Nicolai Dunger - Stenhammarsalen - 3 maj

Samlingen av människor får mig att le och känna mig hemma. De som sökt sig in från en solig aveny är popfolk och lyriktanter och själv är jag någon sorts blandning. Vi sitter och väntar en lång stund, studerar instrumenten, piano, två gitarrer, ett trumset och ett dragspel, innan >>Nicolai Dunger<< dyker upp på scen.

Till en början upplever jag >>Dunger<< som disträ och distanserad men efterhand märker jag att han fångar mig totalt. Visorna rör sig likt en spiral, trevande söker de sig mot en kärna där det slår gnistor om >>Dungers<< sång. Med hjälp av ett ruffigt komp intensifieras stämningen och >>Dunger<< blandar sången med skrik och viskningar. I nästa sekund slutar låten abrupt och jag suckar. Varför måste det alltid sluta när det är som bäst?

>>Dunger<< tolkar Edith Södergran, inte som popeliten tolkar visklassiker, med sentimentalitet och silkesvantar utan med en trovärdighet och styrka. Det går en tydlig röd tråd från Södergrans moderna lyrik till >>Dungers<< experimentalitet. Enligt >>Dunger<< själv är spelningen den mest personliga och jobbigaste han gjort men trots sin distans skapas ett band till publiken. Hans prestationsångest slutar i en separationsångest där han har svårt att slita sig från sin publik. Kanske är det så när man lämnat ut sig själv.

Vi tackar >>Nicolai Dunger<< och gör som han uppmanar, återvänder ut i solen.
/ Anna Sterner

Det finns även en recension från spelningen på kulturhuset i januari.