Blindside - Debaser - 29 nov

Äntligen var +Blindside+ tillbaka på en svensk scen efter idogt turnerande i USA de senaste åren. Konserten på rockklubben Debaser i Stockholm var starten på bandets Europa-turné. Redan i första låten, "Caught a glimpse", bestämmer bandet var skåpet skall stå. Sångaren Christian och resten av bandet går ut i 120% och tar ett rejält tag om publiken och det håller nästan hela konsterten igenom. Mellansnacket är dock inte av någon högre klass. Det är mest; "nästa låt vi ska spela heter..." men vid ett tillfälle berättar Christian om sin resa till Sydafrika där han träffat en AIDS-sjuk pojke och hela lokalen blir knäpptyst. Men tystnaden försvinner lika fort som den kom då låten om pojken som heter Yamkela startar och publiken går igång igen. Svettigast blir det under "King of the closet" då hela publikhavet blixtrar till!

Extranummer är riviga "Pitiful" och den brutaltunga "About A Burning Fire". På sista låten är stämningen i lokalen nästan elektrisk och det är inte många som står still. Direkt efter konserten visar +Blindside+ dessutom vilka jordnära killar dom är då hela bandet ställer sig vid utgången så dom i publiken som vill, kan få sig en pratstund.

Förband till +Blindside+ var Namur, ett band med trummor, bas och två gitarrer som borde innebära ett bra röj. Tyvärr spelar dom musik som nog gör sig bättre på skiva än live. Publikkontakten är nära noll och låtarna väldigt enformiga.

Sammanfattningsvis, +Blindside+ gör en otroligt bra och tight konsert som fler borde fått uppleva. Alla som var där gick säkerligen därifrån med samma förhoppning. Att det inte ska dröja lika länge till nästa gång dom spelar i Sverige...
/Gästrecensent Ulle

Rosie Thomas - Södra teatern - 27 nov

En flicka jag tyckte väldigt mycket om satte sig en gång vid ett piano och sjöng för mig. Hon sjöng så fint att jag började gråta. Men det var ingen vanlig gråt för den ville aldrig ta slut. Jag grät och grät tills det var en stor salt pöl under mig. För varje ny sång flickan påbörjade sköljde en ny känslovåg över mig och gjorde det omöjligt för gråten att ta slut. Jag tror att jag hade kunnat bli lika ledsen ikväll om jag hade varit ensam med >>Rosie<< i lokalen, och hon sjungit utan uppehåll. För >>Rosie Thomas<< berör lika mycket mellan låtarna, fast på ett helt annat sätt. Trots att jag är förberedd på att hon ska ha en speciell talröst blir jag chockad av att höra hennes första ord. Det låter som att hon har inhalerat helium och i kombination med hennes underbart fumliga och komiska kroppsspråk, samt snabba och avväpnande kommentarer vänder hon ut och in på mina känslor. Jag blir snabbt lika glad som jag nyss var ledsen och det är ofta svårt att få hejd på skrattet innan nästa sång slås an.

>>Rosie<< påpekar gång på gång hur tacksam hon är för att kunna ha musiken som sitt levebröd och hon önskar oss samma lycka, att vi också ska hitta vår speciella sak. Vad det nu än kan vara så vill hon att vi hör av oss och talar om vad det är.

"When I was young
I did it my way
I did it my way and I still do
held my head up high
asking God for answers and begging him to tell me what to do

So I play music, that's what I do
and when I sing I lose myself
there's nothing more I would rather do
Lord knows I've tried everything else"

"I Play Music" från albumet "Only with Laughter Can You Win"

>>Rosie<< skojar om att vi i Sverige har fått allt; vacker natur, vackra människor och ett vackert språk, varpå vi får sjunga "bjällerklang" för henne. Det lyser av lycka hos henne då hon får höra oss sjunga dingelidong - "that's the most beautiful thing I've ever heard"
>>Rosie Thomas<< har den vackraste röst jag någonsin hört. Den är allt och inget, änglaspröd och varm, intensiv och med eftertryck. Den är precis så som jag vill ha den. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt. Sångerna handlar om gamla förälskelser, olycklig kärlek och svunnen barndom. De är inlindade i melodier så enkla och vackra att vemodet känns långt in i hjärtat. Trots detta verkar hon vara allt annat än ledsen. Efter låtarna strålar hon av lycka och talar om hur mycket hon älskar applåder. Hon vill applådera oss för att vi också ska få känna hur underbart det känns. Men hennes händer är så små att de inte räcker till. Men det spelar ingen roll för hon berör så mycket mer genom att bara vara den hon är.

