Cult of Luna - Pustervik - 14 maj

"Som en gammal dammsugare, som skrapar till med jämna mellanrum, och så pitchar du ner det två oktaver". Så beskrev jag >>Cult of Luna<< för min bror när jag var på väg till deras konsert på Pustervik. Jag vet att det inte är någon rättvis beskrivning men det var min första association efter att ha lyssnat tio sekunder på låten Arrival. Nu har jag förvisso lyssnat mycket mer på det blytunga och långsamt progressiva bandet och det är med stor förväntan jag går till kvällens konsert.


Efter ett intetsägande förband går tre av medlemmarna i >>Cult of Luna<< upp på scenen. De börjar spela och långsamt stegras ljudtrycket. De övriga bandmedlemmarna ansluter och tillslut fylls lokalen av det massiva ljudtåg som de sex musikanterna frammanar. Jag sluter ögonen. Jag låter tyngden släpa mig nedåt. Mina öron lyssnar selektivt och lyfter ett instrument ur den brusiga mattan. Jag hör harmonierna och de gömda melodierna hos den distorerade gitarren. Jag lägger tillbaka gitarren i mattan och lyfter upp den stadiga och svagt påmanande basen. Den maler långsamt framåt och för musiken vidare. De knastriga ljudeffekterna bryter helt med symfonin och tvingar sig på min uppmärksamhet. Trummorna hamrar stadigt och okonstlat. Vissa trumslag hamnar dock, väl avvägt, en kort tiondels sekund sent vilket forcerar tempot och hindrar kolapps. Totalt är det tre gitarrer, bas, trummor, elektroniska ljud och bröl som tillsammans skapar en homogen eufoni. >>Cult of Luna<< låter fantastiskt bra och låtarna som de spelade från nya skivan, "Somewhere Along The Highway", är det bästa jag hört från dem. Trots sina tiominuterslåtar känns det aldrig segt eller utdraget. De låter musiken få ta sin tid och jag blir lycklig av att bli lockad vidare in i det välkomponerade ljudlandskapet.


Andra musikaliska referenser: Du hittar tyngden hos Göteborgsbandet the Awesome Machine (smakprov), det progressiva hos Mogwai och harmonierna hos Sigur Ros.