Salem al Fakir - Nefertiti - 22 feb

Alla verkar gilla Salem a Fakir just nu, han är över allt och det känns som om jag vet allt om hans violinkonserter i Ryssland som barn och hans icke-existerande förebilder. Ibland önskar jag att jag fick ha honom för mig själv men den här kvällen hade inte varit densamma om det bara varit jag och Salem på Nefertiti.

Den lilla lokalen och de många åhörarna gör att vi trycks långt fram emot scenen där Salem frontar som en sån där figur i fören på en båt. Bakom honom står bandet: Jakob, Nils och Gunnar på bas, trummor och gitarr.

Salem trivs helt uppenbart i strålkastarljuset och som mottagare till de applåder och jubel som sköljer över honom. Folk kallar honom för ett under och själv säger han sig vilja bli en legend. Hade jag inte varit en av dem som jublade mest hade jag kanske anklagat honom för hybris men för min skull får han gärna jämföras med gudar så som Stevie Wonder och John Legend. Han får dock mer än gärna behålla sitt namn, Fakir, hur bra är inte det?

Det som utmärker spelningen är att publiken aldrig tycks tappa intresset. Kanske är Salems hemlighet den stora variationen mellan och i låtarna. Ibland dansar hela publikhavet till de poppiga refrängerna, ibland diggar det likt hårdrockare eller gungar rofyllt till Salems vaggvisa.

Förutom Salems sköna stil och geniala låtskriveri är han en fantastisk pianospelare och sångare. Helt obehindrat oktaverar han sången samtidigt som han hamrar intensivt på pianot och joggar på stället.

När vi lämnar Nef fortsätter det att gunga under fötterna och det är en skön känsla!
/Anna Sterner