>>Rosie<< återkommer till hur vackra vi i Sverige är, men vackrast ikväll är en 27-årig flicka från Seattle.

Ester Drang - Södra teatern - 27 nov

Jag är en sucker för stämsång. Därför blir jag löjligt lycklig när Rosie Thomas bjuds in till att köra på låten "I Don't Want To Live (in a world of infinite keys)" av >>Ester Drang<<. Hennes stämma blir sista kryddan i maten, pricken över i:et. Rosie förgyller det vackra ljudlandskap som bandet stillsamt byggt upp. Åhh vad vackert det är.

>>Ester Drang<< är tre killar från Seattle som är förband åt Rosie Thomas på hennes Sverigeturné. Nu, ikväll är dom på Södra Teatern och det är riktigt härligt att sitta där och bli bortskämd med vacker musik. För det är just vackert. Musiken och dom fina projicerade bilderna får mig att sväva, flyta omkring utan fotfäste. Stillsamheten infinner sig och det varma lugnet lägger sig över mitt hjärta. >>Ester Drang<< får mig att finna ro. Sångaren låter som 4 delar Jonathan Donahue från Mercury Rev och 1 del Thom Yorke från Radiohead. Trummorna är tunga och trummisen utnyttjar trumsetets hela dynamik. >>Ester Drang<< baserar musiken på harmoniska gitarrslingor som backas upp av piano, synth och förprogrammerade ljudslingor. Musiken påminner om Starflyer 59 (som du nog inte har hört), Spiritualized och Mogwai.
Lyssna själv på EsterDrang.com. (fast utan Rosies körande då tyvärr)

Carpark North - Mondo - 16 nov

>>Carpark North<< är som en chokladkaka på vägen hem efter en lång skoldag. Lika svåra att motstå, och lika snabbt som jag brukar sätta i mig den där chokladen, lika snabbt har jag fastnat för >>Carpark Norths<< electrorock. Men chokladen brukar snabbt ta slut och blodsockerkicken den ger dalar snart ner till samma låga nivå. Jag hoppas verkligen att känslorna för >>Carpark North<< håller i sig längre än så. Men idag spelar det ingen roll, för just nu älskar jag dem.

Det är pinsamt lite folk (igen) i den ynkepyttiga foajen på Mondo. Att det är Danmarks senaste pophopp, aktuella med deras andra album ”All Things To All People”, som ska spela är svårt att förstå då det mera påminner om en spelning på vilken ungdomsgård som helst. Ljudet är under all kritik och vi bjuds inte på någon ljusshow, annat än några fasta spotlights. Men tack och lov levererar bandet som om det vore deras första viktiga spelning på samma ungdomsgård. Det är blodigt allvar och fullt ös rakt igenom. Generöst av ett band som blivit nominerade till priser i både European & Nordic Music Awards, samt blivit hyllade av press i hela norden, och därför borde kunna förvänta sig mer av både lokal och publik. Jag kan därför inte undgå att tänka hur ännu mycket bättre det hade kunnat bli på en stor scen, med fett ljud och en riktig ljusrigg. Speciellt som jag har >>Carpark Norths<< spelning på nämnda Nordic Music Awards i färskt minne.

Drömmen hade varit att få se >>Carpark North<< som förband till MEW, på Mondos stora scen och med det fantastiska ljud och ljus de hade den kvällen. Det hade kunnat bli hur bra som helst och framförallt gjort bandet mer och välförtjänt rättvisa.

Låtlista:
Berlin
Run
Song About Us
New Born
Heart Of Me
Best Day
Homeland
Transparent & Glasslike
Fireworks
Human
The Beasts
.........................
There’s a Place
Wild Wonders

Eskju divine - Mondo - 9 nov

>>Eskju divine<< är ett av mina favoritband. Dom spelar begåvad pianobaserad pop med vackra harmonier och explosiva eruptioner. Dom är nu på miniturné i Sverige och Norge med Wonderland Festivals. Turnéstart för vintersäsongen är klubb Mondo i Stockholm. Tyvärr sammanfaller detta med Access All Areas vilket gör att den stora lokalen är väldigt tom. Uppskattningsvis 60 personer i en lokal som lätt rymmer 1000. >>Eskju divine<< verkar dock vara på gott humör trots den fåtaliga publiken, till skillnad från vissa andra festivalartister (se nedan). Gustaf, piano och sång, verkar ha benen så fulla med spring att han nästan ramlar av pianopallen. Kanske är det TV-kameran han har upp i ansiktet som ger honom en extra kick. Kvällen till ära är nämligen Travel Channel på besök och dom har valt ut >>Eskju divine<< som sitt offer. Två kameramän springer omkring, på och framför scenen, och filmar. Efter konserten blir det också intervju av en gubbsjuk skummis till programledare. Nåväl, bandet verkar inte vara jätteförtjusta i detta upptåg.

