Stockholm New Music: Monteverdi och Nono med Vokalharmonin - Tyska Kyrkan - 19 feb

Denna vecka äger Stockholm New Music rum. Det är en, sedan starten 1990, återkommande festival med fokus på nutida konstmusik. Jag har varit och lyssnat på Vokalharmonin, från vilken fem röster framförde Claudio Monteverdi: Sestina - "Lagrime al sepolcro d’amante dell’amata"
Därefter framförde hela vokalharmonin tillsammans med den italienske flöjtisten Manuel Zurria och Alvise Vidolin på elektronik Luigi Nono: "Das atmende Klarsein"


Det börjar så lugnt och vackert med musik av Claudio Monterverdi. En sorgemadrigal med över 400 år på nacken. Inte speciellt nutida med andra ord, men som presentatören säger känns musiken väldigt tidlös. Den är fullständigt harmonisk och låter så enkel. Fem kristallklara röster tumlar om varandra i harmonier utan ände. Valsång och annan dylik avslappningsmusik fungerar säkert för många, men jag föredrar något av Monterverdi eller kanske Arvo Pärt. Det är terapi för trötta själar. Skönt att fly undan söndagsångesten, att sluta ögonen och låta alla tankar bäras iväg av musiken. Vi verkar vara flera som upplever musiken på detta rogivande sätt, framförallt farbrodern bakom som somnar efter fyra takter.

Nästa körverk är av en helt annan art. Den lugna, trygga stämning vi invaggats i kommer snart att brytas av en påsmygande,isande skräck. Det pratas och skrivs om hur läskig The Knifes nya är. Men det är inget mot Luigi Nonos "Das atmende Klarsein". Som att jämföra "The Silence of the Lambs" med "The Shining". Den rena klara harmoniken som genomsyrar Monterverdis musik byts här stegvis ut mot dissonanser i vokalstämmorna. Lika vackert som det blir med rena röster i perfekt samklang, lika otäckt skärande blir samma rena röster i dissharmoni. Men än så länge känner jag bara ett lätt obehag och ryser lite i den välnötta kyrkbänken. Farbrodern bakom skruvar på sig men somnar snart om och sover vidare. Nonos körverk är från 1980-81 och får trots sina 25 år anses som ett modernt verk, åtminstone i jämförelse med Monterverdi. Nono har här tagit hjälp av Manuel Zurria på basflöjt och Alvise Vidolins live-elektronik för att experimentera fram nya tankevärldar. Det är när vassa, genomträngande blåsljud från Zurrira flyger runt omkring våra huvuden som den stora skräcken sätter in. Ljuden transporteras runt i kyrksalen via sex omgivande högtalare, precis som i en biolokal. De oberäkneliga och skarpa elektroniska förskjutningarna från flöjten bildar skarp kontrast till den skira körsången och får det hela att låta som dödsångest i mina öron. Bakom mig hör jag farbrodern rycka till, hans sömn är nu lika nyckfull som musiken.

Intresserade kan lyssna på konserten då den sänds i SR P2, 23 feb 19:30.