyckligare. Falska stråkar, pianotoner och banjo förstärker lyckan när jag hemma spelar skivan igen, igen.

/eva

Loney, dear - Popaganda - 26 maj


Det regnar lite och det är egentligen för tidigt på kvällen för att man ska kunna komma i rätt stämning, men är det någon konsert ni ska gå på så är det en med >>Loney, dear<<. Med Emil Svanängen i spetsen verkar inget kunna gå fel. >>Loney, dear<< har så många bra låtar, att de skulle kunna byta ut hela set-listan från en spelning till nästa utan att kvaliteten skulle påverkas det minsta. Jag vet inte vad det är som gör dem så bra. Alla ingredienser finns där för att det ska kunna bli en smarrig anrättning, men det är de ju inte ensamma om och alla som har bakat vet att även den bästa kan misslyckas. >>Loney, dear<< är undantaget. Det är valuta för hela slanten. Att det på bästa popaganda är helt gratis känns nästan som att ta godis från ett barn. Det känns som att jag aldrig kommer att tröttna på Loney, dear och det gör mig så lycklig. Allt annat här i världen går så snabbt och blir så lätt passé och tråkigt. Då är det skönt att något så vackert varar. Tack, för det >>Loney, dear!<< Vi ses snart igen.

Tidigare recension:
Loney, dear - Södra Teatern - 26 feb

2006/05/25

Jenny Wilson - Popaganda - 25 maj

Jenny får inte en ärlig chans. Spöregnet börjar ungefär samtidigt som hennes konsert. Tack vare Miriams paraply kan jag stanna men blir distraherad av vädret och alla människor som flyr fältet. Under nämnda paraply, långt ifrån står vi och ser Jenny med band försöka så gott de kan. Första låten är hiten "Summertime the Roughest Time" som helt försvinner i regnet. Vartefter att regnet avtar får musikerna tillbaka delar av den uppmärksamhet de förtjänar men hela vägen kommer vi inte. Scenkläderna är skönt skumma, Jenny själv bär rosa puffärmar och hennes keybordist bär mantel. Musiken är intressant men når inte riktigt igenom det dåliga vädret. Johanna kommenterar ett par gånger ”hon låter ju som en kille som sjunger i falsett”. Mycket mer intryck än så gav inte >>Jenny Wilson<< idag. Det hela blev småmysigt och jag är beredd att ge henne ett andra försök under bättre omständigheter och förmodligen även att lyssna mer på skivan.
/Tobbs

Tidigare recension:
Jenny Wilson - Storan - 16 mars

MEW - Popaganda - 25 maj


Så var det då äntligen dags att få se >>MEW<< igen. Har jag längtat? Ja, men kanske inte så mycket som jag hade trott. Efter den utsålda och smått magiska konserten på MONDO i höstas gick jag med en svår abstinens i en dryg månad. Det gick inte en dag utan att jag var tvungen att lyssna på något MEW-spår. Nu, ett drygt halvår senare, har jag fått lite mer distans och är kanske något mätt, där jag står framför popagandas stora scen. Vi är många nu. Det känns som att majoriteten av festivalbesökarna trängt sig fram för att bevittna denna första festivaldags huvudattraktion.

Silas, vilket underbart passande namn, stampar igång den karakteristiskt raka tunga baskaggen som ges så stor plats i >>MEWs<< musik. De mest hängivna fansen, nära scen, har redan efter en takt förstått att det är senaste skivans mest direkta hit "Special" som kommer att inleda. Första halvan av konserten står jag mest och njuter av musiken och deras underbart tunga sound. Men det är något som fattas. Jag har konserten på MONDO att jämföra med och de är inte i närheten av fånga mig så som de gjorde då. De har visserligen iskalla vindar, den ljusa försommarkvällen och en inledningsvis sviktande sånginsats från Jonas Bjerre att kämpa emot. Och trägen vinner. I takt med att solen går ner någonstans bakom molntäcket och mörkret lägger sig, förflyttas mitt fokus från musiken till att uppslukas av de perfekt synkade animationerna, och jag har åter trätt in i >>MEWs<< värld.