Konserten bjuder på några av de starkaste låtarna från senaste skivan "Come And Join Close Your Eyes Be Blind We're On Our Way To Eskju Divine". Även en ny låt, glad och sprudlande sådan, har fått plats i setlisten som fått kortas ned pga tidsbrist. Gustaf, Kristian och Daniel är duktiga musiker och låtarna leveras med briljans. Jag sjunger med i låtarna med ett leende på läpparna och njuter av Gustafs harmonier som sätts på plats av Kristians och Daniels tajta rytmer. Det enda jag saknar är lite mer kontakt med publiken, samtidigt som jag charmas av det ödmjuka och frånvaron av stjärnstatus som bandet utstrålar. Dom spelar inte för att uppnå berömmelse och kändisskap. Dom vill inte sälja sig själva och formatera bandet till en reklamprodukt. Dom vill göra musik. Musik som är så underbar som avslutande "Be them". Jag längtar efter att en dag få se >>Eskju divine<< inför storpublik framförandes storverk.

Övriga artister:
Marc Carroll: Irländsk trubadur som i kväll är arg som ett bi!
Waver: Charmig gitarrbaserad pop med Emmylou Harris som frontkvinna
Division of Laura Lee: bandet som gjorde 280 spelningar förra året ger fortfarande inte upp. Mig har dom inte övertygat än i alla fall.

Architecture In Helsinki - Debaser - 7 nov

Det är en gråtrist novembermåndag och klockan närmar sig elva på kvällen. Helgen har varit hård och söndagsångesten så svår att den med nöd och näppe lagt sig ännu. Konserten är utsatt att starta 21.00 med insläpp 20.00. Vi har förvisso fått höra förbandet Hemstad men det är ändå en dryg väntan att utstå. Där har ni förutsättningarna.
Australiensarna i >>Architecture In Helsinki<< är i Sverige för första gången och säger sig vara mycket glada för denna spelning. Jag gillar Architecture In Helsinki. De skriver sköna krispiga poppärlor till låtar. Åtminstone är det den bild jag har fått av dem via min stereo. Live, ska det visa sig, ger de en helt annan upplevelse. Det relativt lilla Debaser är fullt av förväntansfulla musikvänner i förvånansvärt hög medelålder. Stämningen är på topp och jag borde ryckas med. Men det är för grötigt. Inte en sambaorkester till tänker jag. De fina popmelodierna försvinner i karnevalstämingen. Flickkör möter cheerleaders. Det är kommunala musikskolans blåsorkester på gott och ont, ikväll mest ont. Det kunde vara kul men det är måndag och jag är tjurig och då krävs det mer charm än så. Jag vill tycka om dem live, vill ryckas med i euforin men mitt hjärta blöder och de ordinerar fel medicin. Jag saknar den finess som finns på albumen, variationen och dynamiken. Lite andrum mellan fotbollskörerna så själen (och huvudvärken) får vila.
Det är fel band på fel dag eller fel kille på fel humör.

Hemstad - Debaser - 7 nov

>>Hemstad<< - Göteborg kan vi glatt konstatera. Kurt Olsson och damorkestern kommer på besök till huvudstaden. En avlägsen släkting till Bob Hund hör av sig tio år för sent. Det är infantil rock så provocerande att man vill gå hem. En låt heter Patrik Sjöberg - bara en sån sak. Barapapapaa på repeat, smakar dålig bakfylla. Konstigt nog lyckas de åtta ynglingarna förföra åtminstone delar av publiken med sina tv-spelsmelodier. Vore det inte för att det redan finns en massa band som redan använt samma koncept och dessutom gjort det mycket bättre kunde det kanske ha varit lite intressant. Men nu längtar man bara till att spelningen ska ta slut.

Gå hellre och se; Bergman Rock, Håkan Hellström, Silverbullit, CDOASS, The Hidden Cameras, The Saints, The Tough Alliance