Ed Harcourt - Stenhammarsalen - 9 nov

>>Ed Harcourt<< gör ensam entré i den fullsatta Stenhammarsalen. Han väljer sin omvänt-strängade spanska gitarr och börjar spela ett riff. Han har ett speciellt spelsätt där han plockar med tummen och spelar basgången med fingrarna. Efter några takter lägger han ifrån sig gitarren men musiken fortsätter ändå och publiken skrattar till av detta faktum. >>Ed<< tar istället sin elgitarr och spelar en slinga under några takter och det framgår för publiken att han samplar sig själv. Efter ytterliggare några pålägg av diverse instrument börjar han sjunga till sitt ackompanjemang. Genom att på en del av kvällens låtar bygga upp ljudmattor på detta sätt tröttnar jag inte på hans låtar, som jag annars brukar göra när en soloartist bara har ett instrument att tillgå. >>Ed<< blandar friskt bland sina verk och vi får som sig bör en ”Best of Ed Harcourt”. Jag var dock orolig att jag inte skulle få höra ”Revolution in the heart”, den enligt mig starkaste låten från nya skivan ”The Beautiful lie”. >>Ed<< väntade nämligen till det allra sista extranumret med att spela den och då utryckte han att han egentligen inte hade lust, men publiken insisterade. >>Ed Harcourt<< visade väldigt tydligt vilka av sina låtar som han hade tröttnat på att spela. I en del av dem började han flippa ur med sitt annars skickliga pianospel eller så spelade han låten i en stil långt ifrån rock n’ roll. Ibland blev det riktigt bra ändå och jag fick känslan av att >>Ed<< gjorde om sina låtar för att han hade en kreativ lust att göra så. Andra gånger blev det inte alls bra och man upplevde honom mest som nonchalant och uttråkad, han hade helt enkelt ingen lust att spela. Ellakari Larsson från ”the Tiny” bjöds in till att köra på två låtar men för min del blev det för mycket med två lite för odynamiska sångare i samma låt. Nä, >>Ed Harcourt<< gör helt klart rätt i att spela solo på små intima scener. Där får han visa upp sin otroliga musikalitet, glänsa med sin speciella röst och det instrument han för tillfället har i händerna.

Magnus Tingsek - Sticky Fingers - 8 nov

Äntligen har Tingsek råd att åka på turné med ett band. Inte för att det är nödvändigt, han är grym i egen person, men jag har ändå haft svårt att förstå hans hela potential när han stått ensam med sin gitarr. Med bandet svänger det nu rejält och Tingseks sång imponerar låt efter låt. För mig är det ofattbart hur man kan vara så fokuserad samtidigt som man stundtals helt flippar ur. Hur mycket han än tar ut svängarna musikaliskt missar han aldrig en ton eller en insats. Han har många röster i sin strupe och alla är lika trovärdiga: den späda falsetten, den vräkiga soulrösten och den raspiga rockkänslan.

Jag gillar dessutom den sköna stämningen i bandet, de är proffsiga och allt annat än stela. De alternerar mellan olika instrument och gissa om det är bra när tre av sex spelar slagverk på första låten! Jag saknar riktiga trumpeter men blir överlycklig när en av trummisarna visar sig kunna spela tvärflöjt.

Det är lättlyssnat och varierat. Låtarna skiftar i genre och i varje låt växlar tempot och intensiteten. Tillsammans med bandet blir balladerna något extra. Bandkillarna kan verkligen sjunga stämmor. Den här kvällen är det ändå framförallt de dansvänliga låtarna som jag uppskattar. Ett av de bästa numren och också ett bra exempel på Tingseks låtar är ”Someone else”. Introt med blue-grass-stämsång får mig att rysa av välbehag, sen blir det Gnarls Barkley-känsla till reggae-gung för att till sist övergå i radiohiten ”Nothing, nobody, right & wrongs”. En annan höjdpunkt är covern på Depech Modes låt ”Shake the Disease”. Tingsek berättar om en längtan och bävan inför att göra en cover men resultatet gör ingen i publiken besviken. Hans tolkning är fantastiskt vacker.

Mellansnacken tyder på en nöjd men ödmjuk skåning. Han erkänner sina och bandets brister: de vet inte hur man avslutar en låt och ber därför om råd. Effekten av ett inövat slut blir därför skrattretande stor i slutet av konserten. Som ett efterlängtat mål i en fast situation.
/Anna Sterner
ps. Tingsek kan få höra på P3 Live på onsdag (15 nov) om man har lust.