Tidigare recensioner:
MEW - Arenan - 20 mars
MEW - MONDO - 8 okt

Final Fantasy - Popaganda - 25 maj


På hemsidan kan man läsa historien om hur Owen Pallett tröttnade på att sitta framför sin dator, började spela gitarr och skapa musik åt gruppen "Les Mouches". Owen tröttnade igen, plockade upp sitt fiolspelande och började med hjälp av en loop-pedal skapa den musik som han under namnet >>Final Fantasy<< ikväll framför på popaganda. >>Final Fantasy<< är för övrigt en hyllning till de melodramatiska TV-spelen med samma namn.

Owen har även turnerat med Arcade Fire och The Hidden Cameras. Debutskivan "Final Fantasy Has a Good Home" skrev han på en vecka och spelade in veckan därpå. Det speglar den kreativitet Owen begåvats med och som bland annat resulterat i ett TV-spel, tre filmer och två operor.

Men Owen var inte nöjd med debutalbumet. Inför sin nya skiva flyttade han till Barcelona och började med att sätta upp en lista med preferenser för vad "He Poos Clouds" skulle innehålla:
"1. A set of songs that attempt to modernize each of the eight Dungeons & Dragons schools of magic"
"2. Every song will be written for string quartet and voice"
"3. Nobody who listens to it will ever again entertain thoughts of suicide."

Jag är ingen TV-spelsfantast, så vad det anbelangar den första punkten kan jag inte uttala mig. Punkt två och tre infrias däremot med råge. Jag är helt tagen, stum och mäkta imponerad av hur Owen briljant kombinerar professionalism med känsla. Owen har workshop för oss, där vi får vara med i hela skapandeprocessen. Från första fiol-loop, via lager av kontrasterande violinsstråk och skönt bräcklig sång, till sista primalskrik.
Med på scenen har han vännen Steph, som visar vackra och dramatiska skuggbilder med hjälp av en OH-projektor. De harmonierar fint med musiken och känns som en helt naturlig koppling till Owens influenser från japansk kultur, speciellt då TV-spel.

Henrik Berggren - Popaganda - 25 maj

Han har varit sångare i Broder Daniel och är kultfigur för många pandor landet runt. Mer än så vet jag inte om >>Henrik Berggren<<. Huruvida Broder Daniel är upplöst eller inte vet jag inte heller men konserten såg jag i alla fall.

Henrik kommer in ensam på scenen med en stålsträngad gitarr. Fler officiella showmedlemmar än så blir det inte idag. Han börjar spela och sätter med sin karakteristiska sång igång en Broder Daniel-klassiker. Så fortsätter det, jag känner igen samtliga låtar från Broder Daniels två skivor ”Cruel town” och ”forever”. Det visar sig snabbt att detta låtmaterial passar betydligt sämre för en man med gitarr än för ett halt band. Trycket i låtar som ”happy people never fantasize” uteblir helt. Att höra ”what clowns are we” utan den mysiga aaa-kören är inget att hänga i julgranen utan känns väldigt blekt. När sedan ”only life I know” låter likadant som tidigare spelade ”love dosn’t last” ger jag upp att försöka fängslas av musiken. Herr Berggren sjunger lika brustet som jag väntade mig och hans insats på gitarren är mycket varierande. I vissa låtar verkar det som om han bara kan spela fem ackord medan andra låtar får betydligt skönare plockslingor. Mellansnacken är intetsägande och vi tvivlar på att det är vatten i flaskan med tanke på den osmidighet han visar i varje gitarrbyte.

