Konsertbloggen!: januari 2006

Yttling Jazz - Landet - 27 jan

Jag hade inga jättestora förväntningar Björn Yttling och hans jazzkompisar. Innan konserten hade jag bara hört två låtar. Den fenomenalt sprudlande "Tokyo Hyatt" och den smygande melodiska "Konstant Krease". Konserten börjar bra och publiken verkar helt klart sugna på jazz. Tyvärr så krånglar en mikrofonkabel vilket leder till öronbedövande knaster i högtalarna. Knastret leder till irritation hos publiken men ännu mer hos bandet. Låtarna är melodiska och svängiga som bra jazz ska vara. Killen på xylofon svänger på höfterna mer än dom andra och man lockas lätt med i hans karismatiska diggande. Efter allt för mycket knaster tröttnar bandet och det blir en kort konsert utan extranummer.

För er som hade förväntat er en recension från Dungen på Nalen får jag be om ursäkt. Som tröst kommer här en länk till Dungens besök hos Conan O'Brien, publicerat på Popkarusellen.

Out of clouds - Sticky Fingers - 20 jan

Beatles eller Oasis? Bröderna Gallagher står i vilket fall som helst på scenen. Joel och Markus är bröder, inte helt olika bröderna Gallaghers, och dom spelar i bandet >>Out of clouds<< som i kväll är huvudakten på Sticky Fingers. Jag blir mycket positiv överraskad av detta band. Dom är vansinnigt samspelta och dom framstår som en enda enhet och inte fem individuella musiker. Det är underbart att höra tre stämmor sång som både är melodiska och klockrena. Kort sagt, fem mycket duktiga musiker som kan sina instrument och som brukar dom för bandets bästa.

Innan konserten hade jag lyssnat på några få låtar från hemsidan och jag blev inte det minsta övertygad. Det lät platt och tråkig snällpop i mina öron. Helt ointressant. Därför blir jag riktigt överraskad när jag hör dom live. Det är ren glädje och riktigt skönt sväng som dom levererar. Fantastiskt! Låtmaterialet håller dock fortfarande inte riktigt men det gör nästan bedriften ännu bättre. I slutet av näst sista låten, som börjar väldigt trevande och nästan insomnande, så lägger dom av en riktig rökare som får hela rockklubbspubliken att gunga med huvudena. Kort och gott, >>Out of clouds<< är ett bra liveband som kan om dom vill.

Kusowsky - Sticky Fingers - 20 jan

>>Kusowsky<< aka Daniel Karlsson är en göteborgare som sjunger tralala-pop på skånska. I kväll är han förstärkt med en trummis, gitarrist och basist. Annars skriver han och spelar in musiken själv. Han beskriver själv sin musik som "spretig, ösig pop på svenska". Det inspelade material som finns på hans hemsida låter helt okej, låter lite som en svensk Franz Ferdinan. Live däremot var han en besvikelse. Bandet var ganska spretigt och inte alls samspelt. Trummisen spelade monotont och fantasilöst. Stundtals funkade allt riktigt bra och man ryktes med i lalala-sången och dom sköna melodierna. Konserten får sen ett abrupt slut när >>Kusowsky<< bestämmer sig för att han spelat nog för i kväll, trots att basisten redan påat sista låten och trummisen börjat spela introt. Så kan det vara när man vill vara rockstar.

the Paper Faces - Landet - 18 jan

>>the Paper Faces<< är ett fyrmanna band som spelar synth som låter pop. Dom ser ut som ett riktigt retro-synthband med tillhörande attiraljer, men fokus ligger på bas och elgitarr istället för synth. Keyboardisten Torben lägger stråkar och körer för att göra ljudet fylligare och fetare, inte för att skapa melodier. Rickenbackerbasen däremot svänger riktigt skönt och hjälper upp melodierna, inte helt olikt the Magic Numbers. Gitarristen Martin drömmer sig bort till Mallis och kör tårna ihop och plockar slingor på sin gitarr. Det är ganska fullt på Landet och >>the Paper Faces<< ger en bra show. Live låter det lite hårdare och ruffigare än på inspelat material, som är lite väl sockersött. Låtarna har annars ganska trevliga melodier och dom är lagom catchy. Jag tror dock det skulle gynna >>the Paper Faces<< om dom blev lite hårdare, mer synthrock än snällpop. Men det kan bero på att jag är Nine inch nails frälst. I avslutande Burning sun får trummisen Andy hamra rejält och Julian skrika ut sin ångest. Kraftfullt och explosivt, precis som det alltid borde vara.

Irene - Debaser - 13 jan

I år kom >>Irene<< tidigt med våren till Stockholm. Göteborgsgruppen bjuder på trallvänlig doo-wop som med sina effektiva melodier sätter sig efter första refrängen. Håkan Hellström kommer kunna ta ut sin pappaledighet med gott samvete, för i sommar vikarierar >>Irene<< med handklapp, blås och barapapa-sång. Och de fyller sjömanskostymen väl, med glädje, eufori och bekymmersfrihet. Jag spår och hoppas att vi kommer att få höra mycket av >>Irene<< i vår för det är omöjligt att inte ryckas med av deras energi. Tyvärr är showen alldeles för kort för att lyckas smälta bort all vinter, kvar blir lite slirigt slask att halka hem i.

