Loney, Dear - Nalen - 26 april

Emil Svanängen har aldrig gillat att spela i lag läser jag i DN. Så synd, tänker jag. För ju större startuppställning Loney, Dear radat upp, desto bättre har konserterna blivit. Ikväll är de bara fem. Fem betyder tre blåsare kort. Och oj, vad jag saknar detta blås.

Men, melodierna finns kvar och de håller även i avskalad form. De fem får bara jobba lite hårdare för att få fram dynamiken och kanske kanske blir jag lite trött på alla utsvävningar från Emils strupe. Loney, Dear kan behöva ett litet break. Ett break ifrån alla världsliga ting, ett break ifrån alla förväntningar och ett break ifrån alla tyckare.

"- Lycka för mig är att få sitta på kammaren och koncentrera mig på saker. Så har det alltid varit. När jag gick gymnasiet älskade jag att stänga in mig på mitt rum, lyssna på bra musik, dricka kaffe och lösa naturvetenskapliga dilemman ur skolboken. Det är underbart att gräva ner sig i något mikroskopiskt."

Emil beskriver musiken som ett vuxenlego: "- För fyra fem år sedan, när jag skaffade min första dator och började bygga låtar, då satt jag inne med 20 års oförlöst skapandekraft. Jag hade verkligen saknat Lego-byggandet."

Jag längtar efter nästa album (Dear John) och inte minst nästa turné. För när Emil beskriver det som "..om Elvis och Frank Sinatra spelade med ett storband där några musiker är extremt stela och andra lite lättare under fötterna", låter det som att pluralismen kommer tillbaka.

[Ingenting] - Nalen - 26 april

[ingenting] dansade en sommar. Jag hade hoppats på så mycket mer. De bjuder på en "balladafton" och visst det är hjärta och smärta långt upp i svalget, men det räcker inte som förband. Har man ingen karisma måste man åtminstone bjuda på lite medryckande melodier. Jag saknar allt från sommarpoppiga "släpp in solen" och "här kommer solen" till den snuskigt medryckande "punkdrömmar". Annars blir det lätt att man känner just [ingenting].