Efter spelningen resonerar jag tillsammans med Simon, Anna och Maria fram att detta var en misslyckad lösning. Antingen tar man hela Broder Daniel eller inget Broder Daniel alls. Kompromisser såsom Henrik Berggren ensam med gitarr funkar tyvärr inte. Hur gärna jag än vill att de bra låtarna ska lyfta så faller de platt. Istället studerade jag andra små detaljer. Längst bak till höger finns fyra pandor som fått komma in backstage. De verkar berusade, hysteriska och, undantaget en av de två killarna, väldigt på. Vad de säger är omöjligt att veta, utom när de sjunger med i låtarna, men som underhållning funkar de bättre än att titta på >>Henrik Berggren<<.
/Tobbs

Tunng - Popaganda - 25 maj


Engelska >>Tunng<< spelar på popagandas lilla scen. Två män med skägg och akustisk gitarr, en kille på percussion och klarinett, en fjärde vid synthar och sladdar. Det är tidig kväll och ljust ute. Jag önskar mig till ett mörkare rum som kan få mig mer koncentrerad. Men publiken verkar ändå fokusera på den stundom finstämda, stundom drivna futuriska folktronica (som popaganda själva kallar det.)

Med all rätt, för >>Tunng<< levererar plockande gitarrer, elektroniska rytmer och experimentella ljudmattor i kombination med männens ljuva stämmor, gärna unisont, i oktaver. Den lätt melankoliska stämmnigen med fokus på sången i kombination med något udda harmonier, påminner mig om Robert Wyatt, men nu mer rytm och driv och stegrande uppbyggnad på låtarna.

De saknar den kvinnliga delen av sitt band, med det gör inte jag, även om jag hört hennes sång och den är vacker. De klarar sig väldigt bra utan. Kanske känneteckar det ett bra band, att de är delar av en helhet som inte faller helt för att en är borta. De tillägnar en låt till Becki Jacobs, sen är det bra med det.

Jag gillar att de vågar blanda trallvänliga dodoor med pulserande dansmusik, de får mig lugn och de träffar mig när jag slutar önska mig till ett mörkare rum, istället sluter ögonen och känner den kalla vinden kyla, i samma takt som rytmen värmer.

I'm from Barcelona - Popaganda - 25 maj


>>I´m from Barcelona<< känns som den perfekta uppvärmingen inför en lång och lovande festvial. De första låtarna får jag höra från den ringlande kön in till festivalområdet. Väl inne blir jag extra glad av "Treehouse", "The Painter" och genombrottshiten "We´re from Barcelona". Övriga låtar som spelas håller tyvärr inte samma klass, men det vägs lätt upp upp av ett ohämmat engagemang och ett aldrig sinande ös. Emanuel är på date med oss i publiken och även om vi lätt charmas och känner oss delaktiga i en större gemenskap, kan jag inte undgå att känna att det är där, på scen, det är roligast att vara. Jag vill också vara en del av kollektivet. Inte bara stå huttra bland, glada visserligen, festivalbesökare. När sensationen från Jönköping lämnat scenen känns det som att de tagit med sig en del av värmen de utstrålat.

Fröken Sterner har tidigare skrivit om Barca här.

2006/05/18

eMiL Jensen - Campusfestivalen - 18 maj


"Förra året kom jag ut...som pretentiös, i år är det dags att komma ut som sentimental också"
Lika briljant verbal som >>eMiL Jensen<< är på scen, lika klumpigt fåordig känner jag mig nu då jag ska försöka beskriva hans storhet. eMiL bör upplevas live, på plats, där och då. Visst, jag köpte nya skivan, sitter och lyssnar igenom den nu och den är bra, stundtals fantastisk men det går ändå inte att jämföra. Och det är väl orättvist att ens försöka för halva grejen med eMiLs uppträdande är ju för-, mellan och eftersnacken. Med sig på scen har han Edda Magnason och det är inte bara hennes namn som är vackert, rösten brister ut i den vackraste skånska jag hört, perfekt harmonierad med eMiLs dito. En huttrande stelfrusen publik får höra flera lovande smakprov från den nya skivan, och som final bjuds vi på favoriten, tillika veckans låt "Igen".