Nicolai Dunger - Kulturhuset - 13 jan

"Fåglarna säger, du Dunger lys upp dig" sjunger >>Nicolai<< och lyser upp oss med sina innerliga och varma tolkningar av Edith Södergrans texter. >>Dunger<< låter som en tramporgel. Han liksom trampar igång sig själv och låtarna. Det känns som en modern variant av den klassiska sångcykeln. En fin tradition av berättande visor som blir till en större helhet eller cykel.>>Dunger<< blandar här alla möjliga stilar; visa, jazz, stomp, blues och soul. Det är många artister som vittnar om att det är svårt att sjunga på svenska,>>Dunger<< lika så. Han känner sig lite ringrostig, säger "det är svårt att sjunga andras texter, men ni får ha överseende. Det här är andra gången jag uppträder". Publiken behöver inte ha något överseende, den sitter sedan första ackordet andäktigt lyssnande. Två spontana referenser dyker upp: "Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran", påminner om David Sandströms "Om det inte händer något innan imorgon så kommer jag" och kanske lite Jojje wadenius "Goda' Goda".

Taxi, taxi! - Lava - 13 jan

När musiktidningen Sonic i #26 presenterar åtta hopp inför 2006 är >>Taxi, taxi!<< ett av dem. Ikväll spelar de på Lava i Kulturhuset. Ett kulturhus som firar nyöppnande med kvällsöppet och gratis inträde till alla utställningar. Miriam och Johanna Eriksson Berhan är enäggstvillingar och tillsammans bildar de >>Taxi, taxi!<<. De är valpigt söta, på det oskuldsfulla vis 16 åringar i regel är. Speciellt när de, helt utan anledning, blygsamt tar emot puplikens applåder och jubel. I Sonic berättar de att de influeras av bl a Caetano Veloso, Feist, Björk, Devendra Banhart, Sigur Ròs, Martha och Rufus Wainwright. Jag skulle vilja lägga till en artist till, en svensk sådan, som hade sitt stora genombrottsår i fjol - Laleh. Tvillingarna sjunger på samma konventionsfria sätt och melodierna har samma lekfullhet. Johanna ser också till att ukelelen får sin återupprättelse.

George Gershwins Porgy & Bess - Konserthuset - 5 jan

Det är Trettondagsafton och Stockholms Konserthus bjuder in till folkopera med jazzig prägel. Det är dirigenten Wayne Marshalls förkortade konsertversion av George Gershwins Porgy & Bess som står på programmet. Konserthuset är fullsatt och det borde det alltid vara. Alltför många gånger har jag suttit här, på konsert, med halvtomma rader framför mig.
Konserten inleds med att Marshall kommer in och improviserar ett slags ragtime-tema över Summertime på det piano som placerats mitt framför orkestern. Innan sista tonen klingat ut har han tagit sig upp på dirigentpodiet varifrån han med säker och svängig hand leder orkester, kör och solister under resten av konserten, utan att titta i partituret en enda gång. Kanske är det därför som det svänger som det gör. Kungliga Filharmonikerna har ikväll förvandlats till ett storband. Det är verkligen upplivande och förfriskande att se de annars så, med all rätt, stela och korrekta orkestermedlemmarna spela exotiska instrument så som banjo och trummor. Detta iklädda frack.
Gershwin har bestämt att det ska vara svarta solister och de vi får se och höra ikväll är verkligen underbara. Vilken karisma och scennärvaro. Och rösterna. Den nyinkallade basbarytonen Keel Watson är så stor att jag börjar fundera på hur mycket tyg som gick åt när hans frack syddes upp. Men hans röst är ännu större och han fullkomligt omfamnar publiken med varma toner och inlevelse. Solister och dirigent bjuder på en värme och glädje som smittar av sig till både kör, orkester och publik. Underbart en ruggig januarikväll som denna. Konserten väcker dock en liten fundering hos mig - hur skulle det låta om även orkester och kör hade varit svarta?

Missa inte -
PLAY! A Video Game Symphony Stockholms konserthus
Onsdagen den 14 juni kl 20.00
"Kungliga Filharmonikerna spelar musik från tv-spel. Play! är en hyllning till tv-spelsmusiken, en konsertturné där förstklassiga symfoniorkestrar världen över framför musik från kända spel. Under konsertens visas minnesvärda sekvenser ur spelen på storbildsskärmar, liksom närbilder på musikerna.
Kungliga Filharmonikerna är först i Skandinavien med en symfonisk konsert för spelmusik. Det blir musik från ett 20-tal välkända spel. Final Fantasy, Metal Gear Solid, Shenmue, World of Warcraft, Silent Hill, Battlefield 1942, Sonic of Hedgehog, The Elder Scrolls III: Morrowind med flera."
(saxat från Konserthuset.se)

Visst, det är ganska långt till den 14:e juni, men biljetterna släpps nu den 12:e januari.