Treanti - Henriksberg - 31 mars

Foto: Jesper Frisk
Kalla mig gärna trög men jag har aldrig fattat grejen med reggaemusik. Baktakt tröttnar man ju på efter 2 minuter. Men nu har jag fattat, tror jag, Reggae är ren och skär glädje i symbios med ett kärleksfullt fight-the-power budskap. I alla fall när >>Treanti<< spelar, eller "Sound Of A Positive Movement" som dom själva säger.

Henriksberg är helt fullt med folk (jag gissar 400 personer) och det ryktas att det stort antal människor inte får komma in. Alla är där för att åtnjuta releasefesten för >>Treantis<< nya skiva "Invisible lines". Det känns riktigt kul att ett så okänt band drar så stor publik men jag antar att dom är ganska kända i reggaekretsar. Bandet består av gitarr, bas, klaviatur, sax, perkussion och trummor. Rytmsektionen med bas, perkussion och trummor, är en sammansvetsad enhet som lägger en stabil och svängig ljudmatta. Trummisen imponerar med stabilt spel och varierade fills. Melodierna skapas främst av klaviaturen med stöd av gitarren som även höjer gung-faktorn markant. >>Treanti<< har två sångare där den ena har en grov och raspig röst och den andra är skörare och ljusare till tonen. Dom kompletterar varandra bra men jag stör mig på att den ljusa och mer melodiösa sången ofta är falsk. Saxen mjukar upp ljudbilden och tillsammans blir det ett riktigt charmigt och välljudande sväng.

Låtarna är överlag starka och de tenderar att successivt öka i intensitet ända tills hela bandet och publiken studsar! Budskapet i texterna är politiska från ett vänster-kärleks-perspektiv. Jag vet inte om detta generellt är fallet för reggae men jag inbillar mig att det åtminstone är ett vanligt inslag i Soca music (vilket jag i och för sig inte skulle klassa Treanti som). Kvällens starkaste låtar är den gamla låten "Roots of Majorna" samt "Never Gonna Get Nowhere" och "Stay Firm" från nya skivan "Invisible lines".

Alla som kom in på releasefesten fick även Treantis nytryckta skiva. Det som slår mig när jag sätter på skivan hemma är att glädjen och variationen i låtarna försvinner något. Det blir återigen reggaemusiken som jag inte riktigt förstår meningen med. >>Treanti<< är således främst ett mycket bra liveband som skulle kunna få fart på vilken publik som helst. Dom borde vara ett givet inslag på alla sommarens festivaler!

Eskju Divine - Pustervik - 30 mars

Något har hänt med >>Eskju Divine<< den senaste tiden. Jag vet inte om det beror på att bandet just nu har framgångar med kommande turné i Japan eller för att dom har ny trummis i bandet (om det är tillfälligt eller för alltid vet jag inte). >>Eskju Divine<< är i vilket fall mer fyllt med energi och glädje än jag någonsin sett dom. Musiken har alltid varit på topp men något har saknats på scenen tidigare. Sångaren Gustaf har feber i kroppen men det verkar inte bekomma honom alls och han sjunger fortfarande gudomligt och hans små leenden avslöjar att han stormtrivs. Musiken levereras med mer pondus än tidigare och ljudet är starkt, hårt och medryckande. Framförallt trummorna har ett riktigt fett gung. Den ganska stora publiken verkar gilla >>Eskju<< och jag tror att alla gärna hade hört några fler låtar när bandet går av lite för tidigt och sen inte går på igen. Dom hann dock spela en tidigare outgiven låt som bjöd på lite lugnare tempo och än mer vackra melodier.
Jag önskar dom lycka till i Japan där jag tror att dom kommer göra succé!

::mp3bonus:: Eskju Divine - Intro at Café Blå (inledande låten från en av deras första spelningar)

Sofia Karlsson - Brostugan Karlsborg - 2 mars

Vi glider in på restaurang Brostugan i Karlsborg, vi är sena men får platserna precis framför scenen, ett upplyst hörn, bakom vilken man genom fönstren ser lastbilar och länsbussen köra förbi. På en röd liten matta trängs fyra musiker både fysiskt och musikaliskt; Olle Linder (ståbas och slagverk), Lisa Rydberg (fiol), Esbjörn Hazelius (fiol och cittern) och Sofia Karlsson (sång, flöjt och bisarr!).

Sofia Karlsson har på den grammisbelönade skivan ”Svarta ballader” tolkat diktaren Dan Andersson och det är i huvudsak det hon gör också ikväll. De nationalromantiska men vemodiga texterna förmedlas med stor innerlighet och precision men blir för den skull aldrig tråkig. Spelglädjen smittar och stundtals blir det så intensivt att man inte vet vem man ska titta eller lyssna på. För första gången förstår jag kanske varför det finns spelmansstämmor.

Alla nummer är bra men det som fastnat starkast i minnet är en polska där Olle spelade helt frenetiskt på en tamburin, Peps Persson –låten ”För livet” och Dan Andersson-visan ”Du liv”.
/Anna Sterner