Andra låten på nya skivan "orka då" är "spelar stor roll" och det kommer den säkert göra för mig och kanske för er med, för det är en riktig hit. Kanske inte här i Sverige, ännu, men väl i Frankrike!
Denna låts första vers och refräng får illustrera eMiLs bitterljuva charm:
"Jag snodde passionsfrukt i en affär.
Du såg när dom tog mej och förde mej bort.
Jag skrek att jag vägrar betala för kärlek.
Jag vet det var dumt sagt, ännu dummare gjort.
Så många länder, hav och vulkaner.
Om jag gör bort mej inför dej - spelar roll."

Imorgon spelar eMiL på Teater Tribunalen. Missa inte det!

2006/05/14

Cult of Luna - Pustervik - 14 maj

"Som en gammal dammsugare, som skrapar till med jämna mellanrum, och så pitchar du ner det två oktaver". Så beskrev jag >>Cult of Luna<< för min bror när jag var på väg till deras konsert på Pustervik. Jag vet att det inte är någon rättvis beskrivning men det var min första association efter att ha lyssnat tio sekunder på låten Arrival. Nu har jag förvisso lyssnat mycket mer på det blytunga och långsamt progressiva bandet och det är med stor förväntan jag går till kvällens konsert.


Efter ett intetsägande förband går tre av medlemmarna i >>Cult of Luna<< upp på scenen. De börjar spela och långsamt stegras ljudtrycket. De övriga bandmedlemmarna ansluter och tillslut fylls lokalen av det massiva ljudtåg som de sex musikanterna frammanar. Jag sluter ögonen. Jag låter tyngden släpa mig nedåt. Mina öron lyssnar selektivt och lyfter ett instrument ur den brusiga mattan. Jag hör harmonierna och de gömda melodierna hos den distorerade gitarren. Jag lägger tillbaka gitarren i mattan och lyfter upp den stadiga och svagt påmanande basen. Den maler långsamt framåt och för musiken vidare. De knastriga ljudeffekterna bryter helt med symfonin och tvingar sig på min uppmärksamhet. Trummorna hamrar stadigt och okonstlat. Vissa trumslag hamnar dock, väl avvägt, en kort tiondels sekund sent vilket forcerar tempot och hindrar kolapps. Totalt är det tre gitarrer, bas, trummor, elektroniska ljud och bröl som tillsammans skapar en homogen eufoni. >>Cult of Luna<< låter fantastiskt bra och låtarna som de spelade från nya skivan, "Somewhere Along The Highway", är det bästa jag hört från dem. Trots sina tiominuterslåtar känns det aldrig segt eller utdraget. De låter musiken få ta sin tid och jag blir lycklig av att bli lockad vidare in i det välkomponerade ljudlandskapet.


Andra musikaliska referenser: Du hittar tyngden hos Göteborgsbandet the Awesome Machine (smakprov), det progressiva hos Mogwai och harmonierna hos Sigur Ros.

2006/05/11

Montt Mardiè - Landet - 11 maj


När >>Montt Mardié<< kliver upp på den lilla scenen är han arg. Arg för att Juni Järvi försökt ha ihjäl hans trummis.


Monty låter därför trummisen vila första halvan av "Little Red Corvette". >>Montt Mardié<< kan sin Prince och gör verkligen låten rättvisa. När trummisen trasslat sig in bakom trummorna blir det ett underbart tryck i denna klassiker.
>>Montt Mardié<< kanske vissa känner igen från Studio Virtanen, där Monty, likt ett husband, varit en stadig gäst och bjudit på fina akustiska versioner av både Prince och The Smiths. Men ikväll är det fullt ös som gäller. Uppbackad av sitt kompband "The Intelligence" river han av den ena låten svängigare än den andra. Jag blir extra glad av den katchiga "New York", p3-hiten "Highschool Drama", kommande singeln "1969" och framförallt "Huckleberry Friend", som glider över i "I Will Always Miss You" en pastisch på Dolly Partons "I Will Always Love You". Tyvärr spelar han inte min favorit, den briljanta Hellström-covern "Come on Eileen" som ovan nämnda Virtanen hyllat så här: "Montt Mardié-mannen är ett litet snille. För det är ju väldigt fiffigt att han gör en engelsk tolkning/översättning av Håkan Hellströms 'Kom igen Lena' som heter 'Come on Eileen' eftersom det ju var Dexys 'Come on Eileen' som blev 'Kom igen Lena'. Nästan too fucked up to think about, som Tony Soprano sa när han hittade frugan i bingen med prästen."

