Rosie Thomas - Södra teatern - 27 nov

En flicka jag tyckte väldigt mycket om satte sig en gång vid ett piano och sjöng för mig. Hon sjöng så fint att jag började gråta. Men det var ingen vanlig gråt för den ville aldrig ta slut. Jag grät och grät tills det var en stor salt pöl under mig. För varje ny sång flickan påbörjade sköljde en ny känslovåg över mig och gjorde det omöjligt för gråten att ta slut. Jag tror att jag hade kunnat bli lika ledsen ikväll om jag hade varit ensam med >>Rosie<< i lokalen, och hon sjungit utan uppehåll. För >>Rosie Thomas<< berör lika mycket mellan låtarna, fast på ett helt annat sätt. Trots att jag är förberedd på att hon ska ha en speciell talröst blir jag chockad av att höra hennes första ord. Det låter som att hon har inhalerat helium och i kombination med hennes underbart fumliga och komiska kroppsspråk, samt snabba och avväpnande kommentarer vänder hon ut och in på mina känslor. Jag blir snabbt lika glad som jag nyss var ledsen och det är ofta svårt att få hejd på skrattet innan nästa sång slås an.

>>Rosie<< påpekar gång på gång hur tacksam hon är för att kunna ha musiken som sitt levebröd och hon önskar oss samma lycka, att vi också ska hitta vår speciella sak. Vad det nu än kan vara så vill hon att vi hör av oss och talar om vad det är.

"When I was young
I did it my way
I did it my way and I still do
held my head up high
asking God for answers and begging him to tell me what to do

So I play music, that's what I do
and when I sing I lose myself
there's nothing more I would rather do
Lord knows I've tried everything else"

"I Play Music" från albumet "Only with Laughter Can You Win"

>>Rosie<< skojar om att vi i Sverige har fått allt; vacker natur, vackra människor och ett vackert språk, varpå vi får sjunga "bjällerklang" för henne. Det lyser av lycka hos henne då hon får höra oss sjunga dingelidong - "that's the most beautiful thing I've ever heard"
>>Rosie Thomas<< har den vackraste röst jag någonsin hört. Den är allt och inget, änglaspröd och varm, intensiv och med eftertryck. Den är precis så som jag vill ha den. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Sångerna handlar om gamla förälskelser, olycklig kärlek och svunnen barndom. De är inlindade i melodier så enkla och vackra att vemodet känns långt in i hjärtat. Trots detta verkar hon vara allt annat än ledsen. Efter låtarna strålar hon av lycka och talar om hur mycket hon älskar applåder. Hon vill applådera oss för att vi också ska få känna hur underbart det känns. Men hennes händer är så små att de inte räcker till. Men det spelar ingen roll för hon berör så mycket mer genom att bara vara den hon är.

>>Rosie<< återkommer till hur vackra vi i Sverige är, men vackrast ikväll är en 27-årig flicka från Seattle.