Depeche Mode - Stockholm stadion - 7 juli

Det är "Music for the Masses", precis som deras fantastiska album från 1987 heter. >>Depeche Mode<< är i Stockholm för att göra sin första utomhusspelning i Sverige. Stadion måste vara den perfekta arenan att bli av med oskulden på. Och det är inte bara Dave Gahan & co som det är första gången för, jag står med spänd förväntan och längtar efter att bli erövrad.

Redan vid andra låten "a question of time" är allsången igång. Runt omkring mig står människor som kan varenda textrad och knappt missar en frasering. Jag har aldrig tidigare varit med om att det varit sådant tryck direkt från start. Endorfinerna rusar ut i kroppen och gör mig lyckligt belåten. Vetskapen om att konserten just börjat och att allt bara kommer att bli bättre, det är obetalbart. Vi alla, 30.000, verkar ha samma målsättning - att förvandla den varma julikvällen till en magisk musikmässa. Även den vanligtvis så scenskygge Martin L Gore verkar trivas. Han ler stort i sin vackra make-up och den fallna ängeln verkar snarare på väg att resa sig från de döda.

Kvällen går fort, trots att den ljusa sommarnatten vägrar att bli mörk. Det är med hatkärlek jag möter de inledande synthslingorna till "Never let me down again". För när den fyller luftrummet vet alla att det är kvällens sista låt. Lika gärna som man vill vara med och bilda ett taktfast svängande hav av armar, lika lite vill man acceptera att konserten snart är slut och det är dags att gå hem.

Efter spelningen stöter jag ihop med en man som påstår sig ha varit på samtliga av dM:s Sverige-spelningar. Ett minst sagt hängivet fan och jag blir nyfiken på vad han har för andra musikaliska referenser.
- "ABBA och The Beatles, men de är ju snart döda allihop"
>>Depeche Mode<< känns tack och lov långt ifrån klara med sitt musikaliska uppdrag här på jorden. Alla tre åldras de med skönhet och de två senaste albumen känns minst lika starka som många av de tidigare verken.

Enjoy the silence.mov
Personal Jesus.mov
Never let me down.mov