Loney, dear - Södra teatern - 26 feb

I kväll är det utsålt på Södra teatern och jag har inga problem att bli av med min extrabiljett. Det är fascinerande hur Emil Svanängen, >>Loney, dears<< musikskapare, lyckats skapa sig en hängiven publik utan något stort skivbolag i ryggen. Innan konserten börjar råkar jag höra från ljudtekniker att bandmedlemmarna är lite nervösa ikväll. Det ryktas att någon i bandet kvällen till ära lyckats spräcka byxorna.

När Emil och hans åtta inhyrda musiker äntrar scenen verkar nervositeten övergått till sprittande och sprudlande glädje. Vi bjuds på lugna låtar som "Won't you do?", där Emil med akustisk gitarr får stå i fokus samt låtar som "Carrying" med mer driv och där hela bandet nästan brister i volym och tempo. Jag gillar >>Loney, dear<< bäst när hela bandet briserar, då blåset tar i nerifrån tårna, trummisen skramlar som mest med cymbalerna och Emil skriker ut sin glädje. Speciellt när energin långsamt stegras som i "The city, the airport" som är en av kvällens bästa låtar och som får mig att tänka på underbara "The Plan". Dock avslutas lite väl många av låtarna med ett tröttsamt tvåminuters crescendo av AAAHHAAAH-skrik och fullt ös. Ibland blir det lite odynamiskt, det är allt eller inget som gäller och jag tror att ljudteknikern förvärrade denna upplevelse.

Trots några irritationsmoment är det härligt att se >>Loney, dear<< på scenen ikväll. Det märks att bandmedlemmarna satsar allt i ett försök att ge oss något speciellt. Dom har t.o.m. planerat in ett ombyte till finkläder mitt i konserten men några spruckna byxor får jag inte syn på. I "I do what I can" får alla på scenen spela på toppen av sin förmåga och blåsektionen väcker, likt Radioheads "Life in a glasshouse", min klaustrofobi. Trots två inklappningar spelar inte >>Loney, dear<< min absoluta favorit "Citadel", men jag är nöjd ändå.

Stockholm New Music: Monteverdi och Nono med Vokalharmonin - Tyska Kyrkan - 19 feb

Denna vecka äger Stockholm New Music rum. Det är en, sedan starten 1990, återkommande festival med fokus på nutida konstmusik. Jag har varit och lyssnat på Vokalharmonin, från vilken fem röster framförde Claudio Monteverdi: Sestina - "Lagrime al sepolcro d’amante dell’amata"
Därefter framförde hela vokalharmonin tillsammans med den italienske flöjtisten Manuel Zurria och Alvise Vidolin på elektronik Luigi Nono: "Das atmende Klarsein"


Det börjar så lugnt och vackert med musik av Claudio Monterverdi. En sorgemadrigal med över 400 år på nacken. Inte speciellt nutida med andra ord, men som presentatören säger känns musiken väldigt tidlös. Den är fullständigt harmonisk och låter så enkel. Fem kristallklara röster tumlar om varandra i harmonier utan ände. Valsång och annan dylik avslappningsmusik fungerar säkert för många, men jag föredrar något av Monterverdi eller kanske Arvo Pärt. Det är terapi för trötta själar. Skönt att fly undan söndagsångesten, att sluta ögonen och låta alla tankar bäras iväg av musiken. Vi verkar vara flera som upplever musiken på detta rogivande sätt, framförallt farbrodern bakom som somnar efter fyra takter.

Nästa körverk är av en helt annan art. Den lugna, trygga stämning vi invaggats i kommer snart att brytas av en påsmygande,isande skräck. Det pratas och skrivs om hur läskig The Knifes nya är. Men det är inget mot Luigi Nonos "Das atmende Klarsein". Som att jämföra "The Silence of the Lambs" med "The Shining". Den rena klara harmoniken som genomsyrar Monterverdis musik byts här stegvis ut mot dissonanser i vokalstämmorna. Lika vackert som det blir med rena röster i perfekt samklang, lika otäckt skärande blir samma rena röster i dissharmoni. Men än så länge känner jag bara ett lätt obehag och ryser lite i den välnötta kyrkbänken. Farbrodern bakom skruvar på sig men somnar snart om och sover vidare. Nonos körverk är från 1980-81 och får trots sina 25 år anses som ett modernt verk, åtminstone i jämförelse med Monterverdi. Nono har här tagit hjälp av Manuel Zurria på basflöjt och Alvise Vidolins live-elektronik för att experimentera fram nya tankevärldar. Det är när vassa, genomträngande blåsljud från Zurrira flyger runt omkring våra huvuden som den stora skräcken sätter in. Ljuden transporteras runt i kyrksalen via sex omgivande högtalare, precis som i en biolokal. De oberäkneliga och skarpa elektroniska förskjutningarna från flöjten bildar skarp kontrast till den skira körsången och får det hela att låta som dödsångest i mina öron. Bakom mig hör jag farbrodern rycka till, hans sömn är nu lika nyckfull som musiken.