>>Montt Mardié<< finns även recenserad från hans spelning på Herrgårn, i Linköping, i november förra året.

Juni Järvi - Landet - 11 maj


Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket artistnamn jag gillar mest; >>Juni Järvi << eller Montt Mardié. De är fantastiskt fina allitterationer båda två och som tur är behöver jag inte välja för båda spelar denna kväll på Landet. >>Juni Järvi<< har tagit med sig hela sin iPod-orkester och den bjuder upp till både ledsamma sånger och dansant pop. Junis vackra mörka röst smyger sig in i låtarna och är snart ett med melodierna. Det charmigt säregna vibratot används med omsorg och det doftar 60-tal och The Magnetic Fields. Tack vare värme och inlevelse känns det snart helt naturligt med en iPod istället för medmusikanter. Kanske är det ändå ensamt på scenen, för Juni lånar Monnt Mardiés trummis och sin egen bror till att knäklappa igenom Beach Boys' "Then I kissed her", ikväll travesterad till "Then she kissed her" som en hyllning till alla flator i publiken. Elektro-remixen av "The Stars Above Indian Lake" bryter av skönt mot stråkar och ukulele och här påminner den glatt dansande Juni mer om Erlend Öye. Får Juni som han vill blir detta sommarens plåga och inte mig emot.

2006/05/03

Blindside - Sticky fingers - 3 maj

Det sprudlar i mig. Ja, det spritter och sprakar i mig när >>Blindside<< kreverar på scenen i inledande "Caught a glimpse" från den fantastiska Silence skivan. Få band får mig att få utlopp för min frustration på sådant sätt som >>Blindside<<. Jag kan inte stå still. Jag vill hoppa, skrika och sparka. Inte av aggression utan i kärleksfull frustration. Det är framförallt Christian Lindskogs oerhörda energi på scenen som får mig och större delen av publiken att släppa på spärrarna. Han har en otrolig kontakt med publiken och det är omöjligt att inte bli charmad av hans kroppsspråk. Christians sång har också alltid fascinerat mig. Han har förmågan att steglöst, utan skarv, glida mellan ren ton och brustet skrik (lyssna t.ex. 3 minuter in i "Sleepwalking").


Efter första låten fortsätter >>Blindside<< med att spela en blandning av låtar från de tre senaste skivorna samt den gamla rökaren "King of the Closet" från "A Thought Crushed My Mind", deras andra av de fem skivor de i dagsläget släppt. Jag har dock inte riktigt fastnat för senaste skivan "The Great Depression" på samma sätt som de andra skivorna. Live får dock låtarna ett helt annat liv och "Heart attack", "Yemkela" och "Fell In Love With The Game" känns precis lika starka som tidiga "Pitiful". Till och med obemärkta "My alibi" lyckas bli riktigt bra live och Marcus Dahlström imponerar verkligen bakom trummorna. >>Blindside<< är kort och gott ett fantastiskt bra band, dels på skiva men framför allt live. Sist ut är "About a Burning Fire" som enligt Christian är en deklaration för bandets kärlek till sin publik. Och vilken kärlek sen. Absolut ingen Cute boring love...

Förband under kvällen var: Stonewall Noise Orchestra, WhiteSilver och Café Society Ltd.

