Vi stödjer Solidaritetsbloggen. Du kan också göra en insats!

2005/10/18

Dear Euphoria – Landet - 18 okt


>>Dear Euphoria<< är en trio, åtminstone ikväll. Elina som spelar piano och sjunger och Stefan på kontrabas är den stadiga grunden. Ikväll gästar Sven med ett kaxigt kontrande, lite överstyrt gitarrspel. Allt sitter inte som det ska och det är Elina först med att erkänna, men det lägger bara ytterligare en dimension till de utlämnande texterna. Det går i moll och blir ofta en blues. Med en vackert skör röst, som ofta känns på gränsen till att spricka, låter Elina oss få ta del av sin egen dagbok. Den berättar att hon känner sig ensam, ledsen, och övergiven, med litet tro på kärleken. Men så vänder hon blad, och där finns allt ett litet hopp om något bättre, något vackrare. Det är modigt att våga klä av sig så, både i text och ackompanjemang. >>Dear Euphoria<< passar bra på Landets övervåning. Där är litet, mysigt och intimt. Då behöver man inte ta i, utan berör ändå ända ut i höstrusket. För jag har med mig Elinas känslor hela vägen hem, genom den kalla oktobernatten.

>>Dear Euphoria<< lät ikväll som ett avklätt Portishead eller som en annan svensk trio, The Tiny.
Elina lät som Kate Bush, Jenny Wilson eller Joanna Newsom.

>>Dear Euphoria<< spelar gratis på Nalen, Onsdag 2:a november, kl 20:15

8 Comments:

At 14:50, Anonymous Anonym said...

Som Jenny Wilson eller Joanna Newsom, då måste hon haft skön röst men var den lika speciell? Det kändes inte som att trummor saknades nu med halv rytmsektion iform av bara kontrabas? Eller det kanske funkade ändå som ett "avklätt Portishead"?

 
At 15:38, Blogger munkiz said...

det var just det som var det avklädda.

 
At 16:05, Anonymous Anonym said...

jo det fattar jag. men frågan är ju om det funkar? Eller känns det som det fattas något?

 
At 16:16, Blogger munkiz said...

det funkade bra på landet. Vet inte hur det gör sig i en större lokal, med större publik. Jag gillar ju Portishead, men kan tycka att det lätt blir lite för mycket, lite för tungt och släpigt med så mycket trummor och programering, därför är det menat som något positivt med ett avklätt Portishead. Det är friare, naknare och vackrare

 
At 16:24, Anonymous Anonym said...

fint.
En loney dear skiva ligger nog hemma och väntar på mig nu tror jag. Jag kunde inte hålla mig borta.

 
At 21:42, Anonymous Anonym said...

modigt att klä av sig så i text och musik, verkligen och modigt att klä på sig så i en vit gammal brudklänning kändes det som
en brud som aldrig gick till altaret utan hellre stannade vid sitt piano
och var väldigt stark där
i stämman man trodde skulle spricka men som aldrig sprack
och starkt - precis som föreläsningen på lava två timmar tidigare, med catti brandelius alias profesora. som om elina hade hört uppmaningen -skriv systrar skriv eller hade insett - min själ är superbegåvad
man är van att se modiga och begåvade och starka tjejer i tajta jeans och svarta t-shirts, men att se dom i vita sidenklänningar med klädda knappar det är ovanligare och modigare
fröken sterner

 
At 16:46, Blogger munkiz said...

Rättelse: av någon anledning kallade jag gitarristen för Johan. Det var helt fel, hans rätta och fullständiga namn ska vara Sven Johansson. Jag har åtgärdat detta och ber så hemskt mycket om ursäkt!
/Mattias

 
At 22:40, Anonymous Anonym said...

Todilo! Vilken superkonsert! Eller spelning eller vad man ska kalla det.. Man blev så glad o vemodig o alltihop på en gång. Myspys deluxe! Tack för tipset mattan! /Soffan

 

Skicka en kommentar

<< Home





































Powered by Blogger


Bloggtoppen.se