Intresserade kan lyssna på konserten då den sänds i SR P2, 23 feb 19:30.

Montag Mania - Landet - 8 feb

Men åh vad härligt!
Så här glad har jag inte blivit sen jag första gången hörde Incka. >>Montag Mania<< spelar på Landet och jag har tur som lyckas ta mig in, för stället är knökafullt. Här blandas det friskt mellan musikstilarna, på samma sätt som tropicalia-rörelsen en gång gjorde, vilken de säger har haft så stor betydelse för deras musik.
Det är ömsom glatt, ömsom svart. Bas, trummor och percussion bjuder på ett underbart stenhårt groove, ofta i förförisk halvtakt. Primalskrik blandas med euforiska utflykter på cajones. Lägg till vackert ren stämsång och fin fina melodislingor på gitarr och jag är såld såld såld. Från att första ackordet läggs an till det sista utdragna crescendot står jag alldeles lycklig och hänförd. Man hör ofta att det är svårt att skriva rock/pop på svenska. Och kanske är det så, men när man vågar och släpper på alla hämningar kan det bli så bra, t.o.m. så här bra. >>Montag Mania<< skulle kanske vara lika bra med engelska texter, men inte lika exotiska. För mig utgör svenskan en lika varm och viktig krydda som congas, koskällor och cajones. Minns ni Thomas Gyllings "Tropicopop"? Visst var det ofta hysteriskt men samtidigt omöjligt att slita sig ifrån. >>Montag Manias<< karismatiska musik har samma effekt, speciellt från en liten livescen.

Dagens hälsotips: Manu Chao-osande låten "Piraya" är en riktig liten guldklimp som innehåller alla vitaminer du behöver för att mota vinterdepressionen.

Death Cab For Cutie - Berns - 6 feb

Det första jag slås av när jag kommer in i Berns magnifika konsertlokal är hur gamla alla verkar vara som tittar på OC. Det andra jag slås av är hur många det är som ser ut som Benjamin Gibbard, Death Cab For Cutie's sångare och frontman.
Jag var sen med att upptäcka >>Death Cab For Cutie<<, ska jag villigt erkänna, senare än de flesta. Kanske hade >>DCFC<< fångat min uppmärksamhet lite tidigare om jag tittat på OC, men jag är ingen TV-serie människa, åtminstone intalar jag mig det. Däremot blev jag tidigt förtrollad av den fantastiska musik Gibbard skapar tillsammans med Jimmy Tamborello i The Postal Service. Att jag skulle vara så sen med att fatta att det är samma röst är en gåta för mig, men det ger mig samtidigt en insikt om hur härligt mycket jag har kvar att upptäcka här i världen.
De har spelat några låtar när Gibbard ser ut över lokalen och lyriskt beskriver hur vacker den är, kanske den vackraste konsertlokal han varit i. Han fascineras över de vackra bysterna som hänger högt däruppe på väggarna. Och även om han själv inte skulle vilja bli en, tycker han att det är mäktigt att bli skulpterad och för allmän beskådan i säg tusen år. En av bysterna föreställer Jenny Lind, Sveriges genom tiderna största, och utomlands mest kända sopran. Idag kanske mest bekant som ansiktet på 50-kronors sedeln. Gitarristen vill i vilket fall tillägna henne nästa låt. Gibbard ursäktar att han inte har lärt sig prata svenska och meddelar att allt mellansnack kommer att bli på engelska. Tyvärr visar det sig bli det längsta prat han ger den här kvällen. Jag hade hoppats på mer av den varan. Istället ångar de på och radar upp hit efter hit, utan några som helst pauser med möjlighet till eftertanke. Gibbards rusningar mellan gitarr och keyboard får min kropp att börja utsöndra stresshormon, men kanske borde jag istället vara tacksam att de vill spela så många låtar som möjligt.
Det är lätt att tycka om >>DCFC<< på skiva. Ben Gibbards fantastiska känsla för melodier och hans ljust spröda och vackra röst har fått mig och många med mig att falla. Melodierna finns även där live, men det är publikens entusiasm och de små utflykterna hos kompet som gör det levande. Jag älskar när bas och trummors flirt med varandra tar musiken vidare. När de riktigt jammar loss i discotakter så det blir sådär sagolikt svängigt. Det är där och då de är som bäst. Svårt att i efterhand beskriva i ord, men lätt att på plats känna i hela kroppen.

Till slut en liten reflektion: idag räcker det med att använda sina ögon för att avgöra vilken låt som är mest populär, det är då hela lokalen lyser upp av mobiltelefondisplayer.
På samma sätt har nämnda displayer tagit den givna plats cigarettändaren länge hade under de lugnare låtarna.