Death Cab For Cutie - Berns - 6 feb

Det första jag slås av när jag kommer in i Berns magnifika konsertlokal är hur gamla alla verkar vara som tittar på OC. Det andra jag slås av är hur många det är som ser ut som Benjamin Gibbard, Death Cab For Cutie's sångare och frontman.
Jag var sen med att upptäcka >>Death Cab For Cutie<<, ska jag villigt erkänna, senare än de flesta. Kanske hade >>DCFC<< fångat min uppmärksamhet lite tidigare om jag tittat på OC, men jag är ingen TV-serie människa, åtminstone intalar jag mig det. Däremot blev jag tidigt förtrollad av den fantastiska musik Gibbard skapar tillsammans med Jimmy Tamborello i The Postal Service. Att jag skulle vara så sen med att fatta att det är samma röst är en gåta för mig, men det ger mig samtidigt en insikt om hur härligt mycket jag har kvar att upptäcka här i världen.
De har spelat några låtar när Gibbard ser ut över lokalen och lyriskt beskriver hur vacker den är, kanske den vackraste konsertlokal han varit i. Han fascineras över de vackra bysterna som hänger högt däruppe på väggarna. Och även om han själv inte skulle vilja bli en, tycker han att det är mäktigt att bli skulpterad och för allmän beskådan i säg tusen år. En av bysterna föreställer Jenny Lind, Sveriges genom tiderna största, och utomlands mest kända sopran. Idag kanske mest bekant som ansiktet på 50-kronors sedeln. Gitarristen vill i vilket fall tillägna henne nästa låt. Gibbard ursäktar att han inte har lärt sig prata svenska och meddelar att allt mellansnack kommer att bli på engelska. Tyvärr visar det sig bli det längsta prat han ger den här kvällen. Jag hade hoppats på mer av den varan. Istället ångar de på och radar upp hit efter hit, utan några som helst pauser med möjlighet till eftertanke. Gibbards rusningar mellan gitarr och keyboard får min kropp att börja utsöndra stresshormon, men kanske borde jag istället vara tacksam att de vill spela så många låtar som möjligt.
Det är lätt att tycka om >>DCFC<< på skiva. Ben Gibbards fantastiska känsla för melodier och hans ljust spröda och vackra röst har fått mig och många med mig att falla. Melodierna finns även där live, men det är publikens entusiasm och de små utflykterna hos kompet som gör det levande. Jag älskar när bas och trummors flirt med varandra tar musiken vidare. När de riktigt jammar loss i discotakter så det blir sådär sagolikt svängigt. Det är där och då de är som bäst. Svårt att i efterhand beskriva i ord, men lätt att på plats känna i hela kroppen.

Till slut en liten reflektion: idag räcker det med att använda sina ögon för att avgöra vilken låt som är mest populär, det är då hela lokalen lyser upp av mobiltelefondisplayer.
På samma sätt har nämnda displayer tagit den givna plats cigarettändaren länge hade under de lugnare låtarna.