Loney, dear - Södra teatern - 26 feb

I kväll är det utsålt på Södra teatern och jag har inga problem att bli av med min extrabiljett. Det är fascinerande hur Emil Svanängen, >>Loney, dears<< musikskapare, lyckats skapa sig en hängiven publik utan något stort skivbolag i ryggen. Innan konserten börjar råkar jag höra från ljudtekniker att bandmedlemmarna är lite nervösa ikväll. Det ryktas att någon i bandet kvällen till ära lyckats spräcka byxorna.

När Emil och hans åtta inhyrda musiker äntrar scenen verkar nervositeten övergått till sprittande och sprudlande glädje. Vi bjuds på lugna låtar som "Won't you do?", där Emil med akustisk gitarr får stå i fokus samt låtar som "Carrying" med mer driv och där hela bandet nästan brister i volym och tempo. Jag gillar >>Loney, dear<< bäst när hela bandet briserar, då blåset tar i nerifrån tårna, trummisen skramlar som mest med cymbalerna och Emil skriker ut sin glädje. Speciellt när energin långsamt stegras som i "The city, the airport" som är en av kvällens bästa låtar och som får mig att tänka på underbara "The Plan". Dock avslutas lite väl många av låtarna med ett tröttsamt tvåminuters crescendo av AAAHHAAAH-skrik och fullt ös. Ibland blir det lite odynamiskt, det är allt eller inget som gäller och jag tror att ljudteknikern förvärrade denna upplevelse.

Trots några irritationsmoment är det härligt att se >>Loney, dear<< på scenen ikväll. Det märks att bandmedlemmarna satsar allt i ett försök att ge oss något speciellt. Dom har t.o.m. planerat in ett ombyte till finkläder mitt i konserten men några spruckna byxor får jag inte syn på. I "I do what I can" får alla på scenen spela på toppen av sin förmåga och blåsektionen väcker, likt Radioheads "Life in a glasshouse", min klaustrofobi. Trots två inklappningar spelar inte >>Loney, dear<< min absoluta favorit "Citadel", men jag är nöjd ändå.