Utan någon större förkunskap, läst att de är ifrån Danmark och lyssnat på deras fyra album, gick jag och min bror till Mondo för att se den svårkategoriserade-gruppen >>MEW<<. Konserten hade varit utsåld sedan några veckor och utanför ringlade kön sig lång över Medborgarplatsen. Väl inne hann vi höra några låtar av förbandet Blue Foundation. De spelade en ganska hård electonicabaserad pop med mycket, enligt mig allt för mycket moment av scratching. Sedan Linkin Park slog igenom har jag varit smått allergisk mot scratching, iaf när den inte tillför musiken något annat än utfyllnad. Då känns den bara som ett attribut liknande hårdrockens gitarrsolon. Emellanåt svänger Blue Foundation riktigt bra och det i de mer melodiska partierna, då taktbytena och scratchandet avtar och samtidigt sångerskan, Kirstine Stubbe Teglbjærg , får större utrymme med sin personliga och lite drömska klang, som förövrigt påminner en hel del om Stina Nordenstam. Och det kanske inte är en slump att de är här i egenskap av förband till >>MEW<<. Stina var ju med på ett spår på deras genomslagsalbum ”Frengers”.
Roddarna tar god tid på sig att bereda scenen för de fyra, ikväll utökat med en keyboardist till fem, medlemmarna i >>MEW<<. Det stäms gitarrer och basar i parti och minut och jag reflekterar över om denna nitiska noggrannhet verkligen ska vara nödvändig. >>MEW<< låter extremt bra på skiva, men jag förväntar mig inte att de ska låta lika bra eller iaf inte likadant live. Belysningen i lokalen dämpas och de fem medlemmarna går på, kvällen till ära stilsäkert klädda i vita skjortor och svarta kavajer. Belysta av vanliga vita lampor, ter de sig lite bleka och uttryckslösa genom första låten - ”Circuitry of the Wolf”, från nya skivan, ”And The Glass Handed Kites”. Det är en instrumentell låt som med ett stenhårt gitarrmanglande bygger upp dynamiken till det avlutande crescendot av en drömsk pianoslinga och en insmygande kör av mansröster. På skiva går denna låt direkt över i spår nr. 2 ”Chinaberry Three” och lika snyggt sker övergången live. Då nya skivan är något av en konceptskiva, där alla låtar går in i varandra, börjar jag misstänka att de ska spela den rakt av. Och publiken verkar hänga med även om den nya skivan kanske ännu inte satt sig riktigt. Men så händer något. ”Am I Wry? No”, hiten från ”Frengers” slås an och flera stroboskop tänds och blinkar i takt med musiken. En backdrop börjar visa animerad film, även den synkad, på väggen bakom scenen. Publiken goes bananas och det är omöjligt att stå still. Alla hoppar i takt och det fåtal som inte hoppar gungar ändå med av golvets rörelser.
Mina tankar om att >>MEW<< skulle vara en skivprodukt har redan fått ge vika. Ljudet är sanslöst rent och snyggt men också osunt högt. Jonas Bjerre sjunger otroligt klart och vackert. Hans ljusa tenor håller bra genom hela registret och det verkar inte finnas någon gräns uppåt. Det gäller resten av bandet med, det verkar inte finnas några begränsningar, de sätter allt lika tight som det låter på skiva, och i de fall de inte gör det beror det på att de vill ha det annorlunda. Kvällen går vidare med täta låtbyten och de hinner med flertalet av låtarna från de båda senaste plattorna. Den bombastiska ”Snow Brigade” går över i en lugnare och mer finstämd ”The Zookeepers Boy”. Sedan kommer den mest popiga och lättillgängliga låten från nya skivan ”Special” och därefter den tyngre, mer depprockiga ”Why are you looking grave”. Från nya skivan spelar man den episkt vackra ”White Lips Kissed” och den lilla korta instrumentala ”Small Ambulance” och sen kommer en riktig popdänga, ”I Should Have Been a Tsin-Tsi”, en låt från albumet ”Half the World is Watching Me”som på ett skönt sätt bryter av mot det relativt tunga materialet på de senaste två albumen. Från ”Frengers” spelas Schizofrena ”156”, bitteljuva ”She Came Home For Christmas” och slutligen den våldsamma urladdningen ”Shespider” som får fullända huvudsetet.
Som extranummer bjuds vi på ”Apocalypso” som med sina tunga synthar doftar härligt 80-tal och slutligen vaggas vi till ro av ”Comforting Sounds”.
>>MEW<< har spelat klart men jag vill inte lämna denna underbara värld de under 1,5 timma trollbundit mig i. I skrivande stund är det en vecka sedan konserten var och jag har fortfarande abstinens.
Intervju
Det är lite för få människor i den replokalsdoftande-lokalen och det känns nästan kallt och dragit. >>Kashmir<< verkar dock glada över publiken som kommit och dom spelar en lagom mix av låtar från främst Zitilites och No Balance Palace. Men dom ser något trötta ut. Sångaren och gitarristen Kasper Eistrup verkar lite rastlös och rockar loss lite på scenen, mest för att bli av med tröttheten verkar det som, ungefär som att skölja ansiktet i kallt vatten. Han är säker på sin gitarr och bandet levererar låtarna likt dom låter på skiva. Stundtals stegras stämningen och publiken tänder till men jag har svårt att sätta fingret på vad det beror på. Jag tror det beror på att vissa av låtarna går ifrån det monotont psykadeliska och därför lyfter sig live mer än de andra. De låtarna är She's made of chalk, Big fresh och Petite machine. >>Kashmir<< är ikväll överlag väldigt bra men jag tycker ändå att många av låtarna fungerar bäst i mina egna hörlurar. Det tillförs inte så mycket extra live. En låt som >>Kashmir<< missade var Ophelia som är en av dom bästa från den starka skivan No Balance Palace. 