Café Society Ltd - Sticky Fingers - 3 maj


Jag står längst bak i lokalen, borta vid baren, då jag hör en riktigt tung och kraftfull låt från scenen. Ljudet är precis lagom skitigt, det påminner om tidiga Hellacopters, och jag blir nyfiken på vad är för band som äntrat scenen. Bandet heter, det inte så fantastiska namnet, >>Café Society Ltd<< och låten dom inleder med tror jag är Clear my way. Så jag närmar mig scenen och det första som slår mig är hur unga dom ser ut, för unga för sin musik. Precis som WhiteSilver har >>Café Society Ltd<< sättningen bas, gitarr och trummor, fast här är det gitarristen som är frontman och som sjunger lead. Dom följande låtarna är av skiftande kvalitet och till slut är jag ganska trött på >>Café Society Ltd<<. Det perfekta skitiga soundet imponerar inte längre på mig och jag kan inte låta bli att istället haka upp mig på deras dåliga textrader. Som i Spaceman: "Spaceman, strange man. Get away from my love"? I Phoney Generation försöker sångaren få hela den svårflirtade publiken att sjunga "La lala la" och jag undrar för mig själv om det var Per Gessle som egentligen var förband ikväll? Så mitt tips lyder, behåll soundet men jobba på låt- och textmaterialet så kanske det kan bli riktigt bra det här.

WhiteSilver - Sticky Fingers - 3 maj


>>WhiteSilver<< är ett tremanna power-rockband med stor potential som ikväll är ett av tre förband till Blindside. Sångaren och basisten är på pricken lik Damian Lewis och han har en bra röst som påminner om Jeff Buckley. Gitarristen bygger låtarna med sköna och fantasifulla riff men tyvärr håller hans körande inte samma klass. Live låter >>WhiteSilver<< lite hårdare än inspelat material och det passar den förväntansfulla Blindside publiken bättre. Med mina musikaliska preferenser skulle jag placera >>WhiteSilvers<< musik som en mix av Rage Against the Machine, Hard-Fi och Muse. Dom starkaste låtarna under spelningen är In Brief och Night Walk men alla låtarna är konsekvent proffsigt gjorda. Tyvärr är bastrumman och basen för framträngande i ljudbilden vilket gör att det är svårt att ta in sången och gitarren. Detta är extra synd då det är just sången och gitarren som är mest intressant i >>WhiteSilvers<< musik.

Nicolai Dunger - Stenhammarsalen - 3 maj

Samlingen av människor får mig att le och känna mig hemma. De som sökt sig in från en solig aveny är popfolk och lyriktanter och själv är jag någon sorts blandning. Vi sitter och väntar en lång stund, studerar instrumenten, piano, två gitarrer, ett trumset och ett dragspel, innan >>Nicolai Dunger<< dyker upp på scen.

Till en början upplever jag >>Dunger<< som disträ och distanserad men efterhand märker jag att han fångar mig totalt. Visorna rör sig likt en spiral, trevande söker de sig mot en kärna där det slår gnistor om >>Dungers<< sång. Med hjälp av ett ruffigt komp intensifieras stämningen och >>Dunger<< blandar sången med skrik och viskningar. I nästa sekund slutar låten abrupt och jag suckar. Varför måste det alltid sluta när det är som bäst?

>>Dunger<< tolkar Edith Södergran, inte som popeliten tolkar visklassiker, med sentimentalitet och silkesvantar utan med en trovärdighet och styrka. Det går en tydlig röd tråd från Södergrans moderna lyrik till >>Dungers<< experimentalitet. Enligt >>Dunger<< själv är spelningen den mest personliga och jobbigaste han gjort men trots sin distans skapas ett band till publiken. Hans prestationsångest slutar i en separationsångest där han har svårt att slita sig från sin publik. Kanske är det så när man lämnat ut sig själv.

Vi tackar >>Nicolai Dunger<< och gör som han uppmanar, återvänder ut i solen.
/ Anna Sterner

Det finns även en recension från spelningen på kulturhuset i januari.





































Powered by Blogger


Bloggtoppen.se